Svantes fossilfria rapporter är talanoa på svenska

Från öppnandet av COP23 i Bonn i november 2017. Ordförandelandet Fiji lanserade talanoa med traditionell dans och musik.

Vid klimatmötet i höstas lanserades begreppet talanoa av värdlandet Fiji. Det var ju Fiji som var ordförandeland för COP23 i Bonn, trots att konferensen rent fysiskt höll till i Förbundsrepublikens tidigare huvudstad vid Rhen. Att flyga 25 000 deltagare till Suva i Fiji var inget fungerande alternativ. Istället tog Fiji med sig begreppet talanoa till deltagarna i Bonn.

Talanoa kan enkelt översättas till samtal, men det är inte vilket samtal som helst. FN:s klimatorgan UNFCCC beskriver Talanoa på sin hemsida som ”inkluderande, deltagande och transparent dialog”. Man kan tänka sig en grupp bybor på en ö i Stilla Havet som har ett gemensamt problem som måste lösas. Man sätter sig ner kring en eld i skymningen eller kring en måltid och pratar med varandra till man kommit fram till en gemensam lösning. Man lyssnar tålmodigt på alla. Ungefär så går Talanoa till.

Talanoa stämmer bra med den nya inriktning som klimatpolitiken fick efter Paris. Istället för att lägga tvingande mål efter hårde förhandlingar bestämde man sig för att alla bidrar efter vilja och förmåga. Man har också allt mer dragit in företag och organisationer (civilsamhället) i processen.

Häromdagen presenterade Fossilfritt Sverige nio färdplaner från nio olika branschorganisationer. De är resultaten av en dialog som Fossilfritt Sverige haft med branscherna. Svante Axelsson, som leder Fossilfritt Sverige, betonar att färdplanerna är resultat av branschernas eget arbete, och att ”de olika politiska förslag som lyfts fram ägs av branscherna själva”.

Det som imponerar mest i färdplanerna är hur ambitiösa de olika branscherna är. Tidigare har man varit van vid att många branscher haft attityden att andra kan göra mer, och att vi inte klarar att gå före eller avvika i förhållande till företag andra länder. Det har alltid funnits en rädsla för att man ska dra på sig ensidiga kostnader och förlora konkurrenskraft.

Nu finns det istället en bred insikt om att klimatomställningen måste komma och att det finns fördelar i att ligga i framkant. Samtidigt vill alla ha statens hjälp med att genomföra omställningen, med tydliga styrmedel, stöd för forskning, utveckling och demonstration av ny teknik.

Det är sannolikt så att branscherna och företagen är mer förändringsvilliga när de själva får formulera visionerna och förslagen än när de blir ålagda av staten. Här finns en parallell till de nationella åtaganden (INDC-er) som lämnades in av FN:s medlemsländer inför klimatmötet i Paris 2015. Om ett par år ska länderna lämna in nya planer. Kanske visar det sig då att många höjt ambitionerna. Vi sitter ju alla kring den gemensamma elden, och när man hör att andra höjer ambitionerna vill ingen vara sämre.

Man kan tycka att Energikommissionen borde ha tagit reda på vad som går att göra i olika branscher, och att Miljömålsberedningen borde ha utrett detta innan man fastställde klimatmålen, och bjudit in näringslivet i utredningsarbetet.

Men svenska statliga utredningar har ett starkt ”top-down-perspektiv”. Talanoa handlar istället om ”bottom-up”, att först lyssna på dem som finns ute i verkligheten och sedan dra slutsatser. Ofta sitter det en grupp politiker och experter och enas om sina förslag, och näringslivet och branschföreträdarna kommer in först när det ska skrivas remissvar. Men då är det ofta för sent att påverka.

Man kan också tycka att Energimyndigheten borde ha gjort det jobb som Svante Axelsson gjort. Energimyndigheten arbetar också med ett sektorsprogram där man engagerar näringslivet. Det handlar om energieffektivisering. Men till skillnad mot färdplanerna är det myndigheten som äger frågan och svarar för upplägget.

På global nivå har Talanoa gått in i ”skarpt läge” från 1 januari 2018. Alla som har något att bidra med kan skicka in material på en särskild hemsida.

Svante Axelsson skulle mycket väl kunna översätta alla de svenska rapporterna till engelska och lägga upp dem för den globala publiken på Talanoa-sidan.

Att svensk betongindustri och svensk stålindustri är beredda att ställa om till en fossilfri produktion, liksom att de svenska åkerierna är inriktade på att allt drivmedel ska bli fossilfritt inom en nära framtid, det är något som hela världen borde få veta. Att det svenska inrikesflyget vill ställa om helt och bli fossilfritt redan till 2030 är anmärkningsvärt och något som vi också måste berätta om.

Vi har mycket att bidra med i det globala samtalet om vad vi kan göra för att lösa klimatfrågan. Vi behöver inte skriva alla andra på näsan vad de ska göra, utan nöja oss med att berätta vad vi gör och hur vi resonerar. Det räcker långt.

/Kjell