Ska vi ersätta gröna åkrar med svarta solparker?

Fälten vid Sund. Foto: Kjell Andersson

Klockan är kvart över två den 18 december. Jag står och blickar ut över åkrarna vid Sunds gård, strax norr om Katrineholm. Det är fyra dagar till vintersolståndet, och solen har redan sjunkit bakom skogen i öster, men enligt kalendern ska den gå ner först 14.57. Den har varit uppe sedan 8.46 på den här breddgraden, men aldrig nått särskilt högt över horisonten.

Åkrarna framför mig ska om ett par år täckas av Sveriges hittills största solenergipark, med 188 000 pv-paneler över 150 hektar. Nu grönskar åkrarna med höstvete. Sund är en av traktens bästa gårdar med fin arrondering i stora och rationella fält. Man kan säkert få sex-sju ton vete per hektar ett normalår.

Är det vettigt att förlägga solcellerna på vår bästa åkerjord? Finns det inte bättre placering? Strax söderut, i tätorten Katrineholm finns stora ytor nybyggda köplador och lagerbyggnader. I hela staden finns säkert minst lika stora takytor som här ute vid Sunds gård.

Vårt hus omfattas

Ägaren till marken, Eriksbergs fidiekomiss, har gjort ett avtal med det danska företaget European Energy, om att arrendera ut åkrarna vid Sund på 35 år för att anlägga solparken. På European Energys hemsida kan man se en karta över området med en blå cirkel som märker ut intresseområdet. Den omfattar också vårt eget hus i Strängstorp en halv kilometer norrut, där jag det senaste året arbetat på distans.

Än så länge kan man inte få information om hur solcellerna ska placeras ut, men gården Sunds åkrar är nog inte mer än omkring 100 hektar, så planerna omfattar säkert också angränsande områden. Eriksberg är ett av Sveriges största privata jordegendomar, och i den här trakten har godset haft ett stort antal arrendegårdar.

Nästa år ska projektet behandlas av länsstyrelsen och vi omkringboende får några veckor på oss att reagera – om vi nu blir tillfrågade. Både European Energy och Eriksberg räknar med att solparken ska vara på plats redan om två år, framgår det av uttalanden i lokaltidningen Katrineholms-Kuriren. Då kommer alltså hela landskapet att täckas av svarta solceller istället för de gröna åkrarna.

Liberal lagstiftning

Markägaren och exploatören har god grund för att vara optimistiska. Lagstiftningen kring solceller på åkermark är mycket liberal. Av information på Skånes länsstyrelses hemsida kan man läsa sig till att det inte behövs bygglov för markanläggningar, däremot för transformatorstationer och teknikbodar (i Skåne har det redan byggts en hel del solenergi på åkermark). Det krävs också anmälan för att ta jordbruksmark ur produktion, men lagstiftningen tycks mest vara inriktad på vilka miljöeffekter som uppkommer av att man planterar skog på marken.

För ”storskaliga solcellsanläggningar i naturen” krävs dock ett samråd enligt miljöbalkens paragraf 12.6. Det som ska bedömas är bland annat om det finns höga naturvärden i området, hur kulturmiljön påverkas, om det finns riksintressen, hur djur och människors möjlighet att röra sig i området påverkas med mera. Inget av dessa motstående intressen kommer nog att stoppa anläggningen vid Sund. Men hur är det med värdet som jordbruksmark?

Så här skriver Skånes länsstyrelse om jordbruksaspekten:

”Ska anläggningen byggas på brukningsvärd jordbruksmark? Finns det möjlighet till jordbruksliknande skötsel av marken under solcellsanläggningen? Det kan exempelvis vara bete, ängsslåtter eller odling mellan modulraderna. Vanligen behövs då inte en anmälan om att ta jordbruksmark ut produktion enligt 12 kapitlet 9 § miljöbalken.”

”Jordbruksliknande skötsel”, ”bete”, ”ängsslåtter”, ”odling mellan modulraderna”- det låter knappast som rationellt jordbruk i mina öron.

Positiv bild av solcellsparkerna

Det finns i dag ett stort antal företag som är ute och jagar åker för att kunna bygga solparker. De ger ofta en positiv bild av möjligheten att använda marken i anslutning till solcellerna.

Solkompaniet skriver till exempel om att ”skapa förutsättningar för öppna landskap och biologisk mångfald”. Om projektet vid Sund skriver European Energy att ”det även kan bidra till ökad biologisk mångfald genom en mindre intensiv odling av jordbruksmarken”.

Vi kommer säkert att se mycket av denna typ av argumentation framöver. Solparkerna påstås öka den biologiska mångfalden, medan odlingen av grödor beskrivs som ”intensivodling”.

Greenwash på gång

Att framställa omställningen från en åker med böljande vete, blommande raps eller betande kor till en yta med tiotusentals pv-paneler i långa rader, som en insats för biodiversitet och biologisk mångfald känns för mig som greenwashing.

Kanske kommer vissa örter mellan solpanelerna gynnas och kanske blir det lite mer harar och sorkar i landskapet. Men för mig är landskapet industrialiserat. När vi åker in till sta’n för att handla under kommande år kommer vi att åka genom ett kilometerlångt solfångarfält istället för det öppna jordbrukslandskapet.

Foto: Kjell Andersson

Inget skydd för jordbruksmarken som odlingsmark

Lagstiftningen ger alltså inget skydd för jordbruksmarken som odlingsmark. Det finns över huvud taget inga regelverk som skyddar god åkerjord från exploatering. Lagerhallar, logistikcentra, externa shoppingcentra med vidsträckta parkeringsytor, motorvägar och kringleder har tagit god åkermark i anspråk över allt i landet, i accelererande takt under senare år. På många håll ser man rena spekulationsbyggen som väntar på att locka till sig hyresgäster.

Till detta kommer nu också solenergiparker.  Exploatörerna och markägarna, som får bra arrendeinkomster, framhåller gärna att marken kan återställas som odlingsmark efter att ha utnyttjats för solenergin under ett antal år. Det är en fördel jämfört med mycket annan exploatering.

Men faktum kvarstår: god odlingsmark kommer inte att användas för odling. Detta sker samtidigt som EU-kommissionen försöker stoppa odling och användning av ”livsmedels- och fodergrödor” för energiändamål. Marken ska inte få användas för att fånga solenergi genom att odla energigrödor, men den får användas för solceller.

Ett starkt känsloargument

Är min tveksamhet till solcellerna på Sunds åkrar inte bara ett utslag av Nimby (not in my back yard)? Att jag inte vill ha solfångarfältet som granne.

Jag erkänner att det finns ett starkt känsloargument. Sunds gård har alltid varit ett fint jordbruk, med bördig leråker som passar för att odla vete och oljeväxter. Men här hade också min granne Stig Svensson, när han arrenderade gården, en av västra Sörmlands bästa mjölkkobesättningar. De betande djuren har varit en del av landskapet.

Men mitt huvudargument är att vi ska använda andra, improduktiva ytor för att fånga solenergin. I staden Katrineholm finns stora takytor, på industrier, lagerbyggnader, butiksbyggnader och bostadshus. Lite dyrare att anlägga, men bättre hushållning med naturresurserna.

Foto: Kjell Andersson

Solparker på lämpligare platser

Jag tycker att Sverige borde ta ett principbeslut om att vi inte ska placera solceller på god åkermark, utan utnyttja improduktiva marker eller tätortsmiljöns ytor för att fånga solenergin. Beslutet bör tas nu innan stora markområden intecknats.

Processen är annars i full gång. Danska European Energy är inte ensamt. En lång rad solföretag är på jakt efter åkermark att arrendera. Tyska Eon är också ute för att köpa svensk mark för solceller.

Halv tre är det redan riktigt skumt över fälten vid Sund. Trots klart väder denna dag hade det inte blivit många kilowattimmar så här i midvintern när elbehovet är som störst.

// Kjell Andersson