Litauen ett föredöme i att ersätta rysk gas

Svebios studiebesök på nytt värmeverk i Kaunas 2016.

EU:s pinsamma position i frågan illustreras just när jag skriver detta av en avslöjande intervju på BBC World News med EU:s energikommissionär Kadri Simson av Stephen Sackur. Hans intervjuer under rubriken Hardtalk är ett föredöme för politiska journalister.

Hans frågor handlar om betalningen för den ryska gasen som går direkt in i den ryska krigskassan, om EU:s oförmåga att stoppa flödet av gas och pengar, om hur den europeiska gasberoendet ökat sedan ockupationen av Krim 2014 (med 26 procent), och om den europeiska splittringen i frågan.

Kadri Simson, som är från Estland, undviker konsekvent de svåraste frågorna och pratar om hur man ska öka importen av gas från andra länder och regioner (ökat beroende av skurkstater i Mellanöstern?). Hon pratar också om att satsa på andra energikällor, och nämner bland annat ”clean hydrogen”.

Glömmer biobränslen

Men ordet biobränslen kommer inte över hennes läppar. Det är förvånande med tanke på de baltiska ländernas egen erfarenhet under senare år. Både Estland, Lettland och Litauen har minskat sitt beroende av rysk gas genom att använda egna biobränslen.

Särskilt utvecklingen i Litauen är ett föredöme. Litauen har ersatt i stort sett all rysk gas för värme med biobränslen och avfall. Det har gett lägre energipriser, förutom ökad självförsörjning. Men även i Estland har det byggts ett stort antal biobränsleeldade värme- och kraftvärmeverk.

Under ett av mina första år på Svebio i början av 2000-talet blev jag inbjuden att tala vid en energikonferens som ordnades av den svenska ambassaden i Vilnius. Litauen var fortfarande i hög grad beroende av rysk naturgas för sin energiförsörjning. Jag höll en presentation om den svenska erfarenheten av att byta från fossila bränslen till biobränslen, särskilt inom fjärrvärmen. En representant från Energimyndigheten var också med, och vi talade också om koldioxidskatt och andra styrmedel.

Konferenser i Baltikum

Intresset var stort och möteslokalen på SAS-hotellet i Vilnius var knökfull. Medarrangör var också en studentförening och studenterna hjälpte till med de praktiska arrangemangen. Mina starkaste minnen av besöket är annars att Vilnius är en så vacker stad och att det fanns svenska bankkontor i var och vartannat gathörn.

Några år senare återkom jag till Vilnius när Svebio ordnade Nordic Baltic Bioenergy Conference 2016. Året innan hade vi genomfört en likadan konferens i Riga, då med den svenske energiministern Ibrahim Baylan som talare. Den litauiska ministern inledde sitt tal med att tacka Gazprom för att bolaget höjt gaspriset, vilket lett till att Litauen tagit beslut om att satsa på sina inhemska bränslen.

Vid bägge konferenserna ordnades intressanta studiebesök till nya kraftvärmeverk som använder inhemska biobränslen. Jag var med på ett sådant studiebesök i Jelgava 2015. Fortum hade byggt ett nytt kraftvärmeverk för skogsflis och ersatt rysk tjockolja, mazut. Förutom mindre utsläpp till miljön och mindre klimatpåverkan ledde det till 20 procent lägre fjärrvärmetaxa i den lettiska universitetsstaden med 65 000 invånare.

Inte beroende av rysk gas

Vid konferensen 2016 gick studieturen till Kaunas, Litauens näst största stad. Där tittade vi på ett par olika biobränslebaserade kraftvärmeverk. Det ena var ett ombyggt tidigare gaskraftverk, det andra en nybyggd anläggning. Kaunas har ett öppet fjärrvärmenät, där olika värmeverk får bjuda och erbjuda värme till lägsta pris. Litauen har också ett system där man måste köpa biobränslet via en börs, Baltpool, för att hålla nere priset.

De senaste 10 – 15 åren har Litauen genomfört en total omvandling av sitt fjärrvärmesystem och bytt ut den ryska gasen mot egna biobränslen och avfall. PÅ tio år, från 2010 till 2020, har fossil gas och biobränslen bytt plats i bränsleförsörjningen. År 2000 var 97 procent gas och olja. 2010 var 80 procent av bränslet rysk fossil gas och olja medan 20 procent var biobränslen. 2020 hade andelen biobränslen och avfall ökat till 78 procent medan gasen och oljan minskat till 20 procent. Inom något år kommer det mesta av den återstående gasen att försvinna eftersom man ska inviga ytterligare två stora kraftvärmeverk i Vilnius – det ena för skogsflis, det andra för hushållsavfall.

Svebios motsvarighet i Litauen, Litbioma, berättar att detta har lett till att priset på fjärrvärme minskat med 45 procent sedan 2012. Utsläppen av koldioxid från fjärrvärmesektorn har sjunkit från 3 miljoner ton 2000 till omkring 300 000 ton i år.

Nya jobb

En effekt av den litauiska satsningen på bioenergi är att det också växt upp ett antal företag som tillverkar utrustning. Två litauiska företag bygger hela värmeverk, Enerstena och Axis, även i Sverige och ibland med teknik som utvecklats i Sverige. Axis har exempelvis byggt det nya värmeverket i Sävsjö. Bioenergin ger också många nya inhemska jobb – i Litauen räknar man med att bioenergisatsningen gett omkring 10 000 nya jobb med högre lönenivå än medellönen i landet. Många av jobben finns i kommuner och regioner som har avfolkning och är i stort behov av nya inkomster.

Jag har inte sett några reportage om denna anmärkningsvärda utveckling i Litauen i några ledande media i Europa eller i Sverige. Jag har inte heller sett eller hört några forskare eller så kallade energiexperter berätta om detta när de tillfrågas om åtgärder för att minska beroendet av rysk gas.

Tvärtom – alla talar bara om sol och vind, eller, som EU-kommissionären Kadri Simson, om vätgas. Det senare är en dyrbar lösning som ännu i stort sett bara finns på pappret. Den enklare och billigare bioenergin pratar man inte om.

Gas från andra delar av världen

Ett exempel hittar man i dagens Svenska Dagbladet Näringsliv, som ägnar ett helt uppslag åt att belysa om EU kan göra sig oberoende av rysk gas och hur världen kan minska sin oljeförbrukning. En forskare från Chalmers, Jessica Jewell, och en forskare från Uppsala Universitet, Henrik Wachtmeister, intervjuas. Ingen av dem nämner bioenergi.

Jessica Jewell säger att det kommer att ta 26 år att ersätta all rysk gas med vindkraft och med solenergi ungefär lika länge. Sedan tar hon upp möjligheterna med kärnkraft, som också kommer att ta lång tid att ersätta gasen. Wachtmeister är i huvudsak inriktad på att öka tillförseln av gas från andra delar av världen.

Alternativet bioenergi ger snabbt minskat gasberoende och ger lokal energiförsörjning och minskat beroende. Men för forskarna och för de intervjuande journalisterna finns inte detta alternativ, trots att de är verksamma i Sverige, där bioenergin är den största energikällan och redan ersatt fossila bränslen i mycket hög grad.

En vidhäftad artikel med rubriken ”Så kan världen minska sin oljeförbrukning” nämner inte heller biobränslen eller biodrivmedel.

// Kjell Andersson