Ska staten styra mitt val av cykel?
Ministrarna från Miljöpartiet talar om ”paradigmskifte” i klimatpolitiken och presenterar en lång rad förslag som ska stimulera sådant som är bra för klimatet. Svenska staten har för tillfället gott om pengar och regeringen satsar fem miljarder på olika typer av stöd inom energi- och klimatpolitiken. Är det bara ”klimatvalfläsk” med sikte på valet 2018, eller kommer åtgärderna att göra påtaglig skillnad för de svenska utsläppen av klimatgaser?
Regeringen vill exempelvis använda 350 miljoner kronor om året för att subventionera privatpersoners inköp av elcyklar och elmopeder. Man vill också införa ett ”ladda hemma-bidrag” till privata laddstolpar för elbilar. Hela bilbeskattningen läggs om så att de som köper ”fel bil” ska subventionera dem som köper ”rätt bil”. Klimatklivet får 800 miljoner extra, som tjänstepersoner på Naturvårdsverket och länsstyrelserna kan dela ut till alla tänkbara icke lönsamma projekt – det är ju bara sådana som kan få stöd, enligt statuterna.
När det gäller bonus-malus för bilar finns det åtminstone en statlig utredning i botten som har räknat på effekterna och konsekvenserna, men för de andra åtgärderna har jag inte sett några utredningar och därmed inte heller någon remissbehandling där myndigheter och intresseorganisationer kunnat ge sin syn på om det här är effektiv politik.
Låt oss acceptera att det är ett paradigmskifte. Är det ett bra paradigmskifte?
Den svenska klimatpolitiken har i stort sett styrts med generella styrmedel, ända sedan början av 1990-talet:
- koldioxidskatt (världens särklassigt högsta),
- gröna certifikat för förnybar el och
- skattebefrielse för förnybara drivmedel.
Miljöpartiet gjorde en stor insats när partiet pressade på för grön skatteväxling när partiet hade ekonomisk samverkan med Socialdemokraterna under Göran Perssons regim. Då höjdes koldioxidskatten kraftigt samtidigt som andra skatter sänktes.
Socialdemokraterna har alltid varit förtjusta i att dela ut pengar för klimatpolitik, gärna via kommunerna. Klimp, LIP och nu Klimatklivet är uttryck för den politiken. Bidrag till biogasanläggningar och cykelvägar är typiska åtgärder som fått stöd. Bra saker, men är de bättre än det som kan åstadkommas med generella styrmedel och konventionell kommunalpolitik?
En av fördelarna med bidragspolitik, för politikerna och de politiska partierna, är att de själva framstår som ”alla goda gåvors givare”. Det finns en anslagspost i statsbudgeten. Man gör något konkret. Man har något att hänvisa till i debatterna. En koldioxidskattehöjning är inte alls lika påtaglig.
Vid årsskiftet kommer koldioxidskatten åter att höjas för alla industrier som inte är med i utsläppsrättshandeln. Från och med 1 januari kommer hela det svenska näringslivet utanför den tunga industrin att betala lika hög koldioxidskatt som privatpersoner och tjänsteföretag. Världens högsta. Inom loppet av några år har koldioxidskatten femdubblats för de berörda företagen. Som en följd av skattehöjningen sker det mängder av investeringar och anpassningsåtgärder i företagen. Ingen talar om detta, allra minst klimatministern och finansministrarna. Trots att denna skatteskärpning sannolikt har lika stor betydelse för klimatet som hela Klimatklivet.
När man höjer skatten väljer marknadens aktörer själva vilka åtgärder de vill vidta: effektivisering eller byte av energiform – biobränsle, fjärrvärme eller el. De gör det som är mest lönsamt, vilket ger kostnadseffektiv klimatpolitik för samhället.
Detsamma borde gälla i trafiken. Klimatpolitik handlar om att få ner utsläppen av klimatgaser, i första hand koldioxid. Staten bör därför belasta de bränslen som ger utsläpp av fossil koldioxid, och därefter låta marknaden välja teknik. Om det blir för dyrt att köra bil med fossil bensin eller diesel kan man byta till en bränslesnålare bil, byta till förnybart drivmedel eller eldrift, eller börja cykla om det är en bra lösning. En ny elcykel eller elmoped är alltid billigare än en ny bil.
Förutom att staten ska belasta de fossila bränslena med skatt ska staten reglera fordonens miljöpåverkan. Nya bilar ska ha nära-noll-utsläpp och gamla smutsiga fordon bör man försöka få bort från gatorna.
Jag tror att man ska nöja sig med generella styrmedel så långt det går, och undvika detaljstyrning med bidrag och subventioner. Politiker och administratörer är sämre på att besluta vad som är ”rätt teknik” och ”bäst teknik” än marknadens tusentals aktörer, producenter och konsumenter. När man infört direkta stöd har det nästan alltid blivit problem. Företagen på marknaden drabbas av stop-and-go-effekter. Så blev det när man införde stöd till pelletspannor och solvärmepaneler. Så blev det med flexifuelbilarna. Innan stödet införts, men är känt, är marknaden stendöd. Därefter inträffar en rusning när alla vill ha bidrag. Så tar pengarna slut, och många står i kö och väntar på bidrag. En vacker dag avvecklas stödet, marknaden blir åter stendöd och mängder av företag går i konkurs; ofta drabbas småföretag hårdast. När marknaden är överhettad kommer leverantörer av dålig teknik ut på marknaden.
Man riskerar snarlika effekter av stöd typ Klimatklivet. Det gäller att kunna skriva ansökningarna på rätt sätt för att få pengar. Projekten ska vara ”lagom olönsamma”. Det gynnar främst konsulter och rådgivare. I avvaktan på besked om stöd görs ingenting. Man väntar kanske med att göra saker tills man vet att staten har en påse stödpengar.
Också när det gäller marknaden för biodrivmedel får vi ett paradigmskifte, från en politik med generell skattebefrielse till en politik där staten bestämmer volymen genom en kvot. Men här skapas två parallella system. Kvoten gäller inblandningen av biodrivmedel i fossila bränslen, medan rena och högblandade biodrivmedel får skattefrihet. Det ska bli spännande att se vilket system som ger mest klimatnytta – den kvoterade, politiskt styrda marknaden eller den som styrs med generell skattebefrielse och låter marknaden växa fritt.
Åter till elcyklarna. I skyltfönstret hos elcykelbutiken i mitt eget grannskap står en cykel som kostar 37 999 kr, trots att butiken har rea. En häftig mountainbike. Köparen kommer alltså att få 9 500 kronor av skattebetalarna för att köpa denna cykel. Kommer inköpet att leda till lägre utsläpp av växthusgaser? Bredvid i skyltfönstret finns en elcykel för 23 000 kronor, en cykel som passar bättre för pendling. Hur kan vi veta att köparen gör en klimatinsats? Kanske låtar han/hon bilen stå. Men lika sannolikt handlar det om att byta från en vanlig cykel till en elcykel, och då blir det ingen klimatnytta, men däremot en negativ hälsoeffekt och en onödig kostnad för oss skattebetalare.
/Kjell