Tyskland i energipolitisk rävsax
Mot bakgrund av Ukrainakrisen borde Europa fundera mer på försörjningstrygghet. Sverige har kommit en lång bit på väg, med över 60 procent inhemsk förnybar energi. De flesta andra EU-länder lever med ett mycket stort importberoende, i huvudsak baserat på fossil energi. Tyskland har under de senaste åren gjort sig allt mer beroende av rysk fossil gas. Det är en politik som är svår att förstå.
Gasledning. Foto: iStock
På 1970-talet, när den stora oljekrisen slog till, hade vi i Sverige betett oss lika illa. Vi hade gjort oss till 80 procent beroende av importerad olja för vår energiförsörjning. Det stora oljeberoendet hade byggts upp på kort tid, under bara ett par årtionden från slutet av andra världskriget.
Att Sverige gjorde sig så beroende av importerad energi kan i efterhand tyckas obegripligt, inte minst efter de erfarenheter man gjort under andra världskrigets avspärrning.
Beroende av importerad olja
Dessutom pågick det kalla kriget. Sverige satsade stora summor på ett starkt försvar och förberedde sig för kärnvapenkrig, med skyddsrum för hela stadsbefolkningen, utrymningsplaner med anslag i alla portgångar om vart man skulle bege sig vid ett krigsutbrott kombinerat med utdelning av broschyren ”Om kriget kommer” till alla hushåll.
Ändå lät man energiförsörjningen passivt utvecklas till ett närmast totalt beroende av importerad olja, förutom att elproduktionen till största delen kom från vattenkraft. Men också en betydande del av elen producerades med oljekondens.
Ved och torv
Under både första och andra världskriget, när gränserna spärrades och det inte gick att få in kol till pannor och industrier, fick Sverige på kort tid ställa om till inhemska bränslen: ved och torv. Under andra världskriget lärde man sig till och med att köra bil på ved genom att hänga på gengasaggregat. Det tillverkades också en hel del motoralkoholer vid massabruken.
Men självförsörjningen prioriterades ner när oljan flödade under 50- och 60-talen. Det gick så långt att till och med skogsbönder kastade ut vedpannan och ersatte den med en oljebrännare. Oljan kostade ju bara 150 kronor per kubik.
Tyskland beroende av rysk naturgas
Tyskland är inne i en liknande process idag. Medan Sverige på 1960-talet gjorde sig totalt beroende av olja från Mellanöstern håller Tyskland på att göra sig allt mer beroende av rysk naturgas. Det ledande tyska nyhetsmagasinet der Spiegel ägnar en stor del av sitt senaste nummer åt en analys av detta tyska beroende och den roll som den förre förbundskanslern Gerhard Schröder spelat och spelar i denna process.
Det handlar inte bara om den nya gasledningen Nordstream 2. Redan innan denna gasledning har tagits i bruk har Tyskland kraftigt ökat sig beroende av rysk gas. Ett diagram i tidningen visar utvecklingen under de senaste tio åren. Omkring 2010 var den tyska gasimporten fördelad på tre ungefär lika stora flöden, från Norge, Nederländerna och Ryssland.
Sedan dess har den ryska andelen ökat kraftigt, till 56,3 procent 2020, medan andelen från Norge låg på 31,2 procent och andelen från Nederländerna sjunkit till 13,0 procent. Mer än hälften av gasen kommer alltså redan nu från Ryssland. Gasutvinningen i Holland har sjunkit kraftigt på senare år. Källorna sinar och man har fått stora problem med lokala jordbävningar.
Politisk uppgörelse viktig för Tyskland
I Tyskland ökar användningen av gas i takt med att man lagt ner stenkolsgruvorna i Ruhr och nu avvecklar de stora dagbrotten för brunkol, främst i östra Tyskland nära polska gränsen. Vid nästa årsskifte ska dessutom alla tyska kärnkraftsreaktorer vara avvecklade.
Den stora frågan är nu om man ska öka beroendet av den ryska gasen ännu mer genom att ta Nordstream 2 i drift. Tyskland har satt sig i en energipolitisk rävsax. Utan gasen är omställningen bort från kol och kärnkraft omöjlig på kort och medellång sikt.
En konflikt kring Ukraina kan ändå tvinga fram sanktioner som stoppar gasflödet och Nordstream 2. Då kommer tyskarna att frysa och många industrier blir utan energi. Det här är förklaringen till att både tyska politiker och majoritet av tyska folket tycker att man ska prioritera en politisk uppgörelse.
Närma sig Ryssland
En majoritet av tyskarna tycker i en opinionsmätning att landet ska ”närma sig Ryssland.” Gasberoendet är förstås också en förklaring till att Tyskland pressat EU-kommissionen till att inkludera fossil naturgas i taxonomin för hållbara investeringar, tvärtemot all klimatlogik.
Mitt i detta finns Gerhard Schröder. Han är Putins bästa vän i Tyskland. Han sitter i styrelsen både för Nordstream 1 och för Nordstream 2 och dessutom i den ryska oljekoncernen Rosneft. Han föreslås nu också ta plats i Gazproms ledning. Han har starkt politiskt stöd i Mecklenburg-Vorpommern där gasledningarna landar, och av delstatens ministerpresident Manuela Schwesig, som i senaste valet var en stor röstvinnare. Bägge är socialdemokrater, liksom Tysklands nya förbundskansler Olaf Scholz.
Sålt strategiska gasanläggningar
Der Spiegel-artikeln ger inte bara en bild av hur andelen gas har ökat i den tyska energiförsörjningen. Den berättar också i detalj om hur man också sålt ut strategiska gasanläggningar till ryssarna. Gazprom har köpt upp ett stort antal tyska gasföretag. Direkt efter den ryska ockupationen av Krim köpte Gazprom en stor del av den tyska lagringskapaciteten för gas av ett dotterföretag till tyska BASF, bland annat Tysklands och EU:s största naturgaslager i Rehden i Niedersachsen.
Det här lagret är i dag nästan tomt – bara till 4 procent fyllt. Detsamma gäller ett stort gaslager som Gazprom äger i Österrike.
Det tyska beteendet kan kontrasteras mot det svenska. Det svenska beroendet av importolja, som var omkring 80 procent i början av 1970-talet har sedan dess minskat till omkring 23 procent av slutanvändningen av energi. Det mesta av denna olja förbrukas som diesel och bensin i transportsektorn och i arbetsmaskiner.
Men också denna oljeanvändning håller vi på att göra oss kvitt, till nytta både för självförsörjningen och för våra klimatutsläpp. Vi ersätter med biodrivmedel.
Biobränslen bra för självförsörjning
Men på samma sätt som det var många som motsatte sig konverteringen till biobränslen i uppvärmningssektorn, inte minst ledande nationalekonomer, höjs nu röster för att avbryta övergången från olja till biobränslen i transportsektorn.
Att byta bränsle och börja tillverka egna drivmedel från skogsråvara och jordbruksgrödor är bra för klimatet, men det är också bra för vår självförsörjning och för vårt oberoende.
Argumentet försörjningstrygghet måste tas till heders igen i energi- och klimatpolitiken, både i EU och i Sverige. Förutom att fortsätta satsa på inhemska biobränslen borde vi ompröva den numera negativa synen på torv.
Det finns starka skäl för att behålla en viss torvanvändning, från redan dikade mossar, för att ha ett reserv- och basbränsle när det krisar. Det kan vi göra samtidigt som vi återväter en del marker. Vi måste klara av att tänka både på klimat och försörjningstrygghet samtidigt.
// Kjell Andersson