Tillbaka

Ett plastigt möte under kristallkronor i Bryssel

Den belgiska vetenskapsakademien håller till i ett fantastiskt palats intill det kungliga slottet i centrala Bryssel, mitt emellan Grand Place och EU-parlamentet. Jag besökte denna vackra byggnad under ett Brysselresa härom dagen – kanske den sista på ett tag; Corona-pandemin håller ju på släcka ner allt resande och alla mänskliga möten i Europa.

kristallkronor

Foto: Kjell Andersson

I akademiens hus finns också Bryssel-kontoret för EASAC (Europen Academies of Sciences Advisory Council), som jag skrev om i en tidigare blogg. EASAC hade kallat till ett seminarium med lansering av sin senaste rapport, som denna gång handlar om plastförpackningar. Men först fick vi en typiskt belgisk smörgåslunch under kristallkronorna. Gott, men inte särskilt mättande.

När jag lämnar Bryssel funderar jag på hur vi ska kunna lösa de globala klimat- och miljöproblemen när vi har så fundamentalt olika syn på många grundläggande miljö- och resursfrågor mellan olika aktörer.

EASAC-rapporten går på flera grundläggande punkter tvärt emot vad vi i Sverige, och inte minst i Svebio, tycker är vettig plastpolitik:

  • Den skriver nästan ingenting om energiåtervinning av plastavfall för el och värme, utan listar förbränning (incineration) tillsammans med deponering enbart som en sista utväg.
  • Den skriver nästan ingenting om risken för kontaminering genom överdriven plaståtervinning. Och inte ett ord om att man kan rena kretsloppen från denna kontaminering genom att förbränna plastavfallet och efter höggradig rening ta hand om askan på ett säkert sätt.
  • Den ”dissar” kraftigt möjligheten att producera förnybar biobaserad plast.
  • Den tonar också kraftigt ner möjligheterna att ersätta plast med andra material, något som är förvånande när vi vet hur mycket resurser som nu läggs på att framställa nya typer av förpackningar baserade på bioråvara, främst nya typer av pappersförpackningar.

I den inledande texten skrivs också att ”alla typer av materialanvändning tänjer oundvikligen på de globala gränserna”, dvs man gör ingen skillnad på förnybara och icke-förnybara resurser, på fossilt och icke-fossilt. Det är anmärkningsvärt.

Fokus i rapporten ligger istället i mycket stor utsträckning på de första stegen i den så kallade avfallstrappan: att reducera användningen, att återanvända förpackningarna, att samla in och att återvinna plasten som material. Med ett starkt inslag av detaljreglering på typisk EU-maner.

När det gäller plaståtervinningen måste man, trots den stora entusiasmen för maximal sådan, erkänna att politiken hittills haft stora brister. Mycket av det som har samlats in för återvinning har hamnat i Asien och ibland orsakat stora lokala miljöproblem. Därför föreslår man i EASAC-rapporten ett exportförbud från EU. Det stämmer samtidigt illa med ambitionen att maximera återvinningen, eftersom en stor del av plastprodukterna tillverkas i Asien.

Man måste också erkänna att plaståtervinning inte är enkelt, förutom för några typer av plast som förekommer i lätt återvinningsbar form i stora volymer, som PET-flaskor och vissa typer av polyeten. I Sverige har vi ett bra exempel i den plast som används för balning i jordbruket. För många andra typer av plast är det svårare. Olika typer av tillsatser, färger och annat gör att man bara kan tillverka plast av sämre kvalitet av den återvunna plasten.

Och man har ett kontamineringsproblem. Rapporten citerar en färsk undersökning av Groh et al. från 2019, där man hittade 906 olika kemiska tillsatser i förpackningsplast (mjukgörare, fillers, antioxidanter, ljus- och värmestabilisatorer, pigment, antistatiska ämnen osv). Av dessa var 63 av EU:s kemibyrå rankade som risk för mänsklig hälsa och 68 som risk för miljön, medan 7 var listade som beständiga, bioackumulerande och giftiga. Forskarna hittade ytterligare 3377 ämnen kopplade till förpackningsplast. Trots dessa fakta berör EASAC-rapporten nästan inte alls kontamineringsfrågan.

Den mesta plasten är säkert harmlös, och mycket går att återvinna. Men det får inte skapas en ”återvinningsreligion”, där man accepterar hälso- och miljörisker genom att låta farliga ämnen cirkulera när de skulle kunna oskadliggöras genom förbränning. I Sverige har inte minst Söderenergi visat vilken stor miljönytta avfallsförbränningen kan stå för.

En aspekt som inte heller berörs i rapporten är målkonflikten mellan viljan att reducera plastförbrukning i förpackningar och viljan att reducera matsvinn. Här finns också en koppling till livsmedelshygien. Moderna förpackningar har stor betydelse i båda fallen. Något att också tänka på i Corona-tider.

Så till frågan om biobaserad plast. Här är texterna obegripligt negativa. Ordet ”förnybar plast” sätts till och med inom citationstecken i rapporten, som om företeelsen bara är ett ord, inte en verklighet.

Slutsatsen om bioplast är denna:

”LCAs of replacing oil with agricultural crops show that ‘bio’ feedstocks are not inherently more environmentally friendly than fossil fuels, which is the presumption projected in marketing ‘bio’ products” (LCA = livscykelanalys).

Också här sätts bio inom citattecken, och bioplasten anses inte vara mer miljövänlig än den fossila plasten. Man har hittat en forskningsrapport där någon (Bucknell) räknat ut att 93,5 procent av den globala veteproduktionen skulle krävas om man skulle ersätta all fossil polyeten med biobaserad polyeten. Varför man just skulle använda vete som råvara framgår inte. Det finns ju mängder av billigare biomassor och outnyttjade odlingsresurser som skulle kunna  ge råvara till plast. När det gäller biobaserad produktion handlar EASAC’s rapport bara om risker och problem, inte i något avseende om möjligheter, potentialer och teknikutvecklingen. ”Biobaserad plast kan bara stå för en bråkdel av behovet” skriver man i slutsatserna.

Här har man samma negativa inställning till biobaserad produktion som i alla andra rapporter från EASAC’s miljökommitté. Kommitténs sekreterare, engelsmannen Michael Norton, som presenterade rapporten i Bryssel, fick tyvärr också stöd av EU-kommissionens representant i den här frågan vid seminariet. Biobaserad plast kan vara ett dåligt alternativ, och EU-kommissionen tänker genomföra fördjupade livscykelanalyser kring denna fråga. Sannolikt med syftet att hitta brister. Grundinställningen är att det är brist på mark och att all biobaserad produktion konkurrerar om markresurser och med livsmedelsförsörjningen.

Michael Norton

Michael Norton, som presenterade rapporten i Bryssel. Foto: Kjell Andersson

Synen på alternativa material som kan ersätta plast är lika negativ. På sidan 41 i rapporten finns en faktaruta om alternativa förpackningsmaterial för en rad tillämpningar. Alternativen redovisas i klump som ”alternativa material”, exempelvis för flaskor, ”andra hårda förpackningar”, genomskinlig film, shoppingpåsar, osv.

Forskningsrapporten, skriven av Brandt och Pilz, är från 2011 och uppges vara ”en oberoende rapport på uppdrag av plastindustrin (!) för att kartlägga miljökonsekvenser av substitution av plast”. Inte oväntat ger alla andra material större utsläpp av växthusgaser än plast.

Här borde väl den svenska representanten i kommittén eller Kungliga Vetenskapsakademien som fått rapporten på granskning ha studsat till. Oberoende? På uppdrag av plastindustrin?

Är det någon i Sverige som på allvar tror att en hård förpackning av papp eller papper släpper ut mer koldioxid än motsvarande plastförpackning?

Det är dags för den svenska pappersindustrin att bekosta forskning med aktuella livscykeldata från svensk pappers- och förpackningsproduktion och se till att professorerna i EASAC får del av dem.

Man påminns om den slogan som man för ett par årtionden använde från plastindustrin i Storbritannien: ”Save a tree, use PVC”. Jag trodde att det stadiet var passerat.

/Kjell

 

 

 

 

Vi använder oss av cookies. Läs mer