Om krisen kommer, kan vi hålla värmen då?

Det nya namnet – ”Om krisen eller kriget kommer” – är viktigt. Inte bara symboliskt, utan reellt. Idag är inte det mest sannolika som vi måste förbereda oss på ett krig, utan en kris. Vi har redan fått föraningar om vad som kan komma. Natten mellan den 8:e och 9:e januari 2005 drog stormen Gudrun fram över Sydsverige och fällde 75 miljoner kubikmeter skog. Många av träden hamnade över kraftledningar, vägar och järnvägar. Elnätet slogs ut liksom stora delar av det finmaskiga vägnätet. Som tur var blev det mildväder de följande veckorna. Om Sverige hade drabbats av en köldvåg i orkanens spår hade följderna blivit ännu allvarligare än de nu blev.

Det är stor skillnad mellan att hålla värmen i husen om det är 20 grader kallt än om det är 5 grader varmt.

Med ändrat klimat kan våldsamma stormar, som Gudrun och den efterföljande Per i januari 2007, bli vanligare. Ingen vet med säkerhet.

Den första punkten i broschyren under rubriken ”Vad skulle du göra om din vardag vändes upp och ner?” är att värmen försvinner. Den andra punkten gäller att det blir svårt att laga och förvara mat (dvs som följd av strömavbrott). Måste det vara så? Måste värmen försvinna?

Vi tänker oss en kall vinter och att elnätet slås ut. Det kan bero på storm eller terrorangrepp eller en kollaps i elsystemet av andra orsaker.

Några hundra tusen småhus har möjlighet att elda ved. Själva har vi både vedspis och kakelugn i huset på landet. De som har pelletspanna borde se till att kunna koppla in ett batteri för pumpen. Alla de hus som har enbart elvärme eller värmepump kommer att få problem. Och det gäller i stort sett alla nya småhus.

Men hur är det med de femtio procent av alla bostäder som försörjs med fjärrvärme? Bränslet är inget större problem, även om en del, som Stockholms nya biobränslepanna i Värtan, bara kan lagra bränsle för några dagar. Många andra har nog mer bränsle i lager på sina bränslegårdar eller kan få fram biobränsle från omgivningarna.

Den största osäkerheten gäller möjligheten att pumpa runt värmen, både i nätet och i fastigheterna. Allra bäst vore förstås om hela tätorten kunna försörjas med el från det egna kraftvärmeverk, som ger både värme och el, oftast från lokalt biobränsle. Genom att använda elen effektivt och bara för det nödvändigaste, borde detta vara möjligt på de flesta orter. Men det kräver att det finns kraftvärme. Jag skrev härom veckan om Gotland i bloggen. Märkligt nog har man aldrig byggt kraftvärme i Visby, och det verkar inte heller vara en huvudfråga i planen för ett 100 procent förnybart Gotland.

Begreppet ö-drift, och jag skriver då inte i första hand om Gotland, används för den här typen av lösningar. Det lokala elnätet skulle kunna fungera som en egen energi-ö, oberoende av det stora nätet. Ett fjärrvärmenät är en naturlig energi-ö, men det kräver att man har en lösning för att pumpa runt värmen även vid ett nationellt strömavbrott.

För små värmeverk gäller idag att det är svårt att få ekonomi på kraftvärmeproduktion med konventionell teknik med ånga.

Vi har mycket få biokraftvärmeverk på orter med under 20 000 invånare. Vad man då kan göra är att producera en mindre mängd el från sitt varmvatten med hjälp av exempelvis en ORC-anläggning eller stirlingmotor.

De senaste veckorna har det kommit flera nyheter om sådana installationer. Rindi Syd, som är en del av Solörkoncernen, har beställt en sådan turbin till sitt värmeverk i Hörby, och Örkelljunga Energi har beställt en ORC-anläggning till sitt värmeverk. Bägge leveranser från bolaget Againity.

ORC betyder Organic Ranking Cycle, och innebär att man istället för vatten använder ett medium som förångas vid lägre temperatur. Arbetstemperaturen kan vara 130 grader med hetvatten. Elutbytet blir lägre än vid en ångprocess, men investeringskostnaden blir också lägre, liksom underhållskostnaden. Eleffekten blir låg jämfört med en ångpanna, och jämfört med värmeverkets hela effekt. Örkelljunga har exempelvis två flispannor på sammanlagt 10,5 MW (megawatt), medan ORC:n bara är på 0,25 MW.

Det finns ett flera hundra mindre värmeverk som skulle kunna göra liknande installationer för att klara sin egen elförsörjning. Det ger inte så stort tillskott av förnybar elproduktion, men skulle kunna ge en mycket bättre beredskap. Bra om krisen eller kriget kommer.

Problemet med beredskapsplanering är att den aldrig känns tillräckligt angelägen jämfört med andra samhällsbehov (vård, skola, integration), eftersom huvudregeln är att åtgärderna inte ska behövas. För oss enskilda gäller att vi inte blir fullt motiverade förrän det allvarliga händer, och då kanske det är för sent att göra något åt saken. Då åker alla till stormarknaden för att hamstra flaskvatten, vattendunkar, värmeljus, T-sprit och matkonserver. Hyllorna länsas snabbt. För egen del har vi åtminstone en jordkällare med egen potatis och en del rotfrukter. Men brunnen är djupborrad och för att få upp vattnet måste vi ha el till pumpen. Vedspisen och kakelugnen är bra, som redan nämnts. Vatten kan man ordna från sjön. Vi har också en liten campingradio med vev. Den vanliga campingutrustningen kan också komma till nytta.

Vad som händer när ett modernt samhälle kollapsar kan man studera efter orkanerna i USA och Karibien. Tyvärr slutar medierapporteringen ofta när den akuta fasen är över. Det gäller exempelvis Puerto Rico.

I samband med att orkanen Maria slog till mot Puerto Rico 20 september 2017 noterade myndigheterna och media 64 dödsfall. Häromdagen presenterades en studie av forskare från Harvard och andra institutioner i den ansedda New England Journal of Medicine, där man anger det verkliga totala antalet dödsfall till 4 645. Man har gjort tusentals intervjuer över hela ön för att komma fram till denna siffra. Det handlar inte minst om människor som inte fått vård och hjälp sedan sjukvårdsystemet och kommunikationerna brutit samman. De flesta dödsfall inträffade inte direkt utan var fördröjda. Fortfarande har inte alla fått tillbaka el.

På Puerto Rico hade kanske inte en broschyr från storebror Staten varit till hjälp, även om folk alltid kan vara bättre förberedda. Det avgörande för denna ”amerikanska koloni” är istället att den gemensamma infrastrukturen är för svag och att man inte lyckats mobilisera resurser för att snabbt få samhället på fötter.

Bra infrastruktur kan man ordna med bra planering i fredstid. I Sverige borde vi göra det genom att ordna kombinerad värme- och elproduktion på alla orter, med möjlighet till ö-drift, och helst med lokalt eller inhemsk bränsle.

/Kjell