Brevskrivare mot bioenergi

Vi bör nog betrakta alla breven på samma sätt: de är opinionsyttringar i första hand från privatpersoner, inte från experter på ämnet.

500 forskare skrev brev till EU:s ledare och vill att EU ska sluta subventionera biobränslen eftersom de anses ge utsläpp av mer koldioxid än när man eldar kol. Brevet har också gått till president Joe Biden och till presidenterna i Sydkorea och Japan. Redan för ett par år sedan skrev nära 900 forskare ett liknande brev, men den gången riktat till EU-parlamentarikerna. Det har också dykt upp ett brev om biobränslen från ett antal svenska organisationer, även detta riktat till EU:s ledning: Ursula von der Leyen, Charles Michel och Frans Timmermans. Bakom detta senaste brev står bland annat Skydda skogen, Klimatriksdagen och Fältbiologerna.

Gemensamt för breven är den hårda tonen och de förenklade resonemangen. För oss som jobbar med att utveckla användningen av bioenergi är det en ovan situation. Vi tycker ju att vi är en viktig del av den omställning som måste genomföras för att klara klimatet. Vi uppfattar oss som en del av den goda kraften. Men så angrips våra lösningar som om vår medicin vore värre än sjukan.

EU:s eget forskningsinstitut JRC förde fram en uppmaning om att avgifta (”de-toxify”) debatten om bioenergi i sin rapport om biobränslen, som kom för några veckor sedan (kommenterad i en tidigare blogg). Det finns inga tecken på att våra motståndare i debatten har hörsammat den uppmaningen.

En av förklaringarna till att debatten blir så polariserad är miljöorganisationers logik. Jag vill påstå att de präglas av följande drag:

• Beskriv problemen i svart och vitt. Förenkla och undvik nyanserade bedömningar.
• Betona hot och risker framför möjligheter och lösningar.
• Leta bara efter argument och fakta som underbygger din egen ståndpunkt.
• Hitta motståndare som står för ”det onda” – för skövling och exploatering. Helst stora företag. Betona att de alltid agerar i eget intresse.
• Använd bildspråk, drastiska formuleringar och känsloargument för att beskriva verkligheten.
• Hitta symboler som är lätta att förstå för gemene man (kalhygget, sälarna, isbjörnarna, bensinmotorn, rykande skorsten).
• Medge aldrig att det kan ligga något i din debattmotståndares argument. Undvik dialog.
• Fokusera helst på ett problem åt gången. Annars blir det för svårt.

För miljöorganisationerna är det här förenklade sättet att arbeta en överlevnadsfråga. Man måste få stöd och medlemsavgifter från många medlemmar, och kunna värva nya medlemmar och stödjare, inte minst bland barn och ungdomar. Det är begripligt, men man skulle samtidigt kunna föra ett lite mer nyanserat politiskt samtal med andra aktörer.

När JRC förespråkar avgiftning av debatten vänder man sig i första hand till forskarsamhället. Där kan man förvänta sig en högre nivå på debatten. Och det är i det ljuset som forskaruppropen, som det aktuella ”500-brevet”, blir så problematiska. Det är rimligen skillnad på att kampanja som miljöorganisation och att delta i en seriös vetenskaplig diskurs.

Kort sagt: vetenskapsmännen borde avhålla sig från att delta i kampanjer med förenklade argument.

I det aktuella forskarbrevet finns det flera sådana förenklade och dessutom sakligt felaktiga argument. Ett sådant är påståendet om att användning av ved som bränsle ger två till tre gånger så stora koldioxidutsläpp som att elda fossilt bränsle (direktcitat: ”Overall, for each kilowatt hour of heat or electricity produced, using wood initially is likely to add two to three times as much carbon to the air as using fossil fuels”). Det är ett absurt påstående, och för att komma fram till denna slutsats utgår man från att man avverkar hela träd men bara utnyttjar stamveden som bränsle och lämnar alla restprodukter att ruttna och avge sin koldioxid. Man likställer biogen och fossil koldioxid och bortser från den naturliga biogena kolcykeln där man både binder in och frigör kolet.

Ett annat exempel är att man ensidigt driver tesen om kolskuld, utan att medge att det finns helt andra sätt att analysera kolbalansen för skogliga biobränslen och att valet av analysmetod inte är given. Vad man presenterar som vetenskaplig sanning för EU-kommissionen och presidenterna i länder som ska hantera de stora fossila utsläppen är en ensidig och i långa stycken ovetenskaplig argumentation, med samma typ av logik som miljöorganisationerna använder sig av.

Det är inte så förvånande att brevet är skrivet i denna anda. Bland de ledande undertecknarna finns Tim Searchinger, som under många ägnat sig åt denna kampanj mot bioenergi, och som ursprungligen kommer från miljöorganisationen Dogwood Alliance, en organisation som under alla år motarbetat skogsbruk i sydöstra USA. Bland initiativtagarna finns också Michael Norton från EASAC, som under de senaste tio åren bedrivit en ensidig kampanj både mot biodrivmedel, biobränslen från skogen och mot biogen materialproduktion.

Brevet från de 500 forskarna handlar i första hand om kolskuld och kolbalans, med budskapet att det är lika illa att använda biobränslen från skog som att använda fossila bränslen. Några få av forskarna är verksamma inom detta vetenskapsfält. Men de flesta bedriver inte forskning kring kolbalans och skog, eller om biobränslen.

Hur kan jag påstå det?

Jag skickade ut en enkel enkät till de 44 svenska forskare som skrivit under brevet och skrev en artikel om detta i vår tidning Bioenergi. Min slutsats är att högst en handfull av de svenska undertecknarna kan betraktas som experter inom området. Många medgav att de inte är insatta i ämnet. Någon är matematiker. En annan medicinare. Och en är limnolog och specialist på sötvattensfiskar (denna professor har också använts som expert på frågan av vetenskapsradion). En stor del av de svenska forskarna är ekologer, ofta med inriktning mot skog. De besitter expertis kring biodiversitet. Men brevets budskap ligger inom ett helt annat område.

Jag tycker att politiker ska lyssna på vetenskapen, och att politiska beslut ska bygga på vetenskaplig och saklig grund. Men jag tycker att vetenskapspersoner ska uttala sig om det de är experter på, om de framträder som ”forskare” eller ”professorer”. Deras underskrifter saknar värde om de deltar i upprop med tvärsäkra påståenden om förhållanden som de inte själva är experter på. Lika lite som jag skulle konsultera en ortoped och inte en onkolog om jag hade cancer (”medicinare som medicinare”), lika lite bör en politiker lyssna på en svampekolog eller limnolog om hen vill få faktaunderlag om kolbalans i skog.

Också forskare har förstås rätt att delta i opinionsbildande kampanjer. Men då ska de göra det som privatpersoner och inte som representanter for sin vetenskapliga profession.

Det måste till sist sägas att det finns gott om forskare med en helt annan inställning till biobränslen, inte minst inom expertnätverket IEA Bioenergy. De har gett ut nyanserad saklig information som bemöter 500-brevet.

/Kjell