Tillbaka

Dramaturgin som styr rapporteringen från Afrika

Redan av påannonsen till Kalla Faktas inslag om skogsprojektet i Uganda förstod man hur programmet skulle bli. Det finns nämligen en färdig och ofta använd dramaturgi för den här typen av program. Rollerna är redan från början givna.

Vi förstår alla vem boven är och vilka de drabbade är, och allt skildras i svart och vitt. De onda mot de goda, och de aningslösa svenska myndigheterna förvärrar situationen. Men med all sannolikhet var den bild som gavs både missvisande och ensidig. Och tyvärr försvårar den här typen av journalistik det klimat- och utvecklingsarbete som måste göras i Afrika under de kommande årtiondena.

Det har gått några dagar sedan Kalla Fakta gjorde sin granskning. De flesta svenskar har en klar uppfattning om vad som hänt i Kachung i Uganda. En skogsplantering med raka rader av tallar har ersatt småböndernas odlingar, och bönderna och deras kor har jagats bort av polis från sina marker. De lever nu i djupaste misär och har svårt att få mat för dagen.

Men det Kalla Fakta förmedlade kan man inte kalla fakta. Reportaget gav inte en rättvis bild av alla fakta i målet. För att få också motpartens bild och vissa grundläggande fakta måste TV-tittaren själv sätta sig vid datorn och leta reda på en intervju med vd:n för det norska bolaget Green Resources, som driver skogsprojektet. Bolaget beskrivs i TV-programmet som en multinationell jätte som har stora kommersiella skogar runt om i Afrika, men får inte komma till tals med sin sida av saken. Och den ugandiska skogsmyndigheten fick inte heller komma till tals.

Om man går till intervjun med Green Resources vd, Mads Asprem, får man bland annat veta följande:

  • Marken där tallarna planterats ägs av den ugandiska staten och förvaltas av dess skogsmyndighet, NFA (National Forest Agency).
  • Skogsområdet har varit ett skogsreservat, alltså ett skyddat skogsområde, sedan 1954. Det har därmed aldrig varit tillåtet att bedriva jordbruk på marken, men det har uppenbarligen skett på ungefär en fjärdedel av ytan.
  • NFA har en egen polisstyrka med uppgift att skydda skogsreservaten mot intrång och att avhysa odlare.
  • Green Resources arrenderar marken för skogsplanteringen av den ugandiska staten, och planteringen utgör en del av reservatet.
  • Det finns gott om annan odlingsbar mark i området.
  • Green Resources har ingenting emot att boskapsägare låter sina djur beta i skogen. Det är till och med en fördel, men får inte ske förrän träden är minst tre år gamla och har vuxit till en viss höjd så att de inte skadas av de betande djuren. Men NFA anser att det inte ska få ske bete inne i reservatet.
  • Green Resources anser inte att det är deras skyldighet att kompensera bönder som den ugandiska staten har avhyst. Bolaget skapar istället fasta jobb med lön inom skogsprojektet.

Alla dessa fakta är relevanta för oss som tittare. De förtar den dramatiska effekten av programmet, men de ger en annan, mer mångfacetterad bild av vad som hänt och händer i Kachung. Om Kalla Faktas reporter hade talat med Green Resources eller med NFA hade hon också kunnat ställa ett par kritiska och relevanta frågor till de berörda byborna: Vem äger marken ni odlade på? Var det er egen mark? Blev ni erbjudna annan mark? Vad gav de för skäl för att köra bort er från marken?

Bybornas upprördhet är också en ”sanning”, lika väl som Green Resources och NFA:s ”sanning”. Men som TV-tittare på ett faktaprogram har jag rätt att få ta del av bägge sanningar, inte bara den ena sidans verklighetsbild.

Sannolikt har bönderna i området efter några årtionden kommit att uppfatta odlingarna som ”sin mark”. Men sannolikt har de också hela tiden varit fullt medvetna om att det är mark inom skogsreservatet som de inte haft rätt att använda för odling. Den här typen av konflikter mellan formellt ägande och traditionellt brukande är vanliga i många utvecklingsländer. Oklarheten om rättigheter till mark och markanvändning är en viktig förklaring till att skogar skövlas, att man bränner och bedriver svedjebruk, och att det är svårt att etablera trädplanteringar som vårdas av befolkningen.

I Kachung kan man tycka att det borde gå att skapa ett projekt som bättre samverkar med lokalbefolkningen, exempelvis genom att tillåta betesdjur i skogsbestånd som är äldre än tre år, och att kanske utveckla någon typ av agroforestry där man kan odla majs, kassava eller grönsaker i raderna mellan de nyplanterade tallarna under de första åren. Green Resources borde sätta sig ner med NFA:s ansvariga och diskutera sådana upplägg. Folk som bor runt omkring skogen måste också vara engagerade och inte uppfatta skogen som ett hot.

Det kommer att behöva genomföras hundratals eller tusentals projekt under de närmaste åren som en del av den globala klimatpolitiken, precis av den typ som anlagts i Kachung, och som av Kalla fakta beskrivs som kapitalistisk utsugning. Projektet innehåller alla önskvärda komponenter: återbeskogning, skydd av skogen, snabb tillväxt som både ger inbindning av koldioxid och miljövänliga, förnybara produkter, sysselsättning med välbetalda jobb och ekonomisk utveckling. Så småningom kanske man också får råd att överge det tidsödande och tunga hackbruket för modernare jordbruksmetoder och högre produktivitet och säkrare försörjning med mat.

På klimatmötet i Paris om ett par veckor kommer man bland annat att förhandla om system för att gynna den här typen av projekt. Det kallas REDD+ (Reducing Emissions from Deforestation and Forest Degradation). Då kommer Sveriges klimatminister Åsa Romson att vara en stark förespråkare. När det gäller Kalla faktas reportage föll hon pladask, liksom säkert de flesta av TV-tittarna, för den förenklade dramaturgin.

/Kjell Andersson

Vi använder oss av cookies. Läs mer