Bocken som trädgårdsmästare i energiomställningen
När EU-kommissionen presenterade sina planer för att ersätta importen av rysk naturgas (REPowerEU) hade man utelämnat självklara alternativ som fasta och flytande biobränslen, energi från avfall och utbyggd fjärrvärme. Inte så underligt, eftersom arbetet med planen har letts av en politiker från Nederländerna, det EU-land som hittills misslyckats allra mest med att ställa om från fossila bränslen, till stor del på grund av motstånd mot biobränslen och avsaknad av fjärrvärme.
European Commission Vice President Frans Timmermans unveils proposals to govern transition to low carbon economy dubbed ”European Green Deal” during a press conference at the EU Parliament in Brussels on July 14, 2021. (Photo by JOHN THYS / AFP) (Photo by JOHN THYS/AFP via Getty Images)
EU-kommissionens vicepresident holländaren Frans Timmermans är huvudansvarig för EU-kommissionens njugga inställning till bioenergi i alla former, vilket inte bara återspeglas i REPowerEU, utan är ett genomgående drag i hela energi- och klimatprogrammet Fit for 55. Timmermans har lett arbetet både med REPowerEU och med Fit for 55.
Den akuta europeiska energikrisen, och behovet av att stoppa de fossila bränsleleveranserna från Ryssland, och därmed finansieringen av anfallskriget på Ukraina, måste leda till en omprövning av EU:s bioenergipolitik. En rimlig första åtgärd är att låta någon annan än Frans Timmermans sköta jobbet i kommissionen. Man ska inte ha bocken som trädgårdsmästare, för att använda ett svenskt ordspråk.
Först några ord om det nederländska misslyckandet. Enligt det Förnybartdirektiv som antogs 2009 hade Nederländerna ett mål på 14 procent förnybar energi 2020. Det målet nådde man också, enligt den officiella redovisningen från Eurostat. Men siffran är fusk. Den bygger på att Nederländerna ”köpte” 2,5 procent av Danmark, vilket var tillåtet enligt direktivet; det kallades statistisk överföring. I verkligheten nådde Nederländerna bara 11,5 procent, dvs 88,5 procent av landets energiförsörjning var icke-förnybar. Bara småländerna Malta och Luxemburg var sämre.
Men också siffran 11,5 kan innebär en överskattning, eftersom direktivet tillåter att man dubbelräknar vissa biodrivmedel och redovisar ”normalvärden” för vatten- och vindkraft. Den senaste kompletta energistatistiken, från 2019, visar att Nederländernas beroende av fossila bränslen var det högsta i EU, hela 90,9 procent, varav naturgas 42,5 procentenheter, också detta den högsta siffran för hela EU.
Sverige och Finland har det lägsta beroendet av fossila bränslen. Bägge länderna har satsat på att ersätta fossila bränslen med biobränslen. Även Litauen har genomfört en snabb omställning från importerad rysk gas till inhemska biobränslen och avfall, främst inom fjärrvärmen. (Källa: Svebio baserat på data från Eurostat och Bioenergy Europe)
Sammanfattning: Nederländerna har EU:s högsta beroende av fossila bränslen, EU:s högsta beroende av fossil gas, och den lägsta andelen förnybar energi bland de stora EU-länderna. Nederländerna var dessutom ett av en handfull länder som missade 2020-målet för förnybar energi. Detta trots att man hade mer än tio år på sig att nå målet, och trots att man har en relativt låg andel förnybar energi och därför också ett lågt mål, som borde varit lätt att nå.
Ett par av de politiker som hade ledande positioner i den nederländska politiken leder nu arbetet med EU:s klimatpolitik. Frans Timmermans satt i regeringen i Nederländerna 2012 – 2014. Timmermans närmaste man i EU-kommissionen, Diederik Samsom, satt inte i regeringen, men han var partiledare i det holländska arbetarpartiet, som även Timmermans tillhör. Arbetarpartiet var regeringspartner i regeringen Rutte II, som regerade mellan 2012 och 2017. Samsom tvingades avgå 2016 efter att partiet drabbats av ett kraftigt ras i opinionsmätningarna. Partiet förlorade därefter 29 av sina 38 mandat i valet 2017.
Men då hade Timmermans redan tagit plats i EU-kommissionen. Från 2019 blev han vicepresident med övergripande ansvar för den gröna given. Han gjorde då Diederik Samsom till kabinettschef, sin närmaste medarbetare.
Huvudansvaret för Nederländernas misslyckats med sin omställning av energisektorn har förstås den holländska regeringen. Men ett stort ansvar vilar också på de holländska miljöorganisationerna. Dessa har under åren bedrivit en hätsk kampanj mot bioenergi och motsatt sig alla försök att ersätta fossil el- och värmeproduktion med biobränslen och avfallsförbränning. Det har svenska Vattenfall fått erfara, som äger delar den nederländska energiindustrin. Nederländerna har dessutom en märklig beslutsmodell, där man låter miljöorganisationerna sitta med vid bordet när besluten tas. I praktiken får dessa organisationer vetorätt mot olika energi- och klimatbeslut, trots att de inte är folkvalda med ansvar inför väljarna. Diederik Samsom har en bakgrund i den nederländska miljörörelsen. Han var kampanjledare i Greenpeace innan han gav sig in i politiken.
Det är därför inte förvånande att han och hans chef Timmermans driver en linje där man ensidigt gynnar elektrifiering från vind och sol samt utveckling av en vätgasekonomi. Och samtidigt missgynnar fasta och flytande biobränslen. Deras världsbild präglas också av situationen i Nederländerna, där man nästan helt saknar fjärrvärme och där de flesta hus värms med gas.
Varken Timmermans eller Samsom har någon kunskap om bioenergi och skogsbruk, vad jag kan förstå. Ändå har Timmermans uttalat sig om att svenskt skogsbruk inte är hållbart. Timmermans är yrkesdiplomat. Samsom har en vetenskaplig bakgrund inom kärnteknik och strålskydd.
Att Nederländerna är en gasekonomi har fått stort inflytande inom EU:s beslutsmaskineri. Här har man sällskap av flera EU-länder, som Tyskland, Italien, Belgien och Ungern. För EU som helhet står den fossila gasen för drygt 25 procent av energiförsörjningen och Ryssland står för drygt 40 procent av denna gas. Gasberoendet har ökat under senare år, i takt med att den inhemska gasproduktionen, i Nederländerna, Danmark och Storbritannien, har minskat. Så har beroendet av den ryska gasen vuxit, förstärkt av övergången från kolkraft till gaskraft. Vindkraftens företrädare har bejakat gasen eftersom de två energikällorna kompletterar varandra; gaskraften är lätt att öka när vinden mojnar.
De flesta EU-länder har alltså stort gasberoende, och flera slår bort alla krav på att bojkotta den ryska gasen för att bistå Ukraina. Timmermans gamla regeringschef Nederländernas premiärminister Mark Rutte var den förste att motsätta sig eventuella gassanktioner från EU, tillsammans med Viktor Orban i Ungern.
EU-ländernas oförmåga att åren 2009 till 2020 göra sig mindre beroende av rysk gas och olja är nu ett hinder för att kunna införa hårda sanktioner mot Putin. Nederländernas oföretagsamma regeringar och miljöorganisationer har ett särskilt stort ansvar för att vi hamnat i den här situationen. Tillsammans med nederländska politiker i EU-parlamentet, där holländaren Bas Eickhout från den gröna gruppen genom åren varit drivande i att motarbeta bioenergi.
Under tiden fortsätter EU-länderna i praktiken att finansiera Putins anfallskrig genom att köpa Rysslands gas, olja och kol. Enligt sajten Europe Beyond Coal importerar EU-länderna varje dag fossila bränslen för 600 miljoner euro från Ryssland. Sedan kriget började för tre veckor sedan innebär det drygt tolv miljarder euro som tillskott för Rysslands krigskassa (se löpande beräkning här). Alltså mer än 100 miljarder kronor under tre veckors krig. Genom prishöjningarna på fossila bränslen har summan ökat betydligt.
När EU-kommissionen föreslår hur man ska göra sig mindre beroende av den ryska gasen och oljan sitter man fortfarande fast i vanföreställningar om bioenergi och avfall som sprids av den europeiska miljörörelsen och fått fästa också i kommissionen. Det är hög tid att rensa upp bland de här vanföreställningarna och inkludera snabba åtgärder inom bioenergi i verktygslådan, precis om EU-parlamentarikern Emma Wiesner förslog i Svenska Dagbladet häromdagen. Men då kanske några andra än Timmermans och Samsom ska leda jobbet. /Kjell