Vem tar täten i den globala klimatpolitiken – EU eller Kina?

En nyhet om gigantiska kinesiska investeringar i förnybar energi under de närmaste åren ger en del av svaret. EU:s blygsamma målsättningar i det så kallade Vinterpaketet ger ytterligare ett svar. Kina kommer att köra förbi både USA och EU i den stora klimat- och energiomställning som står för dörren.

Den kinesiska nyheten 5 januari var i korthet att Kina satsar 2 500 miljarder yuan (motsvarande 3 300 miljarder kronor eller 3 600 miljarder dollar) fram till 2020 på förnybar energi. Det innebär alltså omkring tusen miljarder om året! Det är mycket pengar även för en så stor ekonomi som den kinesiska. Men det är den storleksordning på investeringar som är nödvändig för att göra den omställning som nu krävs.

I de svenska medierna noterades den kinesiska planen i förbigående med ett kort TT-meddelande som hamnade någonstans i marginalen på Dagens Nyheter och Dagens Industri. New York Times ägnade frågan lite större uppmärksamhet, men liksom alla andra utländska nyheter drunknade den bland all rapportering om presidentskiftet.

New York Times konstaterar helt riktigt att Kina tar täten när det gäller att tillämpa den nya tekniken och noterar beräkningen att det kommer att skapa omkring 13 miljoner jobb. Medan Trumps USA slår vakt om och vill öka antalet jobb i kol-, gas- och oljeindustrin, satsar Kina på förnybartindustrin. Det är inte svårt att se vem som har en framtidsstrategi och vem som biter sig fast i en förlegad modell.

Kina har fler motiv för sin linje:

• I vinter har man återigen noterat rekordhöga föroreningsnivåer i Beijing och andra storstäder. Omodern fossil bränsleanvändning både i enskilda pannor, kraftverk och fordon är en stor del av förklaringen, tillsammans med att man fortfarande bränner mycket halm på fälten. Den kinesiska befolkningen trycker på för att lösa luftvårdsproblemen.
• Kina har stora områden låglänt kustland som skulle drabbas hårt av stigande havsyta, även vid relativt blygsam nivåhöjning.
• Kina ser en geopolitisk chans att ta globalt ledarskap när USA drar sig tillbaka och blir mer isolationistiskt.
• Den kinesiska industrin är sedan lång tid tillbaka ledande när det gäller tillverkning av solceller och flyttar fram positionerna inom vindkraft. Kineserna inser att förnybar energi är en framtidsbransch, och när USA drar ner på sitt stöd för den nya tekniken ser de en chans att befästa sitt ledarskap.

Kina startar från ett ”svart” utgångsläge. Efter att ha satsat stort på kolkraft under ett par årtionden har Kina idag positionen som världens största utsläppare av koldioxid. Kina passerade USA 2006 och har idag nästan dubbelt så höga utsläpp som USA, 10,4 miljarder ton koldioxid, hela 29 procent av de globala utsläppen. USA står för 15 procent och EU för 10 procent av koldioxidutsläppen. Tillsammans har dessa tre ekonomiska stormakter 54 procent av alla utsläpp, och deras agerande är helt avgörande för att lösa klimatfrågan.

Kinas omläggning av klimat- och energipolitiken har redan gett resultat. Utsläppen slutade öka 2013 och sjönk med 0,7 procent mellan 2014 och 2015. Det är ett anmärkningsvärt trendbrott. Men det krävs fortsatt stora insatser under de kommande decennierna. Också med utlovade 2 500 miljarder yuan kommer bara 15 procent av elproduktionen att vara förnybar 2020.

Det är inte bara inom sol och vind som Kina satsar, vilket man kan tro om man läser New York Times. Den 5 december publicerades en femårsplan för bioenergi, som redovisas i senaste numret av Bioenergy International (nr 90). Tredubblad produktion av pellets och fördubblad produktion av etanol och biodiesel, förutom en kraftig ökning av biokraft, är några av komponenterna.

Vad gör då EU?

Utgångsläget är bättre än för Kina, med sjunkande koldioxidutsläpp sedan flera årtionden. Maximum nåddes omkring 1980. 2020-målen var relativt ambitiösa, men målen för 2030 är onödigt försiktiga. Det gäller särskilt förnybar energi. Från 2020 till 2030 är målet att öka från 20 procent av all energianvändning till 27 procent, men genom ett skärpt mål för energieffektivisering urholkas det målet och volymtillväxten hålls tillbaka.

I slutet av november kom EU-kommissionens vinterpaket med en rad nya förslag, bland annat ett omarbetat Förnybartdirektiv, ett omarbetat Energieffektiviseringsdirektiv och nya regelverk för elmarknaden. I somras kom förslag om fördelning av klimatmålen utanför utsläppshandeln och hanteringen av kol i skog och mark. Redan tidigare kom förslag om utsläppshandeln ETS. Alla de här förslagen ger tillsammans en bild av hur EU vill hantera klimatpolitiken under 2020-talet. Behandlingen och besluten i EU-parlamentet och senare i EU-rådet avgör om EU kommer att ha en ledarposition i klimatpolitiken. Jag är tveksam, av flera skäl:

• EU orkade inte skärpa sina mål efter Parisavtalet, utan håller fast vid de mål som formulerades av EU:s regeringschefer redan 2014, före Paris. Detta trots att avtalet för första gången innebär en ambition att hålla temperaturökningen under 1,5° C.
• EU hålls tillbaka av några konservativa länder, främst Polen, som bland annat pressat EU att tillåta subventioner till sina kolgruvor. EU låter sig styras av sina minst ambitiösa medlemmar.
• EU har helt släppt tankarna på koldioxidbeskattning. Ordet koldioxidskatt nämns över huvud taget inte i dokumenten, trots att Världsbanken, IMF och andra bedriver global kampanj för koldioxidskatter. Istället ägnar sig EU åt detaljregleringar. Följden blir att det går långsamt med klimatomställning av värmesektorn.
• EU har mycket låga ambitioner i transportsektorn. Med den politik som föreslås kommer EU fortfarande 2030 att vara till nära 90 procent beroende av fossila drivmedel.

Under det kommande året, när den här politiken ska behandlas i EU-maskineriet, styrs unionen av Malta och Estland som ordförandeländer. Jag tror inte Valetta och Tallinn har mycket att sätta emot när Beijing ångar fram med sina investeringar i förnybar energi. Och risken är stor att populister i Europa också låter sig lockas av Trump-regimens signaler i klimatpolitiken.

/Kjell