Förnybart på ett ohållbart sätt

”Steg för steg lanseras nu en ny svensk energipolitik. Den sägs vara långsiktig. Men redan innan politiken har genomförts är den överspelad.” Tidningen konstaterar att energiminister Ibrahim Baylan har laddat uppgörelsen med motsägelser. MP fick sin stora satsning på förnybart genom elcertifikatsystemet, och samtidigt ska kärnkraften värnas. Tidningens slutsats:

”Det är ingen konst att lägga ihop ett och ett: Kombinationen leder till överproduktion och sjunkande elpriser. Vilket i sin tur riskerar att slå undan benen för såväl vattenkraftverken och vindbolagen som kärnreaktorerna. Och med panikavvecklingar och konkurser skulle elpriserna åka berg- och dalbana.”

DN kallar det hela planekonomi och kritiserar politiken främst för att den vill ge fortsatta subventioner till teknik som håller på att bli lönsam av egen kraft.

Så här kan man sammanfatta Energikommissionens budskap:

Sverige ska ha ett 100 procent förnybart energisystem 2040. Men vi håller samtidigt dörren öppen för ny kärnkraft, och de sex stora kärnkraftverk som finns kvar får alla tänkbara fördelar.

Men kärnkraft är inte förnybar, och man kan inte ha både ”100 procent förnybart” och ”fortsatt kärnkraft” samtidigt. Ändå är det precis det som de politiska partierna kommit överens om. Man kan kalla det nyspråk, med en term från George Orwells 1984. Förnybart vidgas som begrepp och innefattar nu också kärnkraft. Men stöd från de gamla kärnkraftsmotståndarna MP och C.

I början av den här veckan skickade vi från Svebio in vårt remissvar om Energikommissionen. Samma dag lämnade regeringen en proposition om elcertifikatsystemet till Riksdagen (18 TWh mer förnybar elproduktion). Och redan tidigare hade man lämnat förslag om att ta bort skatten på kärnkraften och sänka skatten på vattenkraften. Snacka om nonchalans mot remissinstanserna! De stora frågorna ligger redan på Riksdagens bord, men vi förväntas uttala oss om den helhet som politikerna i kommissionen presenterat. Vårt remissyttrande går förstås direkt till det långsiktiga arkivet (papperskorgen) på kanslihuset.

Svebios remissyttrande innehåller till stora delar samma argument som DN:s ledare. Men också skillnader. Vi skriver till exempel om bioenergi och biokraft. Det gör aldrig DN.

DN är nöjd med att kärnkraften blir kvar och får fördelar. Tidningen vill istället ha bort utbyggnaden av elcertifikatsystemet. Det är samma linje som de stora kraftbolagen förordade i Dagens Industri för några veckor sedan. Det är förstås ingen framkomlig väg. Det som skulle vara politiskt möjligt är att plocka bort ytterligare ett par reaktorer utöver de tre som bolagen själva vill avveckla, och samtidigt dra ner på elcertifikatsystemet. Eller varför inte – helt stoppa subventionerna efter 2020?

Vi kan inte för evigt ha en marknad där vi subventionerar ny produktion och därmed pressar marknadspriset.

Alla politiker tycks nöjda med slutresultatet av Energikommissionens arbete. Man har ju skapat ”borgfred” i energifrågan efter årtionden av strider kring kärnkraften. Precis som man skapade fred inom Alliansen med energiuppgörelsen 2009. Men det sker till ett högt pris:

• Istället för att skapa balans mellan utbud och efterfrågan skapar man fortsatt och ökad obalans.
• Istället för ökad marknadsekonomi ordnar blir det fortsatt och ökad planekonomi.
• Istället för att gradvis avveckla subventionerna fortsätter man att subventionera. Förutom fortsatta stöd till ny förnybar produktion ger man kärnkraft och vattenkraft stora skattesänkningar.
• Istället för att välja och prioritera har man valt ”både och”. Det är politiskt bekvämt, men förödande för marknadens aktörer.

Kortsiktigt är ägarna till kärnkraft och vattenkraft vinnare, liksom leverantörerna av nya vindkraftverk. Också storskaliga elförbrukare i industrin är vinnare eftersom de slipper den skattehöjning på el som ska bekosta politiken och de behöver inte heller betalar för elcertifikaten.

På kort sikt är elkonsumenterna vinnare på låga elpriser, men de får också kraftigt höjd elskatt och om några år troligen högre fasta avgifter för att bekosta omfattande nätutbyggnader.

Förlorare är framför allt alla som tidigt investerat i förnybar elproduktion inte minst inom vindkraften, ofta ivrigt påhejade av politikerna och Energimyndigheten. De får nu uselt betalt för sin produktion, och det kommer att bli stora förluster med nedskrivningar och konkurser som följd.

Förlorare är också biokraften och därmed leverantörerna av biobränslen. I energiöverenskommelsen finns formuleringar om att man ska belöna effekt, inte bara elproduktion, vilket skulle gynna pålitlig biokraft. Men i propositionen om elcertifikat finns det inte ett spår av det tänkandet. Där blev vi snuvade.

Förlorare är också fjärrvärmen och biovärmen, som nu i många år ska konkurrera med mycket billig el. Det hela liknar den elrea vi hade under 80-talet och som gav oss den stora utbyggnaden av elvärme. Nu blir det något mer effektiv elvärme med värmepumpar, men systemfelet består, och skapar fortsatta effektproblem vintertid. Vi kan säkert också räkna med att det åter dyker upp rena elpannor i fjärrvärmenäten.

Att också politikerna anar att allt inte blev riktigt bra framgår av en artikel på Secon Opinion, där socialdemokraternas nya energipolitiska talesperson Åsa Westlund antyder att man måste göra något åt leveranssäkerheten och ”effektproblematiken”. Men hon verkar inte ha någon brådska. Under tiden blöder producenterna när elpriset tidvis går mot noll (1,6 öre/kWh i natt), och man får 7 öre/kWh för ett elcertifikat.

/Kjell