Vad händer i debatten om skogen, klimatet och bioenergin?
Det pågår en kamp om makten över tanken, och ”vår sida” tappar mark. Det är uppenbart för alla som vill se. Det hjälper inte att använda fakta om skogen och bioenergin. Andra bilder av verkligheten än våra egna får allt större genomslag.
Följderna kan bli allvarliga för klimatet och den svenska energiförsörjningen. Det är vi övertygade om. Men vad kan vi göra för att vända debatten?
Det senaste tecknen på att vi håller på att förlora slaget är att Aftonbladet utsett Lisa Röstlund och Alexandra Urisman Otto på DN som huvudkandidater till sitt klimatjournalistpris. Ett annat tecken är statstelevisionens programserie om skogen (som bemötts och kommenterats på ett bra sätt av LRF).
För att förstå vad som händer skulle jag vilja använda den franske filosofen Michel Foucaults teori om diskurser.
Vad är en diskurs?
Det är ett system av föreställningar och ”sanningar” som etableras inom en vetenskap eller en samhällssektor som tillsammans ger bilden av verkligheten. Diskursen består av gemensamma föreställningar och begrepp som omfattas av de som finns inom diskursens område och styr i sin tur också hur man söker nya fakta och hur man beskriver verkligheten i teorier, bilder, tabeller och så vidare.
Foucault ger själv exempel från straffsystemens och psykiatrins värld, där han också visat hur det skett stora diskursbrott under vissa skeden. Plötsligt uppfattar man verkligheten på ett nytt sätt, och inom loppet av kort tid ändras diskursen på grundläggande sätt.
Han ger exempel på hur den tidigare kroppsliga bestraffingskulturen ersätts av en uppfostrande, korrigerande eller till och med vårdande kultur inom fängelserna och hur synen på psykisk sjukdom har förändrats över tid.
Vad har detta med skogen och bioenergin att göra?
Jag vill påstå att det finns två parallella diskurser kring skogen och bioenergin från skogen, och att dessa två diskurser också handlar om makten över tanken och ytterst också makten över skogen som resurs. I ett modernt samhälle bygger makt till mycket stor del på makten över tanken. Den som har informationsövertag vinner.
Men det finns väl en sanning? Fakta som man inte kan bortse från. Och sanningen måste väl i slutändan segra?
Poängen med Foucaults teori om diskursen är att denna också styr valet av sanning. Det uppstår ett samspel mellan makten och vetenskapen.
Två sidor av myntet
Låt oss kort beskriva de två parallella diskurserna om skogen, klimatet och bioenergin.
Den ena sidan (vår sida) ser aktivt brukad skog som en stor tillgång i klimatpolitiken. Genom att skörda skog och använda skogens produkter kan vi både ersätta fossila material och fossil energi, uppnå positiva substitutionseffekter och minska utsläppen av växthusgaser.
Den växande skogen tar upp ökade mängder koldioxid och detta upptag blir optimalt när vi har skog i alla åldrar med hög andel ung snabbt växande skog. Både kolupptaget och kollagret växer därför av att vi brukar skogen. Vi kan samtidigt ta miljöhänsyn genom att avsätta skog i reservat, men framför allt ta miljöhänsyn i den brukade skogen, exempelvis genom att lämna grov död ved. Detta är vår diskurs, och den omfattas av en stor del av skogsvetenskapen.
Skadlig expolatering av skog
”Den andra sidan” ser det nuvarande brukandet av skogen som en skadlig exploatering. Att avverka skog och förbränna biomassa ger en kolskuld som det tar ett århundrade att betala tillbaka. Kalavverkningar ger uppsläpp av koldioxid från hyggena, marken skadas, naturskog ersätts av monokulturer, ”plantager”, skogen rensas på död ved som blir flis, antalet rödlistade arter är mycket stort och artutrotning pågår både på global och svensk nivå.
Istället för att använda träden främst till långlivade produkter som byggnadsvirke blir en stor del kortlivade produkter som papper och biobränslen som ger snabba utsläpp av koldioxid. Verksamheten är skadlig för klimatet. Den nuvarande skogsbruksmodellen borde bytas ut mot ett kontinuitetsskogsbruk utan hyggen.
Den här diskursen omfattar en hel del forskare inom skogsekologi och har uttryckts bland annat i ett ofta refererat upprop från ”500 forskare”.
Stöd i forskning och praktik
Om man verkar inom den ena eller andra av de här diskurserna så söker man ”sanningar” som bekräftar den egna bilden. Jag vill givetvis hävda att den ena diskursen, alternativ ett, ger en i huvudsak sann bild, och att den har stöd både i forskning och praktik.
Jag har skrivit om den i en rapport till FN-organet IRENA (Bioenergy from boreal forests, Swedish approach to sustainable wood use). Jag anser att den svenska modellen för skogsbruk och bioenergianvändning kopplad till skogsbruk är en bra förebild för andra länder, både i Europa och inte minst för Kanada, Ryssland och USA, länder med stora barrskogsområden.
Medierna köper miljöorganisationernas diskurs
Miljöorganisationer som Greenpeace och Skydda skogen har köpt den andra bilden, anslutit sig till diskurs två. Det nya som hänt under det senaste året är att Dagens Nyheters redaktion och SVT:s vetenskapsredaktion också köpt den här modellen. Redaktionerna har hämtat alla sina grundläggande frågeställningar från diskurs två, liksom också de ”experter” man använt för att formulera utgångspunkterna för sina artiklar och program.
Den här bilden av bioenergin och skogen drivs också sedan flera år mycket aktivt av en rad miljöorganisationer på EU-nivå, med Birdlife, Transport&Environment, Greenpeace och WWF Europe i spetsen.
De har skaffat sig en central position i lobbyarbetet och har starkt stöd i två av kommissionens direktorat, DG Clima och DG Environment. De fick dessutom sex fasta platser i arbetsgruppen för taxonomin för hållbara investeringar, samtidigt som skogsbruket bara fick en plats och bioenergin ingen!
Inte undra på att bioenergi och skogsbruk fick mycket restriktiva kriterier i taxonomin, något som kommer att hålla tillbaka investeringar i vår sektor under lång tid.
Större genomslag i samhället
Vad vi ser idag är att denna diskurs, som har en negativ syn på modernt skogsbruk och bioenergi från skogen, får allt större genomslag bland politiker, allmänhet och media. I slutändan leder det till politiska beslut som begränsar möjligheten att utnyttja skogens resurser i klimatarbetet. Redan tidigare har en liknande diskurs kring energigrödor och biodrivmedel skapat hinder för att aktivt använda jordbruksmark som resurs i klimatarbetet.
Vad är slutsatsen av denna spaning kring diskurserna? Är det meningslöst att verka inom sin egen diskurs när stora delar av samhället lever i en helt annan föreställningsvärld? Jag tror inte det, trots allt. Skälen till att det inträffat diskursbrott i historien med helt nya synsätt är ändå ofta att fakta så småningom tränger igenom oberoende av de låsningar som kan finnas inom en diskurs.
Många dominerande föreställningar visar sig helt enkelt inte vara sanna. Hans Rosling har visat på det när det gäller utvecklingspolitik och hälsa. Detsamma gäller inom miljö och klimat.
Klimatkrisen i bilder
Ett bra exempel är skogen i världen. På senare tid har jag lagt märke till att klimatkrisen allt oftare skildras genom att visa filmer med brinnande skog, inte bolmande skorstenar på kolkraftverk. Det svenska skogsbruket skildras med bilder på kalhyggen.
Allmänhetens slutsats måste bli att vi får allt mindre skog i världen och i Sverige, som en följd av skövling. Sanningen är att vi år för år för allt mer skog globalt, liksom i Sverige och i alla länder i EU. Det kan man exempelvis se i Global Carbon Projects data (bild 51), där man kan se att landsänkan, som i huvudsak består i ökad skogsbiomassa, är mer än dubbelt så stor som avskogningen.
Den övergripande diskursen om klimatförändring och de mänskliga faktorer som påverkar klimatet kommer nog att stå sig länge framöver, men det finns en rad underdiskurser som kommer att omprövas.
// Kjell Andersson