Palmolja, snart på en mack nära dig, men redan på Coop nära dig

Jag gick till mitt eget Coop och köpte Änglamarks ekologiska havrekakor. Förpackningen är full med eko- och kravmärken, för Änglamark är Coops miljövänliga flaggskepp. Men när man kollar innehållsdeklarationen på kakpaketet visar det sig att kakorna är bakade med ”palmfett”. Man kan undra vad det är för fel på svenskt smör eller svensk rapsolja.

I Sveriges Naturs artikel, som i många avseenden är riktigt bra och informativ, nämns också att ”omkring hälften av alla livsmedel innehåller palmolja”. Hälften av alla svenska? Jag tvivlar på att det stämmer efter en snabb genomgång av några butikshyllor. Läs själv på kex- och godispaketen, på schampoflaskorna och tuberna. Det finns palmolja och palmfett lite varstans.

Men varför blir det sådant liv när palmoljan hamnar i dieseln? Och varför har artikeln udden riktad mot biobränslen enbart?

Det finns ingen annan oljeväxt som är lika produktiv som oljepalmen. Ett hektar med oljepalmer ger 4 ton högkvalitativ vegetabilisk olja om året, medan andra oljeväxter ofta inte ger mer än 0,5 – 1 ton per hektar. Elaeis Guineesis, som oljepalmen heter på latin, trivs inom ett band inom 10 graders latitud, norr och söder om ekvatorn, på samma breddgrader som de tropiska regnskogarna. Det är det som är dess förbannelse. Konflikter skapas mellan skydd för regnskogarna och möjligheten att odla oljepalm.

Oljepalmen härstammar från Västafrika, men odlas idag främst i Malaysia och Indonesien. Hela 85 procent av produktionen av palmolja sker i de här två länderna. Men inom 10 graders breddgrad norr och söder om ekvatorn finns 55 nationer, som alla skulle kunna odla oljepalm. Några är små öriken, men länder som Kamerun, Ghana, Brasilien, Equador och Colombia skulle kunna odla mycket oljepalm. Fattiga länder som Kongo och Sierra Leone skulle kunna få välbehövliga exportinkomster och skapa många nya jobb genom att satsa på palmolja. Oljepalmen skulle kunna vara en viktig faktor i global en strategi för att fasa ut fossila drivmedel.

Men åter till konflikten. Odlingen av oljepalm har expanderat i många år, särskilt på Borneo och Sumatra. Regnskog har ersatts med plantager för oljepalm och man har dikat ut torvmarker för odlingarna. Följden är stora förluster av värdefull tropisk regnskog och stora utsläpp av biogent kol. Det är den svarta bilden som förmedlas av kritikerna, främst inom miljörörelsen.

De två regeringarna i Kuala Lumpur och Jakarta slår ifrån sig. De säger att en stor del av de nya plantagerna anläggs på redan avskogad, ”förstörd” mark, där den tropiska regnskogen försvunnit av andra skäl, genom skogsavverkning utan återplantering, genom skogsbränder, svedjebruk och nyodling. Regeringarna säger också att man skyddat stora arealer orörd regnskog.

Var ligger sanningen?
En aktuell studie från CIFOR, det internationella skogsforskningsinstitutet med placering på Java, visar att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Studien handlar om Borneo, som delas mellan Indonesien i söder och Malaysia i norr. Dessutom ligger sultanatet Brunei insprängt i den norra delen.

Forskarna har jämfört satellitbilder från perioden 1973 till 2015 och kartlagt hur snabbt avskogade områden ersatts av plantager, både för oljepalm och för snabbväxande träd för massaved. Hypotesen är att om man snabbt, inom fem år, ersatt tidigare regnskog med plantage är det ett bevis för att man huggit ner regnskogen för att anlägga plantagen. Om det däremot gått lång tid emellan så handlar det snarare om att man tagit vara på av andra skäl redan avskogad mark för att odla oljepalm. Slutsatsen av studien är att man på den malaysiska delen i stor utsträckning avskogat för att anlägga plantager, medan man på den södra indonesiska delen oftare anlagt plantager på redan avskogad mark. Men man ser också en tendens att det i söder på senare år blivit mer av direkt avskogning för odling. Men i stort sett får Indonesien ett bättre betyg än Malaysia – en för mig ganska oväntad slutsats.

Men den övergripande konklusionen är denna: det går att styra odlingen till områden som redan är påverkade. Man måste inte ta orörd regnskog. Det är inte oljepalmen och palmoljan som är problemet, utan en felaktig markpolitik. Eller brist på politik.

Hur ska vi då göra här och nu, i Sverige?
Maria Rydlund på Naturskyddsföreningen tycker i artikeln i Sveriges Natur att vi ska säga nej till både palmolja och PFAD i biodiesel (PFAD är en restprodukt som uppstår i palmoljeraffineringen och som utgör en stor del av ”palmoljan” i den biodiesel som säljs i Sverige). Anders Wijkman har också krävt stopp för palmolja i vår diesel. Miljöminister Karolina Skog har klokt nog tagit en mer nyanserad ställning.

Herry Purnomo från CIFOR får också komma till tals i Sveriges Natur, och han säger så här:

– För mig finns det inget dåligt med palmolja. Det handlar bara om att odla hållbart. Markkonflikter, orättvisa och dåligt fungerande lagar finns i de flesta utvecklingsländer. Jag ser helst mer konstruktiv inblandning av europeiska företag än att de drar sig ur och lämnar marknaden till Kina och Indien.

Alltså, en helt annan strategi. Fortsätt och handla, men ställ krav på aktörerna i hela kedjan. Utveckla certifieringen. Steg för steg blir verksamheten bättre.
Orsaken till att CIFOR intar den här attityden är förstås att man där vet hur mycket odlingen av oljepalm betyder för att lyfta ekonomin i de berörda länderna. Produktionen har skapat miljontals nya jobb och ett ökande välstånd. CIFOR tycker också att man ska satsa på att öka produktiviteten ytterligare. Då kan man få fram ännu mer palmolja på de arealer som redan används. Med bättre ekonomi får man råd att spara mer naturskog.

Att stigmatisera palmoljan är ingen bra strategi. Det kommer inte minst att skada de länder som står redo att börja odla oljepalm, främst i Afrika. Och det skadar alla de hundratusentals småbönder i Indonesien och Malaysia som också har oljepalmer som en viktig del av sin försörjning.

/Kjell