Tillbaka

Svaret till Trump – koldioxidskatt och koldioxidtull!

Att se och lyssna till president Donald Trumps tal i Rosenträdgården bakom Vita huset var en av de mest oroande och skrämmande upplevelser jag haft på senare tid. Det var inte så mycket de konkreta förslagen som gjorde mig rädd och oroad, de var väntade och stämmer exakt med vad Donald Trump sa på sina valmöten förra året, och logiskt med tanke på de rådgivare han valt på energi-, klimat- och miljöområdena. Nej, det var det aggressiva tonfallet mot omvärlden som skrämde mig.

Den paranoida föreställningen att Parisavtalet är ett medel för omvärlden att lura USA på pengar och jobb. När alla världens länder efter flera år av mödosamt förhandlande enats om att dra åt samma håll, har den nya amerikanska statsledning bestämt sig för att se detta samarbete som en konspiration mot USA och försöka skjuta det i sank.

Donald Trumps vision för att göra ”America great again” går på tvärs mot allt som måste göras för att lösa den globala klimatkrisen. Hans vision är att pumpa upp så mycket olja och gas som möjligt, blåsa liv i den döende kolindustrin, ta bort alla restriktioner som hämmar fossilindustrin, och därmed skapa rund för en växande ekonomi som drivs av billig energi och ger miljontals jobb. Det har påpekats av otaliga kommentatorer att det här är en sedan länge överspelad föreställning om hur industrisamhället kommer att utvecklas under de kommande årtiondena, och långa rader av ledare för stora globala företag i USA, inklusive flera av de stora oljebolagen (!), tar avstånd från den här världsbilden.

Än så länge har inget annat land bestämt sig för att följa Trump och mäla sig ut ur Parisavtalet. Men det kommer kanske att ske i enstaka fall under de närmaste månaderna. När USA beslutade att inte ratificera Kyotoprotokollet 2001 ledde det till att hela avtalet försvagades och till slut var i stort sett bara Västeuropa och Australien kvar. Kanada drog sig ur 2012, Japan och Ryssland accepterade inga nya reduktionsmål för den andra Kyotoperioden, Kina och alla utvecklingsländer hade inga förpliktelser alls att minska sina utsläpp.

Den här gången går det inte lika illa. Det beror på att Parisavtalet har en helt annan konstruktion än Kyoto. Dels finns det inga bindande nationella mål i avtalet, utan alla länder bidrar på frivillig väl genom ”förpliktelser” som de själva formulerat. Dels är alla länder med i processen, både rika och fattiga länder. Alla har lovat att göra sitt bästa utifrån sina olika förutsättningar.

Det är mot den här bakgrunden obegripligt hur Trump kan påstå att USA hålls tillbaka av de andra länderna och vad han tänker sig med en ”omförhandling”. Ingen tvingar USA att göra något enligt avtalet – allt bygger på frivillighet. Det är både avtalets svaghet och dess styrka.

USA kan inte längre skylla på att Kina och utvecklingsländerna inte tar sin del av ansvaret.

Den komponent i Parisavtalet där USA:s avhopp kan skapa mest oreda är finansieringen av den gröna klimatfonden. Donald Trump gjorde i Rosenträdgården stor sak av att USA betalar ”miljarder och åter miljarder” till denna fond. Han påstod dessutom felaktigt att i stort sett inga andra bidrar. Den gröna klimatfonden och annat klimatbistånd är en förutsättning för att fattiga länder som drabbas av klimatförändringarna ska ge sitt aktiva stöd till det globala klimatarbetet. Utan USA:s pengar blir det mycket svårare att finansiera den globala gröna fonden, och det kan ge många fattiga länder argument för att försvaga sina egna åtaganden, och kanske hoppa av avtalet. Nicaragua kan få efterföljare bland länder som känner sig svikna.

Vad ska då omvärlden göra?

Det första steget är redan taget. Med EU och Kina i täten har land efter land förklarat att man fortsätter att arbeta efter Parisavtalet även utan USA. Så länge inga fler avhopp sker kan processen i övrigt fortsätta. Det kan ske med fortsatt stöd också av en rad amerikanska delstater, städer och storföretag, även om USA formellt lämnar avtalet. Vita huset kommer att framstå som isolerat i ett globalt sammanhang.

Vad ska de övriga länderna nu göra? EU och Kina kommer att ta täten. Kina har lovat att ta itu med sina utsläpp, särskilt från kolförbränning. Det sker inte minst för att klara svåra akuta luftvårdsproblem. Kina inför nu ett nationellt system för handel med utsläppsrätter. Vi får se om det ger en kännbar kostnad för de stora utsläpparna.

I EU pågår fortfarande arbetet med att utforma utsläppshandeln ETS 2020 – 2030, och förhoppningsvis blir det till slut en förstärkning av systemet som höjer priset på utsläppen. Den europeiska ”blinda fläcken” är att det inte finns ett pris på koldioxidutsläppen i sektorerna utanför ETS. Drivmedlen i vägtrafiken beskattas i allmänhet, med användningen av eldningsolja och naturgas för uppvärmning har inte alls samma beskattning. Och när det gäller EU:s samlade energi- och klimatpaket, som nu behandlas i EU:s institutioner, finns det nästan inte ett ord om pris på koldioxid utanför ETS. Alla länder i EU borde ha koldioxidskatt, precis som de nordiska länderna och Frankrike.

EU och Kina borde kunna enas om en samlad och koordinerad politik för pris på alla fossila koldioxidutsläpp. Då har man också en gemensam grund för att i framtiden kunna införa en koldioxidtull på amerikanska varor, en idé som nu ventileras av en del debattörer som ett svar på Trumps avsked till Parisavtalet och det globala klimatsamarbetet.

/Kj

Vi använder oss av cookies. Läs mer