Europas politiker är protektionister
Det är inte bara Donald Trump som är protektionist, och vill hålla ute producenter från andra länder för att gynna de egna företagen. Också Europas politiker av olika färg tycker om att sätta upp handelshinder, och de får ofta understöd av olika lobbygrupper och miljöorganisationer. När EU-parlamentet på tisdagen tog ställning till ett nytt direktiv om förnybar energi kan man tydligt se spår av detta protektionistiska tänkande.

Foto: European Parliament, Strasbourg
När Donald Trump hojtar om ”America first”, stoppar TPP-avtalet med länderna runt Stilla Havet och inleder förhandlingar med Kanada och Mexiko om Nafta-avtalet, får han mycket kritik. Men när EU-parlamentet och EU-kommissionen aktivt arbetar för att hålla biobränslen från andra kontinenter borta från den europeiska marknaden är det ingen som reagerar. Ändå är det i grunden samma unkna politik för att skydda de egna intressena och hålla andra utanför.
Det mest flagranta uttrycket för denna politik är parlamentets förslag att förbjuda all användning av palmolja som bränsle. Förslaget är inte att förbjuda all palmolja som är ohållbar, som orsakar miljöskador som avskogning och utsläpp av växthusgaser från dikad tropisk torvmark. Nej, all palmolja ska förbjudas, och underförstått också alla restprodukter från palmoljeproduktionen.
Den som kan producera palmolja på ett garanterat miljövänligt sätt göre sig inte besvär. EU ska sätta stopp också för den oljan. Om den används som drivmedel eller annat bränsle. Om den används för att göra livsmedel, som Coops Änglamarkskex eller andra matvaror, går det bra. Likaså om den ska användas till schampo eller andra kemisk-tekniska produkter.
För fattiga länder som Gabon, Kamerun, Kongo och Liberia, som kan producera palmolja, skapa jobb och skaffa nya exportinkomster, är det ett avbräck. Men vad bryr sig de europeiska politiker och miljöorganisationer om det?
Malaysia har omedelbart reagerat på beslutet i EU-parlamentet och landets industriminister Datuk Seri Mah Siew Keong talar om ”en svart dag för frihandeln” som kommer att påverka relationerna mellan EU och Malaysia.
Förslaget om att sätta tak för grödebaserade biodrivmedel går i samma riktning. Parlamentet vill att inget EU-land ska använda mer sådana åkerbaserade drivmedel än man gjorde 2017. Det drabbar förstås EU:s bönder, men i lika hög grad de producenter som finns i länder som Brasilien, Argentina och en lång rad länder i Afrika och Latinamerika, där det finns stora outnyttjade resurser i jordbruket, inte minst möjligheter att öka avkastningen på befintlig odlingsmark. Också här handlar det om att kunna tjäna pengar på export till Europa och konkurrera med oljeländerna om drivmedelsmarknaden.
När EU och de europeiska producenterna av biodiesel bekämpar Argentina i WTO för att stoppa import av biodiesel från sojaolja bekräftar det att vi har att göra med protektionism. Det är alltså ingen brist på biodiesel. Det finns leverantörer i Latinamerika, men deras produkt beläggs med tull, precis som EU tidigare har lagt tull på kinesiska solceller. Om det finns ett problem med biodieseln från Argentina måste den kunna villkoras med de hållbarhetskriterier som EU ställer upp. De måste gälla lika för alla producenter.
I Brasilien finns också stor potential att odla mer sockerrör och göra etanol, både av sockret och av cellulosan i sockerrören, bagassen. Här har EU-parlamentet nöjt sig med att försöka stoppa användningen av melass som råvara; melassen är en biprodukt som också kan användas som foder. EU lägger förstås också tull på etanolen från Brasilien.
Stoppet för grödebaserade biodrivmedel är också ett stopp för producenter i Östeuropa, exempelvis i Ukraina, där man kan odla mycket mer energigrödor än idag.
Böndernas organisationer i EU är trots allt relativt nöjda med parlamentets beslut. De har fått garantier för att de redan gjorda investeringarna betalar sig. Och de bryr sig knappast alls om nuvarande och framtida kollegor i andra delar av världen.
På ett område misslyckades protektionisterna. Det gäller importen av pellets från USA och Kanada till europeiska kraftverk. Miljöorganisationerna har särskilt retat upp sig på att man använder helved i Sydstaterna för att göra pellets. I området finns stora odlingar av skog tänkta för pappersproduktion. Men många av massabruken och pappersindustrierna har lagts ner och det finns överskott av råvara. Man kan tycka att det borde vara okontroversiellt att istället använda den massaved som skulle ha gått till ett massabruk för att istället göra pellets, och rädda en del av jobben och inkomsterna i skogsnäringen i regionen. Men istället har miljöorganisationerna målat upp en bild av att man hugger ner ovärderliga skogar och skapar en miljöskuld som det tar århundraden att betala tillbaka.
Nu misslyckades man att få stopp för stamved i det nya direktivet.
En vanlig föreställning när det gäller fasta biobränslen som skogsflis är att man bara kan försörja värmeverk lokalt. Särskilt ängslig blir man när det sker handel över stora avstånd, även om det sker till låg kostnad och med låg energiinsats med båt. Också här vill EU reglera genom ett regelverk för växthusgasberäkningar där långa transporter missgynnas. Det är en typ av ”administrativ protektionism” som inte syns lika tydligt som när man rakt av förbjuder palmolja. Men för producenter av energived, flis och pellets i andra delar av världen kan det ändå bli ett effektivt handelshinder, utöver den extra kostnad som alltid ligger i att befinna sig på större avstånd.
De svenska EU-politikerna har gjort ett bra jobb med att slåss för svenska intressen så att vi kan använda våra råvaror, energived av olika slag och biprodukter som tallolja och lignin. Och att vi kan tillämpa vår egen skogslagstiftning för att garantera hållbarheten. Men jag har inte sett att de argumenterat för frihandel för biobränslen och råvaror, för att ge länder jorden runt en möjlighet att bidra till klimatomställningen i EU.
/Kjell