Varifrån kommer rädslan för att använda bioenergi?

Villkoren bestäms nu för bioenergin i EU under 2020-talet, och de politiska motsättningarna är stora. Många av personerna kring förhandlingsborden, som förhandlar och diskuterar detta, har en syn på bioenergi som präglas av ord som ”risk” och ”hot” och vill helst begränsa användningen så mycket som möjligt.

Varifrån kommer den här rädslan för att använda denna gröna förnybara energikälla? Hur kan det komma sig att stora delar av den europeiska miljörörelsen, många forskare och politiker av olika färg vill begränsa bioenergin? Varför finns det hundratals tilläggsyrkanden till Förnybartdirektivet som handlar om att minska biobränslenas roll i den energi- och klimatomställning som nu måste ske.

En redogörelse för mitt möte i Bryssel:

Jag var inbjuden till en workshop för att diskutera en rapport som skrivits av forskare från Öko-Institut (Institut für angewandte Ökologie; institutet för tillämpad ekologi) och IFEU (Institut für Energie- und Umweltforschung). Forskarna är från Berlin, Darmstadt och Heidelberg. Projektet är beställt och finansieras av det tyska miljödepartementet BMUB via den tyska miljömyndigheten BfN. Syftet verkar vara att ge underlag för de pågående förhandlingarna kring Förnybartdirektivet.

Rapporten är bara preliminär, men den visar hur man tänker bland miljöforskare i Tyskland. Fokus i projektet är på förnybara drivmedel av andra generationen, också kallade ”avancerade biodrivmedel”, drivmedel som kan tillverkas av avfall, restprodukter och cellulosa, som gräs och ved. EU-kommissionen har föreslagit att man ska ha en särskild kvot för sådana här drivmedel. Kvoten är mycket blygsam och innebär att minst 0,5% av alla drivmedel ska vara ”avancerade” 2021, och att andelen ska öka till 3,6% 2030.

Rapporten handlar i stort sett bara om risker, problem, begränsningar och skäl för att införa regleringar och restriktioner. Man är mycket oroad för tillgången på biomassa, särskilt som också värmesektorn ska öka andelen förnybar energi med en procentenhet om året, som det föreslås i en annan artikel i Förnybartdirektivet.

För oss som arbetar med bioenergi, och vet hur snabbt man kan genomföra omställning och mobilisera biobränslen, är det väldigt blygsamma mål som EU ställer upp: en halv procent av drivmedlen från skog och avfall 2021, och en procent extra förnybar värme, exempelvis från pelletspannor eller biobaserad fjärrvärme. Men för de tyska forskarna är detta ett stort hot, som motiverar skärpta regelverk utöver det som kommissionen föreslagit, för att skydda biodiversiteten i skogen och förhindra miljöskador.

Man kan förstå en oro för att påverka biodiversitet och markpåverkan i skogen, när man exempelvis tar ut grot och stubbar som energi, eller problem med bördigheten om man tar ut för mycket halm på åkern, även om det finns mycket forskning som kartlagt riskerna. Inte minst vet vi i Sverige var gränserna går.

Men de tyska forskarna ser också biodiversitetsproblem med att använda nötskal, agnar (husks) och majskolvar där kornen avlägsnats, tre kategorier avfall som räknas upp i Förnybartdirektivet, och som idag ger dubbelräkning i statistiken när de används för att göra drivmedel. Allt som kommer från skogen och skogsindustrin har man också satt varningstecken för. Här finns både bark, sågspån, grot, svartlut, fiberslam, lignin och tallolja. Jag tror att tanken är att allt som kommer från jordbruk och skogsbruk, vare sig det är primära produkter, biprodukter eller avfall, anses kunna påverka biodiversiteten, direkt eller indirekt.

Jag hade goda möjligheter att argumentera vid seminariet, och jag hade fått en halvtimme för att ge kritik på rapporten. En tjänsteman från EU-kommissionen fanns också på plats, och våra invändningar var dess bättre nästan identiska. En representant från miljörörelsen höll däremot helt och hållet med de tyska forskarna. Det gällde särskilt forskarnas krav på att alla värmeverk över 1 MW bränsleeffekt och alla biogasanläggningar över 0,1 MW borde hållbarhetsrapportera; krav på kostsam byråkrati för flera tusen små värmeverk och biogasanläggningar runtom i Europa. EU-kommissionen har föreslagit gränser på 20 MW och 0,5 MW. För Sveriges del handlar det om flera hundra lokala värmeverk som kan komma att drabbas om de tyska forskarna skulle få gehör.

Ett parallellt utspel för att begränsa bioenergin i Europa kom häromdagen från 190 forskare, i ett brev till EU och de som nu förhandlar om regelverken. Där hävdas bland annat att bioenergi inte är klimatneutral utan kan ha ”allvarliga negativa klimateffekter”, och man stöttar kolskuldsteorin, att användning av biobränslen från skog skapar en kolskuld som det tar lång tid att återbetala. Man går delvis tillbaka på den rapport från EASAC som hade samma budskap och som jag skrev om i en tidigare blogg (17 maj). Bland undertecknarna finns inte mindre än 70 svenska och 34 finska forskare, bland dem många professorer. Bland svenskarna är både SLU (lantbruksuniversitetet), Lunds och Göteborgs universitet väl representerade. Man kan undra om dessa forskare verkligen anser att den stora del av den svenska (36%) och finska (33%) energiförsörjningen som bygger på bioenergi är klimatskadlig?

Hur kan det ha blivit så här?

Jag tror att man kan se några tydliga mönster:

• Odling och skogsbruk ses generellt som ett hot mot den orörda naturen. Inte som en möjlighet att utnyttja solenergin för att producera förnybara produkter och energi.
• Skogen ses i första hand som ”natur” och helst ska den vara ”orörd natur”. Allt brukande av skogen, särskilt med maskiner, blir ett hot mot denna natur.
• Att använda mer av de resurser som kommer från jord och skog antas leda till ”intensifiering”, som skapar ett ökat tryck på naturen och negativ miljöpåverkan.
• Man ser skogsbruk som en extraktiv näringsgren, jämförbar med gruvdrift, och ser inte skillnaden mellan förnybara och icke-förnybara näringar.
• Man har svårt att ta till sig att det går att både producera i jordbruk och skogsbruk och samtidigt garantera biodiversitet. Här ser man alltid ett motsatsförhållande.
• Man förnekar den grundläggande skillnaden mellan det naturliga, gröna, kolkretsloppet och tillförseln av fossilt kol.

När man sitter på en workshop som den i Bryssel känner man att man borde börja med en grundläggande diskussion om vad bioenergi är, som förnybar energikälla, byggd på solenergi, och utifrån den grunden analysera möjligheter istället för att rada upp hinder och restriktioner.

Tills sist: Man ska ha allvarlig bioenergi-noja om man tror att energiutvinning från risskal, nötskal från kokosnötter och jordnötter, eller majskolvar kan skapa biodiversitetsproblem. I alla tre fallen handlar det, precis som med de svenska barktipparna för 40 år sedan, om att lösa miljöproblem genom att ta vara på avfall som idag ger förorening eller måste eldas upp till ingen nytta.

/Kjell