Tillbaka

Rapport från akademiernas högborg i Halle an der Saale

På väg till Cottbus (se förra bloggen) gjorde jag en avstickare till Halle an der Saale för att försöka förstå varför de europeiska vetenskapsakademiernas gemensamma organisation EASAC sedan några år tillbaka bedriver en kampanj mot bioenergi, både biodrivmedel från åkern och biobränslen från skogen.

Leopoldina i Halle

Bäst att prata direkt med folk för att förstå hur de tänker, tänkte jag. Ett trevligt möte, men tyvärr fick jag bekräftat att läget är precis så illa som jag trott. Akademikerna i Halle ser pellets och andra biobränslen som ett klimathot.

Men först några ord om Halle an der Saale. Prefixet betyder att staden ligger vid floden Saale, ett biflöde till Elbe, för att skilja staden från Halle Westfalen några tiotal mil västerut.

Halle an der Saale är en stad med drygt 200 000 invånare strax norr om Leipzig och strax söder om Martin Luther-staden Wittenberg. En typisk mellanstor tysk stad med ett universitet.

Stadens mest kända son är Georg Friedrich Händel, född här 1685, och en av musikhistoriens allra mest produktiva kompositörer. Händel hamnade så småningom i Hamburg, i Hannover och senare i London, men hans födelsehus finns kvar och är museum.

Händel på torget i Halle

Händel på torget i Halle.

I den norra delen av gamla stan i Halle finns en vacker byggnad som heter Leopoldina. Här håller den tyska vetenskapsakademien till, och här finns också kansliet för EASAC (European Academies’ Science Advisory Council). Skälet till att akademien hamnade i Halle lär vara att funktionen under 1800-talet följde ordföranden i akademien, och han råkade vara professor i Halle. Att EASAC därefter hamnade i Halle beror säkert på att den tyska akademien är en av de största i Europa, och den står som värd för det europeiska samarbetet.

För bioenergin och skogsnäringen är det här ett problem. Tyska forskare är inte spjutspetsen för utveckling av vår näring och vår teknik, och synen på skogsbruk skiljer sig starkt från den nordiska synen. EASAC har tyvärr också ett inflytande i Bryssel.

Under de senaste åren har EASAC gett ut ett stort antal rapporter, pressmeddelanden och andra dokument om bioenergi, som ett av EASAC:s ledande teman. De har alla en gemensam nämnare: ifrågasättande och kritik av bioenergin.

Det hela började 2012 med en rapport med titeln The current status of biofuels in the European Union, their environmental impact and future prospects. Rapporten är mycket kritisk till konventionella biodrivmedel som etanol och biodiesel, men också till att använda skogsråvara för att göra drivmedel. Ved kallas för ”en semi-fossil råvara” och jämställs alltså med fossila bränslen som kol och olja. Att släppa ut sådant ”semi-fossilt kol från ved” är lika skadligt för klimatet som att använda fossilt kol, påstår man i texten.

Det finns också en del befängda påståenden om begränsningar för att använda skogsråvara: ”vedartad biomassa är svårare att lagra än spannmål”, ”flis kan självantända”, ”transporter mer än 27 km är oekonomiska eftersom man bara kan skörda 2 ton ts biomassa per hektar” och ”snö gör det svårt och dyrt att upprätthålla försörjningskedjorna på vintern”.

Jag påpekade felaktigheterna redan då, men fick ingen reaktion.

Fem år senare, 2017, kom en rapport med titeln Multi-functionality and sustainability in the European Union’s forests. Nu ställde sig EASAC till hundra procent bakom den så kallade kolskuldsteorin. Man citerar forskare som påstår att det tar årtionden till århundraden att uppnå kolbalans efter att man använt biobränslen. Man skriver att förbränning av biobränslen ger ”1,2, 1,5 eller 2 gånger så stora utsläpp som att elda kol, diesel eller naturgas och att detta obönhörligen leder till större utsläpp av koldioxid”. ”Användningen av biomassa från skogen för energiändamål ger potentiellt negativa effekter för klimatet på kort och medellång sikt”.

Så har det fortsatt, och efter 2017 har det kommit allt tätare rapporter och utspel från EASAC. I februari 2018 kom en rapport om negativa utsläpp, bland annat bio-CCS. Här lyckas man med konststycket att betrakta vanlig CCS, där man avskiljer och lagrar koldioxid från fossil förbränning, som bättre än bio-CCS, där man avskiljer och lagrar biogen koldioxid! Detta trots att det senare faktiskt ger negativa utsläpp, netto binder koldioxid från atmosfären och reducerar halten av klimatpåverkande klimatgas, medan CCS i bästa fall bara kan neutralisera utsläppen.

Den negativa attityden till bio-CCS upprepas i ett utspel i februari 2019. Där har EASAC en positiv syn på sänkor i skog, beskogning och kollagring i mark och skriver att ”ansträngningar måste göras för att utveckla CCS som en relativt billig klimatåtgärd”. När det gäller bio-CCS skriver man däremot att den ”förblir kopplad till påtagliga risker och osäkerheter, både när det gäller miljöpåverkan och förmågan att reducera halten koldioxid i atmosfären”.

I mars 2019 kom en rapport om ”dekarbonisering av transportsektorn”, där biodrivmedel knappt nämns och inte finns med i jämförelserna mellan olika alternativ (bara el och vätgas lyfts fram, liksom syntetiska bränslen från annan förnybar energi).

I höstas kom så en kort vetenskaplig uppsats, som EASAC fått in i tidskriften Climate Change Biology. Man skickade då också ut ett pressmeddelande med rubriken ”EASACs environmental experts call for international action to restrict climate-damaging forest bioenergy schemes”. Nu framställs alltså användningen av bioenergi, och främst pellets för ersättning av kol i kolkraftverk, som ett klimathot, med hänvisning till kolskuldsteorin. En verksamhet som måste begränsas.

Till sist: inför klimatmötet i Madrid skickade EASAC ut ett pressmeddelande om att träpellets är ett hot mot klimatet. Att använda pellets beskrivs som att ”hoppa från stekpannan in i elden”. Tonen i budskapen har blivit allt mer aggressiv.

Jag träffade chefen för kansliet i Halle, doktor Christine Diehl. Hon bjöd på kaffe och vi hade en ganska lång och konstruktiv diskussion. Hon lät sig dock inte övertygas av mina argument, vilket jag kanske inte väntat mig. Jag fick av samtalet klart för mig att EASAC anser att deras linje har brett stöd från den samlade akademiska världen i Europa. De olika rapporterna har skickats ut på remiss till ländernas vetenskapsakademier, och det har funnits arbetsgrupper där alla länder varit representerade. Också Sverige.

Min slutsats är att ansvaret för den ensidiga linjen från EASAC, där man inte ens refererar till alternativa vetenskapliga modeller till kolskuldstänkandet, faller tillbaka på medlemmarna, de nationella vetenskapsakademierna. I Sveriges fall Kungl. Vetenskapsakademien, KVA.

På KVA borde man ställas sig frågan: vilken effekt kommer EASAC:s ensidiga linje att få för europeisk skogsnäring, energiförsörjning och klimatpolitik? Kan KVA sitta still i båten och låta det här fortgå?

/Kjell

 

Vi använder oss av cookies. Läs mer