Rysslands övergivna gröna landsbygd kan användas bättre
Jag såg ett program på Kunskapskanalen härom kvällen.

Övergiven åker norr om S:t Petersburg. Foto: Kjell Andersson
Den brittiske journalisten Simon Reeve har gjort en serie program där han korsar Ryssland från Kamchatka vid Stilla Havet till S:t Petersburg vid Östersjön – en resa genom nio tidszoner. Den sista etappen går från Moskva till S:t Petersburg och Reeve hamnar i en liten by på den ryska landsbygden. Han betonar att det inte är särskilt långt från Moskva, i en region som bara för några årtionden sedan var produktiv jordbruksbygd. Bland annat hittar han en sönderrostad spannmålssilo som spår efter platsens avvecklade kolchos. I byn finns bara tre familjer kvar, i grånade stugor omgivna av förfallna ruckel. Han övernattar hos två äldre kvinnor, mor och dotter, som medger att de bara inväntar byns slutliga död.
Det mest påtagliga i berättelsen är att naturresurserna i området över huvud taget inte används. Sommargrönskan är bedövande vacker, med skog, buskar och blomsterängar överallt. Men ingen ekonomisk aktivitet eller odling sker utöver de gamla kvinnornas potatis- och kålland. Skogen och gräset växer, men ingen använder det. Som miljöengagerad västjournalist kan han Reeve inte låta bli att göra en syrlig kommentar om den skogsavverkning som han trots allt stöter på, och antyder är olaglig (hur han nu vet det?). När Reeve fortsätter mot S:t Petersburg på uselt underhållna landsbygdsvägar ser vi samma bild längs vägen – skog, men inga åkrar.
Programmet bekräftar den bild som getts av forskare. I östra Europa finns drygt 50 miljoner hektar övergiven åkermark, enbart i Ryssland över 30 miljoner hektar. Dessutom finns stora arealer outnyttjad mark i Ukraina, Vitryssland, Rumänien och de baltiska länderna. Siffrorna kommer från en tyskledd satellitanalys för några år sedan. Det finns provinser i Ryssland där mer än 80 procent av all tidigare odlingsmark är nedlagd – och värst är det i området kring Moskva, just i den del av Ryssland som Reeve besöker. I Smolensk- och Tverskregionerna har 85 procent av åkern övergivits, i Yaroslavregionen 80 procent och i Kalushregionen 78 procent. Alla de här områdena ligger på samma latitud som södra Sverige och Baltikum. Det är inte områden med extremt klimat eller på långa avstånd.
Studien publicerades 2013 (Alcantara, Tobias Kuemmerle m fl: Mapping the extent of abandoned farmland in Central and Eastern Europé using MODIS time series satellite data). Det finns också andra liknande studier, av bland annat Florian Schierhorn. Och Tobias Kuemmerle har också undersökt hur skogen håller på att ta över i stora delar av gamla Sovjetunionen. De gamla åkrarna växer igen, först med busk. Nya studier av de ökande biomasseförråden i världens skogar visar också att före detta Sovjetunionen är en av de regioner där tillväxten av biomassa är som störst.

Andel nedlagd åker i ryska provinser. Områden i rött och orange är de delar av Ryssland där nedläggningen av åker varit allra störst. Källa: Alcantara och Kuemmerle 2013.
Jag deltog själv för några år sedan i en resa till Petrozavodsk i ryska Karelen. Vi åkte med buss i sju timmar mellan S:t Petersburg och Petrozavodsk. Längs hela vägen fanns nedlagd åker. Bara på ett par ställen såg vi traktorer och aktivt odlande, trots att det var mitt i vårbrukstid. Inte heller i skogen var det någon större aktivitet. Få tecken på avverkningar eller röjningar och gallringar. Ett landskap där jordens och skogens produktionsförmåga nästan inte används trots att landskapet liknar det i Mellannorrland.
Några funderingar kring detta:
- Istället för att ta vara på sina förnybara resurser fortsätter Ryssland att pumpa upp fossil olja och gas, för egen användning och för export. Europa köper villigt och bygger till och med ut infrastrukturen för att göra sig än mer beroende av rysk fossil energi (Nordstream 2).
- Få diskuterar hur vi istället skulle kunna få mer förnybar energi från östra Europa i form av biomassa och biobränslen. Det finns ingen eller mycket liten medvetenhet om den slumrande outnyttjade resursen.
- När EU analyserar möjligheterna att använda mer förnybar energi utgår man alltid bara från den egna råvarubasen. Detsamma gäller för Sverige. Härom dagen hölls ett kvalificerat seminarium på Ingenjörsvetenskapsakademien IVA om potentialen för bioenergi. Perspektivet var också där strikt nationellt. Ingen lyfter blicken mot landet bortom Östersjön.
- I klimatpanelen IPCC:s olika scenarier för hur vi ska klara 1,5-gradersmålet lyfter man fram bio-CCS som ett medel för att reducera koldioxidhalten i atmosfären. För att IPCC:s scenarier ska gå ihop kommer det att behövas mycket stora volymer biomassa, som ska användas istället för fossila bränslen. Därefter ska man plocka ut koldioxid ur avgaserna och stoppa ner i berggrunden. Forskarna tycks utgå från att man i första hand ska anlägga nya odlingar och trädplantager. Men det tar tid.
- Viktigare är det att utnyttja de skogar som finns. Här måste Ryssland få en viktig roll. Men hur ska det gå till? Vilka ska göra jobbet? I de ryska byarna finns mest pensionärer kvar, precis som Simon Reeves program visar. Och de gröna näringarna har låg status bland unga människor. Sjuttio år av kollektiviserat jord- och skogsbruk och några årtionden av maffiakapitalism och korruption har inte gett mycket utrymme för landsbygdsföretagande. Den ”humana infrastruktur” som behövs för att mobilisera de gröna resurserna på den ryska landsbygden saknas till stor del.
- Lika viktigt som att utnyttja skogen är det förstås att börja odla åkern igen, för att producera till exempel energigrödor: oljeväxter, spannmål, snabbväxande salix och annat som man kan göra bränslen av. Alternativt beskoga åkern med träd som ger bra av kastning i framtiden och binder koldioxid på kort sikt.
/Kjell