Tillbaka

Tips för EU:s budgetkris: låt bönderna odla energi

EU håller just nu på att se över sin budget för tiden efter 2020. Brexit ger ett hål i EU-budgeten på 7,4 miljarder euro om året. Storbritannien är EU:s näst största nettobetalare efter Tyskland, trots landets särskilda rabatt, som Margaret Thatcher på sin tid förhandlade fram. Omkring 37 procent av EU:s budget går till jordbruksstöd och omkring 35 procent går till bidrag till regioner. Budgetförhandlingen blir hård, och Sverige kan bli förlorare.

Jag har ett radikalt förslag:

Styr om pengarna till jordbruk och regionalpolitik till ett offensivt program för energiomställning. Betala Europas bönder för att odla och producera biobränslen från åker och skog istället för att stötta upp olönsamma gårdar och hålla tillbaka produktionen. Det skulle ge större energisäkerhet för Europa, minska beroendet av importerad olja och gas, minska klimatutsläppen och ge EU:s landsbygd inkomster från en nyttig näring, inte terapistöd. Komplettera med en EU-gemensam koldioxidskatt för sektorerna utanför utsläppshandeln.

Dagens Nyheter har idag en helsida om EU:s långtidsbudget. Riksdagens EU-nämnd har diskuterat saken. Och i morgon 23 februari hålls ett informellt möte mellan regeringscheferna. Det blir tuffa tag.

EU-kommissionen har lagt ett 22-sidigt papper med underlag och några konkreta förslag. Ett alternativ för att balansera budgeten är att man drar ner kraftig på stöden via strukturfonderna. Man vill bara ge stöd till de fattigaste regionerna i östra och södra EU, men plockar bort allt stöd som går till regioner i de rikare medlemsländerna. För Sveriges del skulle det betyda att nettobidraget till EU ökar kraftigt, eftersom vi skulle få mindre återflöde av pengar.

Det är naturligt att EU ger stöd till investeringar i regioner med lägre medelinkomster och stöttar landsbygdsnäringarna. Man har en gång bestämt att jordbrukspolitiken ska vara gemensam och därför finns den här budgetposten på EU-nivå istället för i de enskilda länderna. EU:s gemensamma marknad har en centraliserande kraft, och EU-kommissionens papper visar ett de nettobetalande rikare länderna också gynnas mycket starkt av den gemensamma marknaden. Tyskland betalar netto in 13,6 miljarder euro om året till EU, men har sedan 2014 gjort en årlig extra vinst på marknadsintegrationen på nära 120 miljarder om året. Tyskland vinner också på euron.

Sverige har en ”marknadsvinst” på nära 20 miljarder euro per år, tio gånger mer än vi betalar netto till EU. De perifera delarna av EU har inte samma marknadsvinst, och de investeringar som görs via strukturfonder och landsbygdsstöd är ett sätt att fördela nyttan av EU till alla och stärka de fattigare regionernas konkurrenskraft.

Men för att det hela ska fungera behöver insatserna vara långsiktigt produktiva och verkligen stärka det lokala näringslivet för att skapa ”riktiga” och varaktiga inkomster. Man bör ge regionerna och lantbruket en central roll i energiomställningen och klimatpolitiken. Då slår man två flugor i en smäll, reducerar behoven av direktstöd och stärker böndernas inkomster.

EU gör idag tvärtom. Man förnekar jordbruket en aktiv roll i omställningen. I det så kallade ILUC-beslutet 2015 satte EU ett tak för grödebaserade biodrivmedel – i praktiken etanol och rapsdiesel – på 7 procent av drivmedelsanvändningen. Och i Vinterpaketet 30 november 2016 föreslog EU-kommissionen en gradvis sänkning av taket till 2030, från 7 procent till 3,8 procent. I EU-parlamentet ville en stor grupp helt fasa ut de här biodrivmedlen, och beslutet blev att frysa andelen i varje medlemsland till den nivå man haft 2017.

Kanske kommer man i slutförhandlingen att överge tanken på utfasning, inte minst för att skydda redan gjorda investeringar. Men någon offensiv politik blir det inte. Målen är hopplöst otillräckliga. 2009 antogs ett mål om 10 procent förnybart i transportsektorn 2020. Parlamentet föreslår nu ynka 12 procent 2030! Och rådet är inte mycket bättre med 14 procent! Europas politiker räknar alltså kallt med att vi fortfarande 2030 ska ha över 85 procent fossila drivmedel. Eftersom man också har dubbelräkning för vissa prioriterade råvaror och el, blir det snarare omkring 90 procent fossilt.

Smaka på den – 85 – 90 procent fossil trafik i EU 2030. Då ska vi också veta att mer än 90 procent av oljan till bensin och diesel importeras till EU.

Det är inte bara för oljan som EU är kraftigt importberoende. Beroendet av rysk gas har också ökat de senaste åren. Och en stor del av gasen används för uppvärmning, som ofta kan ersättas av biobaserad uppvärmning, pellets och fjärrvärme.

Den europeiska transportsektorn förbrukar omkring 330 miljoner ton olja, vilket motsvarar 3 840 TWh. Om EU:s bönder skulle ersätta 20 procent av den volymen, skulle det alltså krävas 770 TWh biodrivmedel. Det är en stor volym, och skulle kräva en betydande del av åkerarealen i EU, kanske en tredjedel med dagens skördar. Men vi ska veta att avkastningen hela tiden ökar och Europas befolkning stagnerar. Och att en hel del åker redan lagts i träda.

Värdet av 770 TWh drivmedel kan uppskattas till omkring 300 miljarder euro, om vi antar att produktionskostnaden ligger på 50 cent/liter. Mellan tummen och pekfingret.

EU:s jordbruksstöd kostar idag 400 miljarder euro. EU-kommissionens diskuterar neddragningar med 30% och 15%, vilket skulle ge besparing på 120 eller 60 miljarder euro. Att låta bönderna producera biodrivmedel skulle alltså kunna ge en injektion som är flera gånger större och mer än väl kompensera för neddragning av de övriga EU-stöden.

Strukturfonderna kostar 370 miljarder om året. De borde till stor del användas för att bygga fjärrvärmenät i Europas städer. Det skulle spara mycket energi, som idag spills i kraftverk och tunga industrier, och öppna marknad för europeiska bränslen från skog och avfall.

Finansieringen skulle till en del kunna ske med en gemensam koldioxidskatt. Här borde Sverige släppa sitt motstånd mot skatt på EU-nivå.

/Kjell

 

Vi använder oss av cookies. Läs mer