Tillbaka

Vem vet sanningen om skogsplantering i Afrika?

Dagens Nyheter har de senaste veckorna haft en ambitiös artikelserie om klimatkompensation, som till slut främst kommit att handla om ett skogsplanteringsprojekt i Uganda. Artiklarna väcker en mängd frågor, inte minst frågan om vem som sitter inne med sanningen och om det ens finns någon ”sanning”. Vem kan man lita på som sanningsvittnen?

Sierra Leone

Artiklarna väcker också frågor om hur vi över huvud taget ska kunna genomföra en fungerande klimatpolitik på global nivå där också skogen kan spela en aktiv roll.

Låt mig börja med att berömma DN:s journalister för att de gett sig på ett stort och komplext område. Deras journalistiska angreppssätt är rätt. Media ska kritiskt granska och värdera, och inte minst ifrågasätta. Klimatkompensation är big business idag och tillämpas både av företag, enskilda och regeringar, inte minst av resebranschen. Att plantera träd som suger upp koldioxid är en liten del av denna ”klimatpolitik genom ombud”. När Sverige inom ett par årtionden kommer att ha reducerat de egna fossila koldioxidutsläppen ner mot noll kommer globala åtgärder från svensk sida att bli ännu viktigare, och då gäller det att göra rätt.

Att beskoga, återbeskoga och förhindra avskogning, liksom att bedriva hållbart skogsbruk, kommer att vara en viktig del av klimatpolitiken om vi ska klara 2-gradersmålet och har också varit i fokus på FN:s klimatmöten och i IPCC:s arbete. Om vi ska nå 1,5-gradersmålet kommer det dessutom att krävas mycket stora negativa utsläpp genom bio-CCS (bioenergi + koldioxidinfångning och lagring), det visade IPCC:s 1,5 graders-rapport för ett år sedan. Och en förutsättning för bio-CCS i stor skala är att det finns mycket träd som samlar biogen koldioxid i befintliga skogar och i nyanlagda skogar. En del av dessa nya skogar kommer att vara det som miljövänner ofta föraktfullt kallar ”plantager” och ”monokulturer”, där, Gud förbjude, träden står i räta rader och är av samma trädslag.

Mot den här bakgrunden är det viktigt att bilden av skog och beskogning i utvecklingsländer är rimligt ”sann”. På den här punkten tror jag att DN:s journalister gjort det väl lätt för sig med sitt exempel från Uganda.

Efter att ha granskat klimatkompensationen generellt och effektiviteten, eller snarare ineffektiviteten, i CDM-projekt (clean development mechanism), ägnar DN två uppslag åt Kachung-skogen i Uganda 29 och 30 oktober. DN kallar skogsprojektet en skandal.

Jag har skrivit om det här skogsprojektet en gång förut på bloggen, när TV4:s Kalla fakta 2015 hade det program som satte fart på den svenska debatten om projektet. Bloggen hade rubriken ”Dramaturgin som styr rapporteringen från Afrika” 9 november 2015, några veckor före klimatmötet i Paris. Jag tror att den texten står sig bra.

I Paris diskuterade man, som ett av många huvudspår, hur man ska kunna använda skogarna i klimatets tjänst.

Vad är då sanningen om Kachung?

Jag vet förstås själv inte eftersom jag inte varit där. Men jag tror inte heller att DN:s reportrar vet. De förlitar sig på ett antal källor som främst lyfter fram allt negativt kring projektet. Det är dels uppgifter som fanns med i Kalla Fakta, dels miljöorganisationen Oakland Institute, dels den ugandiska organisationen NAPE (National association for professional environmentalists), dels två forskare från SLU, Klara Fischer och Flora Hajdu, som gjort intervjuer och observationer i området, dels forskare från Lunds universitet som också intervjuat bybor (publicerat i Geoforum). Dessutom reserapporter från Energimyndigheten, som finansierat projektet.

Däremot har man inte lyckats få någon intervju med det företag som driver skogsprojektet, norska Green Resources, och ingen från Energimyndigheten vill heller låta sig intervjuas. Det här ger en onödig slagsida åt rapporteringen.

En part i målet som aldrig kontaktas eller citeras kring Kachung-skogen är Ugandas skogsmyndighet National Forest Agency (NFA). Det är trots allt de som äger marken och har ansvar för det skogsreservat som upprättades redan 1954 och där den omdiskuterade tallplanteringen nu är en del. Det är också de som anser att man inte kan tillåta att bybor runt skogen bedriver boskapsskötsel med betesdrift inne i reservatet.

Kan man lita på Oakland Institute?

Jag stötte på denna miljöorganisation när jag besökte och skrev om Addax-projektet i Sierra Leone, där man startade produktion av etanol från sockerrör. Sedan dess har jag begränsat förtroende för Oakland Institute som sanningsvittne. De publicerade då en mycket negativ rapport om projektet långt innan det var genomfört och klagade på att man inte skapat de arbetstillfällen som man utlovat och att man tog mark från byborna i området där man dittills odlat ris med traditionella metoder. Faktabladet från Oakland Institute kom att starkt påverka massmedia och andra som skrev om Addax-projektet. Sanningen var dock den motsatta: när etanolprojekt kom igång skapades fler arbetstillfällen än som utlovats och produktionen av livsmedel i området fördubblades eftersom man utbildade bönderna och kunde öka avkastningen kraftigt.

De forskare som varit i Kachung-området och gjort intervjuundersökningar har säkert fångat in hur lokalbefolkningen uppfattar situationen. Jag ifrågasätter inte det. Men vad är målet med den samhällsomvandling som nu sker mycket snabbt i Afrika? Är det ett fortsatt ”självförsörjningsjordbruk”? NAPE säger att småbönderna som avhysts från skogsreservatet  ”odlade jorden på ett hållbart sätt – med enkla hackor och inhemska grödor”. De säger att ”nu har den storskaliga monokulturen med skogsmaskiner och kemikalier förstört jorden och förgiftat området omkring”. Tillåt mig tvivla på den verklighetsbeskrivningen.

Jag tror inte att framtiden i Uganda ligger i att slå vakt om hackbruk och lågproduktiv odling av livsmedel. Jag tror dessutom att man behöver utveckla produktivt skogsbruk.

Det är alltför lätt, både för forskare, miljöaktivister och media, att inordna verkligheten i en förutbestämd bild av ”landgrabbing”, ”exploatering” och ”hot mot en traditionell livsstil”.

Klimatkompensation ska inte handla om att enbart plantera träd för att lagra biogent kol, utan om att etablera skogsbruk som både tar upp stora mängder kol, lagrar kol och använder virket som förnybart material och för energi. Om man ska kunna använda biomassan för bio-CCS i sådan skala att det verkligen påverkar klimatet så måste energiutvinningen dessutom ske i stor skala. Skogsprojekten måste framför allt ge varaktiga inkomster åt markägarna och befolkningen, annars kommer de inte till stånd i tillräckligt stor omfattning. Och utan löpande inkomster från skogen kommer skogsbönderna inte att skydda sin skog och se till att den står kvar.

Jag håller med Peter Holmgren, som i DN den 30 oktober säger att det är tråkigt om trädplantering kommer i dålig dager eftersom skogsbruk och användning av trä är en viktig nyckel till ett fossilfritt samhälle.

/Kjell

 

Vi använder oss av cookies. Läs mer