Temperaturkoll före Bonnmötet

WMO har publicerat nya siffror om halterna växthusgaser i atmosfären, och UNEP har kommit med sin årliga rapport om utsläppsgapet (Emission Gap Report). Vi väntar fortfarande på Global Carbon Budgets uppdatering; den lär komma endera dagen. Tillsammans ger de här rapporterna från olika auktoritativa globala organisationer en faktagrund att stå på när politiker, stora företag och organisationer samlas i Bonn. Facts, not fake.

Man samlas i Bonn, ”en liten stad i Tyskland”, för att använda John le Carrés boktitel från 1968 (A Small Town in Germany). David Cornwell, mannen bakom pseudonymen John le Carré, hade själv varit stationerad i Bonn som brittisk underrättelseofficer, och boken handlar bland annat om oro för att nazister höll på att skaffa sig maktpositioner inom den västtyska staten. Den oron fanns vid slutet av 60-talet, men ansågs därefter vara ogrundad. Förra veckan tog dock tyska högerextremister plats i Förbundsdagen i Berlin.

Bonn har idag blivit ett centrum för globalt samarbete, och flera internationella organ har kontor i de gamla västtyska regeringsbyggnaderna, bland annat IRENA, International Renewable Energy Agency, som har 152 medlemsländer och ytterligare 28 på väg in. När det bestämdes att öriket Fiji skulle bli ordförandeland för COP23, årets klimatmöte, erbjöd sig Tyskland att stå för det praktiska arrangemanget. Det är helt enkelt inte möjligt att ordna flyg till och hotell för 25 000 – 30 000 tillresande delegater och journalister i Suva, Fijis huvudstad. Därmed inte sagt att Fiji är ett obetydligt land; befolkningen är tre gånger så stor som Islands, och bland Oceaniens öriken är Fiji ledande. Gruppen av önationer har också länge varit en pådrivande kraft i klimatförhandlingarna, och det är därför logiskt att Fiji ska leda arbetet i Bonn. Det är mindre logiskt att kolnationen Polen nästa år för tredje gången ska stå värd för COP.

Vad säger då temperaturkollen inför Bonn?

WMO, FN:s väder- och klimatorganisation World Meteorological Organization, gav 30 oktober ut sin årliga rapport över koncentrationerna av växthusgaser i atmosfären – Greenhouse Gas Bulletin nr 13/2017. Det är en lättläst sammanfattning på 8 sidor. Den borde man till och med orka läsa i Vita Huset, mellan alla tweets och allt Fox News-tittande.

Det som slår mig mest med WMO:s material är hur dominerande utsläppen från förbränning av fossila bränslen är och att denna dominans ökar över tid. Koldioxiden står för 65 procent av växthusgaseffekten, och för 83 procent av den ökande växthusgaseffekten de senaste fem åren. 90 procent av koldioxidemissionerna från mänsklig verksamhet beror på fossila bränslen och cement. Andra växthusgaser må vara aggressiva, men de har inte samma långlivade effekt som koldioxid.

Koldioxidhalten låg förra året på 403,3 ppm (miljondelar). För femton år sedan, när jag började jobba på Svebio, sa man att 400 ppm var den halt som vi måste hålla oss under. Idag ligger vi klart över, och den uppåtgående trenden är obruten.

Förra året ökade halten dessutom mer än någonsin. Men då ska man veta att 2015-16 har varit ett par exceptionella år i den naturliga klimatcykeln. Det fenomen som kallas el Niño och som ger varmare väder och havsströmmar i stora delar av tropikerna, var extra starkt och det orsakade torka och skogsbränder som ger frisläpp av koldioxid. Den här effekten kommer att ebba ut.

Då är frågan: kan vi se några hoppfulla tecken på att klimatpolitiken runtom i världen börjar få genomslag? Kan man se att kurvorna börjar vända?

UNEP, FN:s utvecklingsorgan, United Nations Environment Programme, gav häromdagen ut sin Emissions Gap Report 2017. UNEP har gett ut sådana här lägesrapporter sedan 2012. Där försöker man sammanfatta vad som görs och hur mycket som återstår att göra.

Rapporten kan tolkas både negativt och positivt. Man kan som i alla komplexa sammanhang välja att se glaset som halvfullt eller halvtomt. Det negativa perspektivet är att de åtgärder som görs är helt otillräckliga och att utsläppen år för år ligger på en nivå som för oss närmare en klimatkatastrof.

Men det finns också positiva tecken. Man ser att utsläppsökningen de senaste tre fyra åren stannat av (sidan XVI i Executive Summary). Det beror framför allt på att utsläppen i Kina inte längre ökar, och att det finns en minskande trend framför allt i EU, men också i USA. Det senare kan nu hotas av den politik som drivs av Trump, men å andra sidan ökar Kina sina klimatinsatser, satsar på bioenergi och annan förnybar energi, inför ett nationellt system för utsläppshandel mm. Utsläppen fortsätter däremot att öka i Indien och övriga utvecklingsländer.

Det räcker inte med att koldioxidutsläppen bromsas, och att inte utsläppen längre ökar. Utsläppen måste minska. Man måste sluta med investeringar i nya kolgruvor och stoppa olje- och gasexploatering. Man måste införa pris på koldioxidutsläpp, inte bara i Kina och USA utan i alla länder. Man måste framför allt hålla totalt fokus på koldioxiden eftersom den står för mer än 80 procent av den ökade klimateffekten från växthusgaser.

UNEPs rapport innehåller ett diagram som visar hur mycket vi måste minska gapet (sidan XVII). Man kan se att de policyåtgärder som redan är beslutade böjer ner prognoskurvan för utsläppen en del, och att de löften som getts under Parisavtalet åstadkommer betydande reduktioner fram till 2030. Men man ser också att åtgärderna inte räcker. Inte för att nå 2-gradersmålet, och än mindre för att nå 1,5-gradersmålet. En del har gjorts, men det mesta återstår.

Vi har ett stort jobb att göra i Bonn och på kommande klimatmöten. Men framför allt ute i alla de länder som skrivit på avtalet, och i alla de företag och organisationer som insett att klimatutmaningen måste leda till konkreta åtgärder.

För egen del har jag varit nyfiken på Bonn alltsedan jag läste John le Carrés bok och ser fram emot att tillsammans med vännerna i WBA, World Bioenergy Association, få berätta om hur man kan använda koldioxidskatt och bioenergi för att göra sig oberoende av kol, olja och fossilgas.

/Kjell