Shell borrar i Arktis, men påstår sig ta klimatrisken på allvar

Den senare ambitionen framgår av en kort artikel i Svenska Dagbladet.

Jag skrev för några dagar sedan om att fjärde AP-fonden arbetar aktivt för att påverka de stora fossilenergiföretagen att ta klimatfrågan på allvar. Tillsammans med andra AP-fonden och andra stora placerare har man skrivit en resolution till de stora oljebolagens stämmor där företagen uppmanas att redovisa sina klimatrisker och ta större hänsyn till sin klimatpåverkan. Det handlar om hur man hanterar sina utsläpp och värderar sina fossila tillgångar och gör satsningar på förnybar energi. De här ägargrupperna har fått med sig majoriteter på flera av stämmorna. BP:s aktieägare röstade tidigare i våras igenom kraven, och häromdagen var det Shells och Statoils tur.

Det låter ju bra. Men man ska aldrig bedöma ett bolag efter vad de säger i de fina salongerna, utan vad de gör ute i den smutsiga verkligheten. Om Shell ska leva som de lär och följa sina ägares nya krav får de inte fullfölja sina planer på oljeborrning i Alaska. Ingenting kan vara mer riskfyllt än det som nu planeras i Tjuktjerhavet.

Shell fick härom veckan ett villkorat tillstånd att inleda borrningar efter olja i detta område utanför den nordvästra kusten av Alaska. Beslutet har väckt omfattande opposition från miljörörelsen i USA, inte främst av klimatskäl utan av oron för stora oljespill i ett mycket känsligt naturområde. Många är förvånade över att Obama-administrationen ger detta tillstånd.

Shell fick redan 2012 ett första tillstånd att borra. Men ett antal incidenter och driftsproblem fick myndigheterna att stoppa aktiviteten 2013. En av riggarna gick på grund och måste bogseras bort. Nu bedömer man att Shell har bättre teknik och planer för att hantera miljöriskerna. Men miljögrupperna är inte övertygade. De påpekar att ett stort utsläpp i Arktis skulle ge dramatiskt mycket större miljöskador än BP:s oljeutsläpp i Mexikanska Gulfen 2010. Och då ska man ha i minne att effekterna av Deepwater Horizons haveri var enorma.

Tjuktjerhavet är USA:s mest avlägsna hörn med extrema väderförhållanden, mycket is, stormar och ibland vågor upp till 15 meters höjd. Om det skulle inträffa en större olycka finns den närmaste kustbevakningsstationen på 160 mils avstånd. Det finns inga vägar längs kusten till de närmaste samhällena och hamnarna. Kusten består av obebodd tundra. Borrningar är bara möjliga under några få sommarmånader.

Shell har redan investerat 6 miljarder dollar i området (50 miljarder kronor). Bolaget och de amerikanska geologiska myndigheterna bedömer att det kan finnas 15 miljarder fat olja i marken. Det är dubbelt så mycket som det finns i Nord-Dakota med fracking. Men det motsvarar samtidigt inte mer än ett par års förbrukning av olja i USA.

Det är alltså stora pengar, stora investeringar och stora vinster, det handlar om. Men i ett längre perspektiv är det inte något som löser USA:s energiförsörjning. Och det är naturligtvis rent vansinne ur miljö- och klimatsynpunkt. Men också ur strikt företagsekonomisk synpunkt måste det vara ett felaktigt beslut att borra.

Produktionen kommer att kunna starta tidigast tio år efter att man fått upp den första oljan, och troligen kan inte fältet ge full produktion förrän om tjugo år. Vid det laget kommer de globala kraven på minskade koldioxidutsläpp att ha lett till omfattande begränsningar av användningen av fossila bränslen – koldioxidskatter, utsläppshandel och direkta restriktioner.

Det är just detta perspektiv som fått fjärde och andra AP-fonden att agera som ägare av aktier ibland annat Shell.

Världssamfundet borde snarast enas om att lämna Arktis ifred för oljeborrning. För det talar både miljöhänsyn och klimatpolitik. Norge kan ta ett första modigt beslut om att stoppa all nyexploatering i Barents hav. Sverige bör driva frågan i Arktiska rådet.

Oljebolagen bör i eget intresse avstå från den typ av äventyrliga investeringar som borrningen i Tjuktjerhavet står för. Och våra pensionsfonder måste fortsätta att som ägare sätta press på de fossila bolagen, så att våra pensionspengar satsas på ett ansvarsfullt och sätt och ger avkastning inte bara de närmaste tio åren utan också de därefter följande tio och tjugo åren. Enbart det kan kallas hållbar ekonomi.

/Kjell