Tillbaka

Slutsats i Bonn: krångla inte till det – satsa på koldioxidskatt!

Jag har varit några dagar på klimatmöte i Bonn, COP23. Som på de tidigare klimatmöten jag varit med om är det ett myller av idéer, åsikter och förslag som snurrar, inte minst på alla de hundratals seminarier som hålls. Världsklimatet ska frälsas med alltifrån ändrat kosthåll (insekter och alger istället för kött och ost) till cyklar och elektrobränslen.

Biokol är ett hett tema. Och då menar man inte att göra träkol för att ersätta fossila bränslen, utan att mylla ner kolet i marken för att binda kol.

Man får lust att skrika i denna kakafoni: krångla inte till det! Håll fokus på det som är viktigt – att minska utsläppen av fossil koldioxid. Och gör det lönsamt att minska utsläppen genom att lägga på en kostnad för utsläppen: koldioxidskatt eller handel med utsläppsrätter.

Hur är då dagsläget när det gäller att sätta pris på koldioxidutsläppen?

Världsbanken kom precis före COP23 med sin årliga rapport, State and Trends of Carbon Pricing 2017. Arbetet har gjorts av banken i samarbete med Ekofys och Vivid Economics.

Här är något av det man kan läsa om i rapporten:

  • Det finns idag 47 länder eller regioner (t ex EU) som har satt pris på koldioxidutsläpp. Dessutom 20 delstater eller provinser. Det innebär att 15 procent av alla utsläpp täcks av någon form av pris, även om det ofta är lågt. När Kinas heltäckande system för handel med utsläppsrätter genomförts kommer 20 – 25 procent av alla utsläpp att omfattas.
  • Sverige har fortfarande världens högsta pris på koldioxidutsläpp – cirka 140 USD/ton CO2. Närmast efter kommer Schweiz och Liechtenstein på 87 USD/ton. Därefter de övriga Nordiska länderna och Frankrike. Utöver denna lilla elit ligger inga andra länder över 25 USD/ton.
  • Kinas nationella utsläppshandelssystem ska sättas i sjön före slutet av 2017. Idag finns regional utsläppshandel i åtta industriregioner, men nu ska de knytas samman och hela Kina ska omfattas. Kina har inlett samtal med Korea och Japan om att samarbeta kring utsläppshandel. Kina är världens största utsläppare av CO2, och det ska bli spännande att följa utvecklingen, om den ger ett pris som driver på omställningen.
  • Kanada fortsätter arbetet med heltäckande prissättning av koldioxidutsläpp. Meningen är att alla provinser ska ha ett koldioxidpris på minst 10 kanadadollar/ton (cirka 8 USD) 2018, för att sedan öka till 50 kanadadollar/ton 2022. En nivå på 40 USD/ton innebär att det börjar hända saker. De provinser och territorier som inte inför koldioxidskatt eller utsläppshandel hotas av att inkluderas i ett nationellt utsläppshandelssystem. De konservativa provinserna Manitoba och Saskatchewan stretar emot.
  • Frankrikes snabbt ökande koldioxidskatt, som jag skrev om i en tidigare blogg, får inte lika stor uppmärksamhet i Världsbankens rapport. Det är synd. Jag tror att Frankrikes skatt kommer att få stor betydelse för utvecklingen i Europa. Målet är att Frankrikes skatt ska upp till 100 euro/ton 2023.
  • Schweiz kommer att höja sin koldioxidskatt från 84CHF/ton till 96CHF/ton 1 januari 2018. Då blir koldioxidskatten nästan 100 USD, inte långt under den svenska och Schweiz befäster sin andraplats i ligan.
  • Singapore inför en koldioxidskatt på 7 – 15 USD/ton 2019.
  • Island fördubblar sin skatt från 12 USD/ton till 24 USD/ton 2018.
  • Storbritanniens användning av kol för elproduktion sjönk med 76 procent mellan 2013 och 2016, till den lägsta nivån sedan 1934. Världsbanksrapporten kopplar nedgången till det prisgolv som U.K. har inom utsläppsrättshandeln.

En rad nya länder arbetar med olika system för utsläppspris, t ex Mexiko, Colombia, Chile, Sydafrika och Thailand. Världsbanken har gått igenom att de nationell åtaganden som gjorts inom Parisavtalet, och funnit att 81 länder nämner ”carbon pricing” i sina rapporter. Världsbanken påstår också att 1 300 företag har interna koldioxidpriser när de värderar åtgärder och investeringar. Bland dem finns 100 av de 500 storföretag som finns med på Fortune Global 500 List. Det handlar om företag med en total omsättning på 7 biljoner dollar. I vissa fall är de interna priserna höga.

EU:s utsläppshandel är förstås en viktig del i denna globala prissättning av utsläpp. Det var därför viktigt för EU:s trovärdighet vid COP23 i Bonn att man i veckan kom överens om ett reformerat EU-ETS för perioden 2020 – 2030. Det finns delade meningar om hur bra man lyckades i förhandlingarna. Länder som Polen och Tjeckien, som använder mycket kol, lyckades driva igenom vissa förmåner och undantag, och Rumänien och Bulgarien får stöd för att modernisera sina kolkraftverk! Men man ska inte fokusera på sådana skönhetsfläckar. Huvudbudskapet är att EU drar åt tumskruvarna för de stora utsläppskällorna i kraftverk och tung industri och att utsläppsnivån ska ner med 2,2 procent om året efter 2021. På några års sikt blir det stora reduktioner och det borde ge ett bättre pris på utsläppsrätterna än dagens, som ligger kring 7,50 euro/ton.

Nu är det extra viktigt att komplettera utsläppshandeln med koldioxidskatter i sektorerna utanför ETS.

Världsbanken anser att priset på utsläppen måste ligga kring 40 – 80 USD per ton för att få ordentlig effekt, och dit är det långt för EU. Om några år kommer Norden, Frankrike, Schweiz och Kanada att ligga på den nödvändiga nivån, och ytterligare några länder kanske närmar sig. Det räcker inte för att få folk att äta insekter eller plöja ner biokol, men det räcker för att börja byta bränsle i pannor och kraftverk, och kanske också för att börja cykla. Om många länder sätter pris på utsläppen skapa det en växande marknad för all de företag som tillverkar energieffektiv och förnybar teknik och förnybara bränslen.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer