Kriget kommer i andra hand – klimatet i tredje
Det är omöjligt att blogga om annat än kriget och dess konsekvenser. Bilderna från de ukrainska sönderbombade städerna och byarna biter sig fast. Vittnesmålen om summariska avrättningar av civila på gatan och systematisk plundring av hem. Bombningen av skolor, lekplatser och sjukhus.
Johan Mathias Sommarström och Lubna El-Shantis direktrapporter och intervjuer i Sveriges Radio är bland det starkaste man hört i radio under senare år och det är särskilt skrämmande att detta sker i ett nära grannland, på den europeiska kontinenten. Det är förvånande att vi inte ser mer omfattande protester och demonstrationer vid ryska ambassaden.
Särskilt pinsam är den västeuropeiska debatten om eventuella sanktioner mot rysk gas och olja. I land efter land prioriterar politikerna konsekvenserna för den egna ekonomin och politiken framför att stoppa penningflödet till Putins krigskassa. Också den svenska regeringen prioriterar enhet i EU framför att göra en tydlig markering mot Ryssland. En debatt mellan två ledarskribenter i P1-morgon illustrerar tvehågsenheten; för en del är ekonomin viktigare än friheten och solidariteten med de bombade.
Tyskland har en huvudroll
Tyskland spelar en huvudroll i dramat. Ända sedan starten av kriget har landet tvekat att ta till de starka sanktionerna. Det beror på att landet under årtionden bedrivit en politik som medvetet skapat ökat beroende av rysk energi, främst gas. Gasledningen Nordstream 2 är den tydligaste symbolen för detta. Projektet är stoppat, men det stora beroendet av rysk gas består, och pengar flödar från den tyska ekonomin rätt ner i Putins krigskassa.
De åtgärder som Tyskland hittills vidtagit för att strypa det ryska gasflödet är helt otillräckliga. Tysklands gröna ekonomiminister har åkt till Qatar och skrivit avtal om leveranser av flytande gas och man planerar två nya gasterminaler vid Nordsjön.
Det är åtgärder som ger ett minskat beroende om ett par år, men som inte betyder något alls på kort sikt. Man diskuterar symbolåtgärder som hastighetsbegränsning på Autobahn (blir sannolikt ingen), och bilfria söndagar. Men inget har beslutats, inte ens en ordentlig kampanj för gasbesparingar i hushållen och industrin.
Åtgärder för att minska gasberoendet
Tysk ekonomi och tyska hushåll skulle naturligtvis drabbas hårt om man stoppade den ryska gasen, som utgör drygt hälften av den gas som används, som i sin tur står för en fjärdedel av den tyska energiförsörjningen. Men i ljuset av vad som händer i Ukraina borde uppoffringarna vara lätta att bära av ett land som har en egen erfarenhet av vilken katastrof en grym diktator kan orsaka.
Sänkta rumstemperaturer, avstängda rum och hus, neddragningar i vissa industrier, ransonering av gas och el, ingen av dessa åtgärder orsakar lidande jämförbart med vad ukrainarna går igenom.
Flera länder beroende av rysk gas
Ungern, Österrike och Nederländerna är några av flera länder som är starkt beroende av den fossila gasen, och samtliga bromsar sanktioner från EU. Italien befinner sig i samma beroende, men därifrån kommer stöd för sanktioner mot den ryska gasen. I Ungern vinner Viktor Orbán en jordskredsseger trots sina nära förbindelser med Putin.
Han har skickligt spelat på ungrarna rädslor för prishöjningar och gasbrist. Österrikes kansler Karl Nehammer åker till Moskva som förste europeisk ledare sedan anfallskrigets start. Bakom resan finns en önskan att finna en politisk lösning på konflikten.
Då behöver man inte vidta några åtgärder som påverkar den egna energiförsörjningen.
Rädda för inhemska konsekvenser av EU-sanktioner
I den franska valkampanjen har kriget i Ukraina uppenbarligen spelat en undanskymd roll. Prisstegringarna är desto viktigare för fransmännen. Erfarenheten från de gula västarnas kampanj mot höga dieselpriser gör att alla politiker är ängsliga. Marine le Pen tycks inte skadas av sitt partis tidigare nära relationer med Putin.
Summan av alla dessa länders skräck för inhemska konsekvenser av EU-sanktioner mot den ryska gasen och oljan gör att vi får vänta på den politiska enighet inom EU som den svenska regeringen ställt upp som villkor för svenska sanktioner. Under tiden fortsätter pengaströmmen från EU-länderna till Putin. Hittills under kriget handlar det om 360 miljarder kronor bara för gasen enligt Sveriges radio.
Sverige ej beroende av rysk gas
I den svenska riksdagen finns ett allt bredare stöd för att ta ett ensidigt svenskt sanktionsbeslut, precis som man gjort i Litauen. Det är ett beslut som skulle få begränsade ekonomiska effekter för Sverige eftersom vi är så lite beroende av fossil gas och import från Ryssland av gas och olja. Men även om det främst är en symbolhandling är det en viktig symbolhandling.
Debatten i P1-morgon mellan de två ledarskribenterna, Arvid Åhlund på Dagens Nyheter och Frida Wallnor på Dagens Industri illustrerar hur diskussionerna går även här hemma. Arvid Åhlund argumenterar för snabba sanktioner och är övertygad om att Putins Ryssland drabbas mycket hårdare än Europa av en sådan linje.
Effekterna för Tyskland blir mindre än effekterna av pandemin, och den kostnaden måste Tyskland kunna ta, menar Åhlund. Frida Wallnor talade om ”att avveckla gasen med förnuft” och ”att man måste vara realist”. Det låter som en tysk eller holländsk politiker som är mer orolig för den egna BNP-siffran och de egna väljarnas reaktion på dyrare värmeräkning än för vad som nu sker framför våra ögon i Ukraina.
Klimatpolitiken sämre
Men det är inte bara den politiska moralen som offras dessa dagar. På samma sätt som Tysklands gröne minister och vicekansler Robert Habeck offrar sina principer kring fossila bränslen och bugar för emiren i Qatar, på samma sätt offrar många svenska riksdagspolitiker sin klimatpolitik när dieselpriset stiger.
Då är man beredd att skippa reduktionsplikten och klimatmålet i transportsektorn 2030, som man bara för några månader sedan stödde utan reservationer. Regeringen skriver i sin promemoria om pausad reduktionsplikt 2023 att åtgärden ger ett koldioxidutsläpp som är 880 000 ton större det året än om man fullföljt höjningen av reduktionsplikten enligt plan.
Det motsvarar ett par procent av de totala svenska utsläppen av växthusgaser. Dessutom blir förbrukningen av fossil bensin och diesel 3,4 TWh högre, en förbrukning som på marginalen gynnar en oljeproducent som Ryssland.
Om KD får igenom sitt förslag om att sänka och frysa kvoterna till 14 procent under perioden fram till 2030 betyder det utsläpp motsvarande hela Sveriges utsläpp av växthusgaser i år.
Rädslan för väljarnas dom vid bensin- eller dieselpumpen eller när de får sin gas- eller oljeräkning är större än politiska principer och moral, och de långsiktiga klimatmålen hamnar snabbt i papperskorgen. Att göra sig oberoende av rysk gas och olja skulle ju annars kunna ses som ett steg i en klimatomställningen i Europa. Högre priser på fossila bränslen likaså. Men så tänker få europeiska politiker idag.
// Kjell Andersson