Usel vetenskap från EU:s forskningsinstitut

Foto: Kjell Andersson

Nature hade också en ledarartikel där man stöttade budskapet i den ”vetenskapliga” artikeln (Jag sätter ordet inom citationstecken efter jag inte tycker att det handlar om vetenskap).

Slutsatsen i artikeln är att skogsavverkningarna i Europa har ökat med 49 procent mellan perioden 2011-2015 och 2016-2018, och att uttaget av biomassa ökat ännu mer, med hela 69 procent. Särskilt skulle ökningarna av avverkningarna ha varit i Sverige och Finland, som har stora skogsarealer. Men också en rad andra länder noteras för kraftigt ökad avverkning. Det man påstår sig ha mätt är arealen slutavverkning, alltså hyggesytorna. Det har skett med fjärranalys, dvs genom att studera satellitbilder.

Uppsatsen, som heter ”Abrupt increase in harvested forest area over Europe since 2015” med Guido Ceccherini som första namn, är skriven av en grupp forskare vid EU:s eget forskningsinstitut JRC (Joint Research Center) i Ispra i Italien.

De svenska experterna på området insåg direkt att det handlar om ”dumforskning”, som inte håller och som inte beskriver verkligheten.

Sverige mäter sedan 1920-talet vad som händer i den svenska skogen genom Riksskogstaxeringen, som är en del av SLU i Umeå (Sveriges Lantbruksuniversitets skogsfakultet). Mätningarna är mycket detaljerade, med 60 000 fasta provytor som återbesöks och mäts i detalj vart femte år enligt ett rullande schema. Dessutom lägger man till kompletterande stickprovsytor, så att 20 000 ytor mäts varje år. Ytorna är cirkulära med 10 meters radie, dvs 314 kvadratmeter. Resultaten sammanställs med rullande 5-årsmedelvärden, t ex för trädens volym och tillväxt, om de avverkats eller står kvar, nya plantor, död ved osv. Det ger en totalbild av utvecklingen i den svenska skogen som är mycket tillförlitlig och statistiskt säker. Det har aldrig förekommit någon debatt i Sverige som ifrågasätter om Riksskogstaxeringen räknar rätt och ger relevanta underlag.

Slutavverkningen (hyggen), den svarta kurvan, har legat i stort sett konstant de senaste 40 åren, kring 200 000 hektar. Källa: Riksskogstaxeringen

Enligt Riksskogstaxeringens och Skogsstyrelsens siffror har hyggesarealen i Sverige legat tämligen konstant kring 200 000 hektar om året ända sedan slutet av 1970-talet, av den totala produktiva skogsmarken på 23 miljoner hektar. Den har varierat lite upp och ner kring 180 000 – 230 000 hektar mellan åren, beroende på konjunkturer, väderförhållanden mm.

En snabb sammanräkning visade att hyggesarealen i genomsnitt faktiskt minskade (!) med 8 procent mellan perioden 2011-2015 till 2016-2018, alltså den period då JRC påstår att vi fått kraftigt ökade avverkningar i Sverige.

Experter på fjärranalys visade också på att satellitbildernas innehåll ändrats kraftigt under senare år, med förbättrad upplösning så att man upptäcker fler kala ytor än förut. Man påpekade också att det finns varningstexter från dem som lägger ut bilderna om att man inte kan jämföra senare bildmaterial med äldre. Vad forskarna från JRC har mätt är troligen förbättringen av satellitbildsmaterialet snarare än förändring av de avverkade ytorna.

På denna grund producerades: snabba pressmeddelanden från Skogsstyrelsen och de svenska experterna och en vetenskaplig motartikel/replik, där skogsexperter från i stort sett alla EU-länder är med, under ledning av det europeiska skogsforskningsinstitutet EFI i Joensuu, för publicering i Nature.

Därmed trodde man kanske att frågan skulle vara överspelad, att JRC skulle erkänna sitt misstag och att artikeln skulle dras tillbaka.

Men så blev det inte alls. Åtminstone inte ännu. Repliken i Nature har fortfarande, tre månader senare, inte publicerats. Den sägs vara på expertgranskning (peer review) med möjlighet för JRC-forskarna att ge motreplik direkt. Dessa verkar fortfarande vara övertygade om att deras egna satellittolkningar ger en sannare bild av hur många kalhyggen det finns än mätningarna på plats ute i skogen, i verkligheten.

Det kan också finnas ett intresse från redaktionsledningen för Nature att hålla tillbaka kritiken. Tidskriften hade nämligen sin ledare där man direkt ifrågasatte hur man i Europa samlar in skogsdata (”How Europe can fix its forests data gap”). Rena förolämpningen mot våra skogstaxerare och i praktiken ett underkännande av stora delar av klimatrapporteringen inom det som kallas LULUCF (Land Use, Land Use Change and Forestry).

Under tiden etableras bilden av att det huggs som aldrig förr i de europeiska skogarna, och särskilt i Nordens barrskogar. Det är ”gefundenes Fressen” för miljöorganisationerna och för de politiker som vill stoppa användningen av biobränslen från skogen. Journalisten på the Guardian, Fiona Harvey, som jag kontaktade direkt efter deras publicering, litar förstås på EU:s eget forskningsinstitut, särskilt som man fått materialet publicerat i den högt ansedda vetenskapliga tidskriften Nature. Det kan man knappast klandra henne för.

EU-kommissionen håller på att utarbeta en analys av tillgångarna på biomassa. Gissa vem som gör den? JRC i Ispra, samma folk som gjort den missvisande rapporten i Nature. Redan nu har hänvisningar till Nature-artikeln letat sig in i officiella EU-dokument, för att understödja argument om att vi måste bättre skydda biomasse- och kollagren i skogen.

Att EU-kommissionen tror mer på sitt eget forskningsinstitut än på medlemsländerna statistik visas av att man formellt ställt en fråga till den svenska regeringen om vad som ligger bakom de ökade svenska avverkningarna. Statistiken från Riksskogstaxeringen är officiell svensk statistik, den levereras regelbundet till Eurostat och till FAO, och den ligger till grund för den svenska klimatrapporteringen till EU och FN:s klimatkonvention. Ändå verkar kommissionen inte lita på våra siffror.

På Skogsstyrelsen sitter nu tjänstemännen och sammanställer fakta som visar att JRC faktiskt är ute och cyklar. Förutom de svenska siffrorna på avverkade arealer handlar det om hur mycket virke som faktiskt används i våra sågverk och massabruk, hur mycket eventuellt exporterats, och hur mycket som kan ha använts som energived. Det senare är ju en liten del, eftersom biobränslena nästan uteslutande är biprodukter i industrin (bark, spån, flis, ratat virke) eller hygges- eller gallringsrester. Efterfrågan på biobränslen är aldrig det som styr hur mycket som avverkas och vilka hyggesarealer vi har. Ändå antyder JRC-forskarna att efterfrågan på biobränslen kan vara en förklaring till ”de ökade avverkningarna”.

Skogsstyrelsen tittar också på annan statistik – t ex hur mycket diesel som förbrukats för skogsmaskiner. Allt för att visa hur orimliga JRC:s uppgifter är.

Vart har allt detta virke tagit vägen? 69 procent mer avverkad biomassa i EU är gigantiska volymer. Det finns ingen motsvarande ökning av kapaciteten i skogsindustrin och utbyggnaden av biobränsleeldade värme- och kraftvärmeverk sker i relativt långsam takt på EU-nivå, inte minst tack vara motstånd från så kallade miljöorganisationer.

Till sist: Det handlar förstås inte om vetenskap. Det handlar om politik. Det finns en bred koalition av miljöorganisationer, forskare och politiker som nu förbereder restriktioner för användning av biobränslen från skogen. De har stöd i delar av EU-kommissionen. Ett underlag som detta från JRC bereder vägen. Det förklarar också varför man är så senfärdig med att rätta till de uppenbara felen i forskningen.

/ Kjell Andersson