Tillbaka

Vi måste få odla för energi både i norr och i söder

Min familj genomförde en svensk roadtrip kring midsommar. Min fru och familjens ungdomar ville gärna uppleva midnattssolen, men gränserna till Finland och Norge var fortfarande stängda för turister på grund av pandemin. Så det blev en fantastisk vecka i Norrbotten norr om polcirkeln.

icke odlad aker

Foto: Kjell Andersson

Resan upp från Mälardalen gick via kusten, och resan hem mest genom inlandet. För mig var den finaste upplevelsen att färdas upp genom Tornedalen i fantastiskt väder. De vackra träkyrkorna i Karl Gustav (Karungi), Hedenäset (Hietaniemi) Övertorneå (Matarengi) och Svanstein markerade etapperna, och till sist hamnade vi via Muodoslompolo i Karesuando, Sveriges nordligaste tätort.

Eftersom jag fortfarande kör min flexifuel-Ford gällde det att hitta tankställen för E85. I Pajala hade båda mackarna just bytt till HVO100 och avvecklat sina etanolpumpar. Men i Vittangi fanns det E85 på OK.

Tyvärr kan man inte njuta i fulla drag när man som 70-årig bondpojke reser genom norra Sverige. Överallt ser man igenväxta åkrar, marker där busk och oskördat gräs tagit över. Hela byar där det inte verkar finnas en enda aktiv bonde. Inte ens i den bördiga Tornedalen odlas all åkermark. Tvärtom såg vi mycket outnyttjad åker i dalgången. Det är långt mellan mjölkgårdarna. I några områden såg vi fina potatisodlingar och bärbuskar, men det är ju odlingar som inte kräver så omfattande arealer för att förse befolkningen med sina livsmedel.

Slutsats: det finns mycket oanvänd mark att odla på i norra Sverige, och de långa sommardagarna kompenserar för den korta säsongen mellan snösmältning och höstfrost. All denna åker är inte bra odlingsjord och mycket mark som bröts av nybyggare på 1800-talet gav aldrig rika skördar. Men i älvdalarna och längs kusten finns bra odlingsbetingelser.

Också här i Mälardalen finns det mycket mark som inte odlas aktivt. På en del marker balar man hästgräs, men på andra ställen håller man bara marken öppen för att kvalificera för arealstöd. Enligt Klimatpolitiska välvalsutredningens betänkande (SOU 2020:4) har vi redan lagt ner flera hundra tusen hektar åker och vi räknar med att lägga ner ytterligare 200 000 hektar fram till 2045. Dessutom kommer nära 500 000 hektar inte att behövas med de trender som nu finns för svenskt jordbruk.

Slutsatsen borde vara självklar: använd de här markerna till att odla energigrödor! Vi skulle kunna bygga ytterligare några etanolfabriker och biodieselfabriker. Vi ska ju ställa om hela fordonsflottan och ersätta all fossil bensin och diesel redan inom 15 – 20 år, så det kommer att gå åt mycket biodrivmedel, även till flyg och sjöfart.  

Det går förstås att göra etanol av korn som man kan odla i norr, och forskarna jobbar för fullt med att ta fram en oljeväxt som kan klara klimatet i norr – den heter fältkrassing.

Men se, det går inte. Och skälet till det är EU.

Fit for 55

När jag nu återgår till arbetet på Svebio efter sommaruppehållet är min första uppgift att svara på en lång rad remisser kring EU-kommissionens klimatpaket Fit for 55, som presenterades 14 juli. I början av september kan vi också skicka in svar på kommissionens egna konsultationer kring förslagen. Fit for 55 består av 14 olika initiativ som tillsammans ska göra det möjligt att nå EU:s skärpta klimatmål 55 procents minskning av växthusgasutsläppen 2030 jämfört med 1990. Sammanlagt presenterade kommissionen nära 4 000 sidor text, förslag till omarbetade direktiv och förordningar och underlagsmaterial för dessa förslag. Dessutom passade man i början av augusti på att lägga ett 1000-sidigt förslag om ytterligare kriterier för taxonomin för hållbara investeringar.

Mycket i paketet är bra, inte minst det ambitiösa klimatmålet. Men det finns också mycket som är riktigt tokigt: mycket byråkrati och många förslag på onödiga regleringar. Ett av de tristaste inslagen är det konsekventa motståndet mot energigrödor, som återkommer i nästan alla förslag. Energigrödor från jordbruk kallas genomgående ”food and feed crops”. Men definitionen säger inget om att det är grödor som odlas för att kunna bli foder eller livsmedel, utan det handlar om alla grödor som innehåller stärkelse, socker eller olja. Även en oätlig oljeväxt, som den giftiga jatropha-växten, är utesluten enligt denna logik.

  • I Förnybartdirektivet (RED) förslås högre mål för förnybar energi, även i transportsektorn, men EU-kommissionen föreslår ändå ingen ökning för biodrivmedel från grödor. Tvärtom, de tak och begränsningar som finns i direktivet bibehålls.
  • I förslaget till styrmedel för inkvotering av förnybara flygbränslen (RefuelEU Aviation) ägnas ett långt stycke (motivering 17, sidan 16) åt att argumentera mot drivmedel från odlade grödor. Man skriver om hur användning av dessa grödor kan leda till att man måste använda mer mark och att detta inkräktar på skog, våtmarker och torvmarker. Inte precis relevant för europeiska förhållanden, där det på många håll precis som i Tornedalen finns gott om outnyttjad åker. Problemet är ju inte att åkern håller på att ersätta skog, utan att skog och buskar håller på att ta över åkern. Det gäller också miljontals hektar i Central- och Östeuropa.
  • I förslaget om kvotering av sjöfartsbränsle (FuelEU Maritime) har man lagt in en särskild paragraf om att det inte får vara ”food and feed”- råvara. I artikel 9.1c (sidan 27) skriver man (min egen översättning):

”biodrivmedel och biogas som … produceras från livsmedels- och fodergrödor ska anses ha samma utsläppsfaktor som den minst gynnsamma fossila produktionskedjan för denna typ av bränsle”.

Alltså: om man tankar en båt med rapsdiesel ska det ur utsläppssynpunkt betraktas som att tanka den sämsta typen av fossil dieselolja.

  • I Energiskattedirektivet (ETD) har man för första gången inkluderat alla biobränslen bland de bränslen som ska ha gemensamma minimiskatter. Bioenergi ska beskattas obligatoriskt, till skillnad från annan förnybar energi. Undantag kan göras när man ska producera elektricitet. Också för biodrivmedel föreslås minimiskatter, som från 2023 ligger på halva nivån för bensin och diesel, men som höjs till samma nivå som bensin och diesel för ”hållbara livsmedels- och foderbaserade biodrivmedel” fram till 2033! Detsamma gäller för hållbart producerad ”livsmedels- och foderbaserad biogas”.

I Sverige har vi valt att beskatta biodrivmedel som blandas in i drivmedlen under reduktionsplikten, så de påverkas inte av detta skatteobligatorium. Men rena etanol- och rapsdieselbränslen slås effektivt ut från marknaden, t ex den E85 som jag tankat de senaste 15 åren. Det EU-kommissionen misslyckats med i tidigare förhandlingar, att slå undan benen för biodrivmedel från åkergrödor, försöker man nu åstadkomma genom beskattning.

  • I regelverken om infrastruktur för alternativa bränslen och om växthusgasutsläpp från nya bilar och lätta fordon blockerar man de konventionella biodrivmedlen på annat sätt, men också så att även biodrivmedel från cellulosa och avfall missgynnas. När det gäller bilarna har man valt att bara mäta utsläpp vid avgasröret, och bortser från utsläpp tidigare i produktionskedjan, vare sig det gäller fordonen, batterierna eller elproduktionen. På så vid gynnas el- och vätgasfordon, medan fordon som går på biodrivmedel utesluts. När det gäller tankning inkluderas fossil gas i det som ska gynnas, tillsammans med elladdning och vätgasstationer, men man skriver inte ett ord om biodrivmedel.

Åkrarna i Tornedalen kommer nog till stor del att växa igen med den här politiken. Bönder i Norrland och i södra Sverige som skulle vilja odla grödor för biodrivmedel har inte mycket att hoppas på från EU-kommissionen, trots det mycket tuffa klimatmålet. Kan de hoppas på de svenska politikerna när Fit for 55 ska förhandlas?

/Kjell Andersson

Vi använder oss av cookies. Läs mer