Skogens Corona en 5 mm barkborre
Ips typographus är det enda djur som kan döda en fullvuxen gran, trots att den bara är 4 – 5 mm lång. Snacka om David och Goliat. När jag tar min kvällsrunda i det sörmländska landskapet ser jag resultatet i form av rödbruna döda träd, i små klungor här och var. Ips typographus är det latinska namnet på granbarkborren. Angreppen av barkborrar har nått oss här i Mälardalen, från att tidigare främst har drabbat södra Sverige. Stora präktiga granar dör på en säsong.
En bedömning som kom häromdagen visar att granbarkborrarna dödat omkring sju miljoner kubikmeter skog i år. Det är lika mycket som förra året, som då ansågs vara ett rekordår. Angreppen på den svenska skogen tog fart torråret 2018, och förlusterna av virke på grund av barkborreangrepp är mycket större än effekterna av skogsbränderna det året. I sommar har vi haft både torka och en period av mycket regn.
Skogsstyrelsens preliminära bedömning är att 4,5 miljon kubikmeter av årets sju finns i Svealand, medan angreppen har minskat till omkring 2 miljoner kubikmeter i Götaland, som tidigare haft de svåraste angreppen.
Sju miljoner kubikmeter skog, det kan jämföras med att skogen växer med omkring 120 miljoner kubikmeter varje år, och vi avverkar omkring 90 miljoner kubikmeter. Det handlar alltså inte om något katastrofalt avbräck på nationell nivå. Men för den enskilde skogsägaren kan det vara kännbart, och inte särskilt roligt när några av de finaste granarna dör och inte längre kan säljas som prima sågvirke.
Man kan också jämföra med stormen Gudrun i januari 2005. Då fälldes 75 miljoner kubikmeter på en enda natt. Stormen Per tog 12 miljoner kubikmeter två år senare.
Ett omfattande insektsangrepp som granbarkborrens kan jämföras med en epidemi, eller en pandemi. Det sker en stegvis spridning, i ena fallet av smitta, i andra fallet av små flygande barkborrar som letar reda på nya träd för att lägga sina ägg. Precis som en pandemi kulminerar angreppet efter en tid och dör så småningom ut. Precis som coronaepidemin går barkborrarna hårdast åt de äldsta. Och precis som med en pandemi måste man räkna med att det kommer nya angrepp i framtiden. Naturliga nordliga barrskogar utsätts med jämna mellanrum för massiva angrepp av insekter, bränder och stormar. Angreppen ger massiva förluster av biomassan, virket, och därmed också stora utsläpp av det bundna kolet, som omvandlas till koldioxid när träden brinner eller bryts ner (ruttnar och förmultnar). Att lagra kol i stående skog är ett riskabelt projekt.
En liknande skogsepidemi inträffade strax söder om min hemtrakt omkring 1900, i form av ett massivt angrepp av barrskogsnunnan Lymantria monacha, en liten fjäril, vars larver ger sig på barrträdens skott när larverna kläckts i vårsolen. Min hemtrakt ligger egentligen vid nunnans naturliga nordgräns. Ändå inträffade här ett mycket stort angrepp med start 1898. Det pågick i fyra år i gränstrakterna mellan Östergötland och Södermanland kring Stavsjö och Virå bruk, som ägdes av konsul Fredrik Enhörning. Totalt förstördes 3 000 hektar skog, och för att kunna ta ut virket lät Enhörning bygga en 18 km lång järnväg ner till Bråviken över Kolmården. Den fick namnet Nunnebanan och lades ned först 1939.
Även om det inte stoppar barkborreangreppet vill man ta vara på veden. Den går inte att använda för sågning utan blir energived. Sju miljoner kubikmeter energived som blir bränsleflis är en mycket stor mängd och det har stark påverkan på den svenska marknaden för biobränslen. Det framgick av diskussionerna på Svebios bränslemarknadsdag förra veckan. I stora delar av landet finns det nu så stora överskott av barkborreskadat virke att man egentligen inte behöver skörda grot på våra hyggen (grot = grenar och toppar). Det är ett bekymmer idag för de företag som jobbar med grot, och på några års sikt också för bränsleanvändarna. När barkborreepidemin är över kommer vi att behöva groten igen och alla de entreprenörer och maskiner som hanterar groten. Kanske vore det bättre att lägga upp stammarna från barkborregranarna som energilager och reserv om det skulle komma en kall vinter igen. Efter den gångna, extremt varma vintern, är det många som går och hoppas på sträng kyla den kommande vintern så att vi blir av med överskotten på bränsle.
De svenska angreppen av barkborrar är små jämfört med de omfattande skador man fått nere på kontinenten, i länder som Slovakien, Tjeckien och Slovenien.
Själv har jag upplevt massiva insektsangrepp av barkborrar i Colorado i USA, där vår familj har tillbringat många somrar på hög höjd i Klippiga bergen. Barrskogarna i området domineras av en enda barrträdsart, Engelmann spruce. Den granbarkborre som angrep de här granarna dödade på ett par år flera hundra tusen hektar granskog. Skogen står nu helt grå över stora områden. Några år senare härjade omfattande skogsbränder i den döda torra skogen, liknande de bränder som nu drabbat den amerikanska västkusten.
Många hävdar idag att insektsangreppen och skogsbränderna är en direkt följd av klimatförändringen. Kan det vara så också med våra barkborrar?
Sannolikt förvärrar klimatförändringen, med stigande medeltemperatur, situationen. Men insektsangreppen och skogsbränderna har alltid förekommit i barrskogarna. Skadorna verkar bli mindre i länder där man bedriver ett aktivt skogsbruk och ersätter gammelskog med ung skog. Inte minst är det lättare att bekämpa skadeangreppen när man har övervakning och ett vägnät som gör att man kan komma ut i skogarna. Omvänt verkar skadorna och bränderna bli störst i områden där man inte alls bedriver skogsbruk, som i stora delar av västra USA, i Kanada och i Sibirien.
Nu rasar debatten om skogbränderna i USA, och den är mycket polariserad och politiserad.
Sanningen är troligen att både klimatförändring och missriktad skogspolitik i samverkan har skapat den katastrofala situation som nu drabbar så många enskilda. Vi skrev om problematiken i Svebiobloggen 2018, och en debattartikel i Washington Post av en politiker från Oregon ger oss rätt i vår tolkning. Att han är republikan behöver inte innebära att han har fel. Han beskriver hur politiken gått ut på att ”bevara skogen som oberörbara lekplatser” istället för att bedriva skogsvård.
/Kjell Andersson