Stockholms stad får pris, men tiger om sin bioenergisatsning
Stockholms stad fick pris vid klimatmötet i Paris, berättar Dagens Nyheter i en notis. Staden har fått pris från C40 för planerna på Norra Djurgårdsstaden. Det är hedrande, men det är samtidigt förvånande att staden inte berättar om sin stora satsning på bioenergi, vare sig i beskrivningen av projektet eller i den tidningsbilaga som Stockholms stad skickade med Dagens Nyheter strax före klimatmötet.
Norra Djurgårdsstaden ligger ju direkt i anslutning till Fortums nya biobränsleeldade kraftvärmeverk, som är världens största och snart färdigt att tas i drift. Visst är det underligt att Stockholms stad inte berättar om detta, vare sig för sina egna medborgare eller för världen vid klimatmötet?
C40 är ett projekt som lyfter fram klimatomställningen i megastäder, och organisationen passade vid COP21 i Paris på att dela ut priser till ett antal städer för klimatinsatser. Av notisen i DN kan man få intrycket att Stockholm är enda pristagare, men i verkligheten var det tio städer som fick motta pris. En del av insatserna var ganska blygsamma med svenska mått. Washington fick till exempel pris för att man handlat upp vindkraft; det verkar som en standardinsats för en svensk stad. Johannesburg fick pris för gröna obligationer. Wuhan i Kina fick pris för att ha återställt en soptipp ”ekologiskt”.
I jämförelse kan man ändå tycka att Stockholm fått pris för en rätt bra sak: en hel stadsdel som byggts efter mycket genomtänkta miljö- och klimatprinciper. Det handlar till stor del om att man utvecklat det ”sustainable city-koncept” som användes när man byggde Hammarby sjöstad. Lågenergi, kretslopp och hållbara lösningar. Dessutom har man tagit höjd för konsekvenserna av stigande havsyta, om det språkliga skämtet tillåts, eftersom Norra Djurgårdsstaden ligger vid Husarviken, en flik av Östersjön.
I globala sammanhang kallar man stadsdelen för Stockholm Royal Seaport (!). På C40:s hemsida hittar man en beskrivning av det belönade projektet. Här står det bland annat att stadsdelen ska vara fossilbränslefri 2030. Just den här punkten är inte så märklig med svenska standardmått. Nästan alla svenska städer har ju redan idag fossilfria fjärrvärmesystem och i stort sett alla oljepannor är borta i bostadsområdena. Det står inget i texten om hur man ska driva trafiken, och man nämner inte att Stockholms bussar redan idag till 90 procent går på biodrivmedel. Det står inget om hur husen ska försörjas med värme och varmvatten, men att området ska ha ”use and production of renewables”. Lite längre ner i texten nämns solceller som ska ge 10 – 20 procent av områdets elektricitet.
Jag tycker att det hade varit naturligt att lyfta fram den biobaserade kraftvärmen, inte minst eftersom Norra Djurgårdsstaden ligger praktiskt taget i skuggan av det nya Värtanverket. Och den nästan helt biobaserade kollektivtrafiken kunde man väl också ha nämnt.
Stockholm skröt förr gärna om etanol- och biogasbussarna, men också om fjärrvärmen. Men idag verkar det vara tabu att lyfta fram den här gröna energin. En kritisk läsning av den tidning som Miljöförvaltningen i Stockholms Stad skickade ut strax före COP21 ger samma slutsats.
Tidningen heter Stolta stad Stockholm. Tonen anslås redan på förstasidan av Gösta Söderholm, som är miljödirektör: ”Vår ambition är en klimatsmart stad med hållbara transporter, ren luft och rent vatten och där det är enkelt att välja en miljövänlig livsstil”.
Också i den här tidningen saknas helt bioenergin, både Värtanverket och de fossilfria bussarna. Det sägs ett par ord om fjärrvärmen och att man förr hade en kolpanna i vart och vartannat hus, men inget om vad som ersatt kolet.
Bioenergin döljs med att abstrakt språkbruk. Man talar numera alltid om ”förnybara bränslen” utan att berätta vad de består av. I en helsidesartikel under rubriken ”Stockholmarna mer klimatsmarta” nämns förnybara bränslen tre gånger, både i samband med trafiken och uppvärmningen. Man skriver också om ”klimatsmart fjärrvärme” som ersatt oljepannor.
Det här språkbruket bidrar till att stockholmarna får allt mindre kunskap om var de får sin energi ifrån. Att Stockholm är en av de världsstäder som försörjs med energi från skogen för värme och varmvatten får de inte veta. Det är inte heller något som Stockholms stad väljer att berätta globalt.
I tidningen finns en artikel som handlar om bioenergi, det ska erkännas. Men den handlar om det lite udda fenomenet biokol. Enligt rubriken får vi ”grönare träd och bättre klimat med biokol”. Staden har också för sitt biokolprojekt belönats med ett internationellt pris, Av Bloomberg Philantropies. En miljon euro. Stockholm ska bygga en pilotanläggning och stockholmarna ska få del av biokolet för att gräva ner i sina trädgårdar. Projektledaren säger att man ska ta hand om de stora mängder trädgårdsavfall som ”hittills bränts upp på värmeverken”. Nu ska detta avfall få ännu större klimatnytta genom att kolas. Överskottsvärmen ”kommer att tillvaratas”, men med biokolet ”blir miljö- och klimatnyttan mycket högre”. ”Fjärrvärmen blir inte bara klimatneutral utan till och med klimatpositiv”. Riktigt hur trolleriet går till framgår inte, men jag tror att man menar att den kol som lagras i marken i form av träkol anses vara ett långsiktigt kollager. Att göra träkol för att gräva ner i backen och avstå från att ersätta stenkol i Värtan tycker jag känns som sämre klimatpolitik. Bättre att lämna stenkolet kvar i marken några hundra miljoner år till.
/Kjell