Tankar efter en helg i novembermörker och dis

Framför oss har vi minst fyra månader av vintermörker. Inte förrän i slutet av februari kan vi räkna med riktigt solsken igen.

Det bär mig emot att på Svebiobloggen skriva negativt om ett annat förnybart energislag. Jag tror i grunden på att vi ska bygga ett energisystem där alla förnybara energislag kan samverka – vattenkraft, vindkraft, bioenergi och solenergi. Men jag kan inte låta bli att fundera på den svenska solenergihajpen, som växt fram under de senaste par, tre åren. Och framför allt ställer jag mig så här i novembermörkret undrande till de politiska beslut som tagits om att använda miljarder av skattepengar för att subventionera solceller, genom investeringsstöd och skatteförmåner, utöver det gemensamma och teknikneutrala elcertifikatsystemet. Idag har exempelvis Energimyndigheten fördelat 192 miljoner i solcellstöd och i pressmeddelandet får vi veta att myndigheten sedan 2009 delat ut 2,4 miljarder till investeringar i solceller.

Det handlar inte om att ifrågasätta solenergi som teknik för framtiden, utan om att ifrågasätta varför denna politik drivs i Sverige, ett land nära eller delvis norr om polcirkeln, där vi har gott om solenergi bara under halva året.

Solceller är en alldeles utmärkt lösning i länder där man har god tillgång på solsken de flesta dygn året runt. Det är också ett bra alternativ hos oss för fritidshus, där man framför allt behöver el under sommarhalvåret. Då kan man fånga sol på dagen och lagra en del av elen för att använda när solen gått ner. Enskilda hushåll kan naturligtvis också vilja spara på elräkningen sommartid.

Jag är också övertygad om att solenergin kommer att få stor betydelse för elproduktion året runt i ett stort antal länder med rätt förutsättningar, inte minst många utvecklingsländer. Förutom för elproduktion kommer solenergi att användas för att driva luftkonditionering och avsaltning av havsvatten i soliga och varma regioner. Det finns mängder av situationer med samvariation mellan soltillgång och energibehov. Och priset på solcellerna och soltekniken sjunker stadigt.

Men ingenstans är samvariationen mellan soltillgång och elbehov så svag som i Norden. Vi förbrukar avsevärt mer el under den mörka, solfattiga tiden av året än under sommaren, och dagspriset på el är ett vittne om detta. Priset stiger under vintern, därför att det då är brist på effekt. Men samtidigt är det också brist på sol.

En solcell i Sverige kan ge full effekt cirka 1000 timmar om året, 11,4 procent av årets 8760 timmar. Nästan alla av dessa tusen timmar infaller under april – september.

Solen producerar el under sommarhalvåret, men på vintern blir det nästan ingen produktion (Svenska Kraftnät).

El måste produceras eller tillföras i samma ögonblick som den används. Den skiljer sig på så sätt från de flesta andra produkter eller råvaror, som kan lagras. Om vi har misspassning mellan produktion och användning av el måste vi kunna lagra eller balansera inom systemet. Om vi har överskott av el kan vi till exempel stänga av turbiner i vattenkraften och spara vatten i dammarna för senare produktion. Vi kan exportera och importera. Vi kan lagra i batterier. Det senare är än så länge dyrt och kapaciteten är begränsad. Att lagra el från dag till natt och upp till några dagar är rimligt med dagens teknik. Att lagra från sommar till vinter är mycket svårt och dyrt.

Att använda växterna som solfångare och lagra energin i ved och andra biobränslen är däremot billigt. Om man vill ha mer förnybar elproduktion när den verkligen behövs och få billig energilagring på köpet borde man satsa pengarna på extrastöd till biokraftinvesteringar.

Ett annat sätt att använda skattepengarna skulle vara att ge stöd för att minska toppbelastningen i elnätet och på så vis minska behovet av investeringar i dyr elproduktion eller dyr lagring, som är nödvändig när inte solen skiner och när inte vinden blåser.

Just nu sker motsatsen genom att vi håller på att öka elektrifieringen av värmesektorn och transportsektorn, något som tvärtom skapar högre effekttoppar.

Byggnormerna är utformade så att de ofta gynnar eldrivna värmepumpar framför fjärrvärme. Stödet till byggande av billiga smålägenheter och studentbostäder är till och med så utformade att det är direkt olönsamt för byggherrarna att välja fjärrvärme jämfört med värmepumpar. Det statliga regelverket gynnar alltså el framför biobränsle, och gynnar dessutom elförbrukning vid tider på året då det är ont om el. Samtidigt bedriver staten en subventionspolitik för solceller som ger mer elproduktion under de tider på året då vi redan har överskott av el. Vi har dessutom ett elcertifikatsystem som ger samma belöning för den producerade förnybara kilowattimmen vare sig den behövs eller inte, vare sig elpriset är högt eller lågt. Så solcellerna har redan där en fördel.

Det allra märkligaste med informationen från Energimyndigheten om solcellsstöd är att den bara handlar om hur mycket skattepengar man fördelat, men inte innehåller en enda rad om hur mycket el som kan produceras eller vilken nytta produktionen gör i den svenska elförsörjningen.

För den enskilda villaägaren är det förstås positivt att kunna få ett statsbidrag. Men syftet med energipolitik kan inte vara att gynna enskilda hushåll eller företag, utan att satsa skattepengarna där de gör mest nytta för hela samhället.

/Kjell