Visst har koldioxidskatten haft effekt

Den 29 december hade fyra forskare med Johan Rockström i spetsen en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Sveriges koldioxidskatt är en förebild”. En utmärkt artikel. Precis som Svebio brukar argumentera. Men ett par dagar senare fick de mothugg av Per Kågeson och därefter av Bengt Kriström och Bengt-Olov Johansson. Samtliga är professorer och så kallade experter. Alla tre tonar ner betydelsen av den svenska koldioxidskatten.

Det är symptomatiskt att Per Kågeson måste hänvisa till en fem år gammal vetenskaplig studie av två forskare från kinesiska folkrepubliken (Lin & Li), som i sin tur bygger på ännu äldre data, när han vill bevisa att koldioxidskatten inte haft någon större betydelse för reduktionen av klimatgasutsläppen i Sverige. Svenska ekonomer har nämligen inte ägnat den svenska koldioxidskatten något större intresse, och inte brytt sig om att forska i ämnet. Man ägnar sig istället åt löst tyckande, exemplifierat inte bara av Per Kågesons artikel, utan i än högre grad av debattartikeln av Bengt Kriström och Bengt-Olov Johansson.

Avsaknaden av svensk forskning är en stor brist, nu när intresset för koldioxidskatt växer på den globala nivån. Den svenska rösten behövs i den internationella diskursen kring pris på koldioxidutsläpp. Och för att kunna delta med tyngd i den debatten behöver vi forskning kring den svenska koldioxidskatten.

Vid klimatmötet i Paris anordnades ett stort antal seminarier kring koldioxidskatt. Ett av dessa hade ledande representanter för Världsbanken, Internationella Valutafonden och UNDP på podiet. Där fanns också en fransk minister som berättade om den nyligen införda franska koldioxidskatten, och Australiens tidigare premiärminister Kevin Rudd, som införde koldioxidskatt men fått den avskaffad av en senare konservativ regering. Seminariet kan ses som en uppföljning av det utspel kring global koldioxidskatt som IMF:s chef Christine Lagarde gjorde i oktober.

I samband med seminariet redovisades läget internationellt. Sverige framhölls naturligtvis och självklart som en föregångare och ett positivt exempel på att det går bra att sätta pris på koldioxidutsläpp utan att riskera ekonomin. Som svensk deltagare kände man sig snarare stolt än ”självgod” (ett uttryck som användes av Kågeson).

Visst har koldioxidskatten haft effekt – det har vi idag empiriska belägg för. Här är några exempel:

• Användningen av eldningsolja för uppvärmning av småhus har minskat från 15 TWh 1990 till 0,9 TWh 2014. För flerbostadshus minskade användningen från 6,7 TWh till 0,2 TWh, och för uppvärmning av lokaler från 9,2 till 0,5 TWh.
• Som en följd av utfasningen av fossila bränslen för uppvärmning minskade klimatutsläppen från bostadssektorn från 9,48 miljoner ton CO₂-ekvivalenter 1990 till 1,34 miljoner ton 2014, minus 85 procent!
• Fjärrvärmen, som i slutet av 70-talet till 90 procent var baserad på olja, men fortfarande 1990 hade 35 procent fossila bränslen, använde 2013 bara 14 procent fossilt, samtidigt som användningen av biobränslen ökade från 13 procent till 60 procent under samma period (till det kommer biogent avfall, torv och spillvärme från skogsindustrin).
• Vi ser idag en konvertering från fossila bränslen till biobränslen och fjärrvärme inom lättare industri, där koldioxidskatten höjts i flera steg under de senaste åren. Det gäller inte minst inom livsmedelsindustrin, men också i många andra branscher.
• I svenska växthusen har det skett en omfattande omställning på senare år på grund av höjd koldioxidskatt. Användningen av fossila bränslen minskade med 83 procent mellan 2002 och 2014, medan användningen av biobränslen nära femdubblades och idag är den dominerande energikällan. Allt enligt färsk statistik från Jordbruksverket.
• I transportsektorn är Sverige ledande i EU när det gäller konvertering från fossila drivmedel till förnybara biodrivmedel. Omställningen har skett genom skattebefrielse för biodrivmedel. Det är detta upplägg som nu ifrågasätts av EU. Här har Rockström och hans kollegor rätt.

EU-kommissionens hantering av koldioxidbeskattningen i transportsektorn är i första hand ett hot mot de svenska biodrivmedlen, men i förlängningen också ett hot mot hela det svenska upplägget med koldioxidskatt. Det kan i nästa skede också drabba de förnybara bränslen som används i andra samhällssektorer.

De svenska ekonomiska forskarna borde hjälpa oss att ta fram vetenskapligt underlag, baserat på empiriskt underlag och praktisk erfarenhet, för en kommande debatt kring miljöstyrmedel i EU, istället för att tona ner betydelsen av koldioxidskatten.

/Kjell