Råvarureglering som undergräver klimatpolitiken – träfiberlagen i retur

Sämst är utskottets idéer om att helt fasa ut biodrivmedel från åkergrödor, och förslaget om en ”råvaruhierarki” för att bedöma om biobränslen är hållbara. Bägge förslagen får förödande konsekvenser för klimatpolitiken i EU och för de gröna näringarnas möjlighet att bidra till klimatomställningen.

I sämsta fall är det ”träfiberlagen i retur” på EU-nivå.

Det är förbryllande att kampanjen mot bioenergin leds av EU-parlamentets gröna grupp, och beklagligt att de svenska gröna politikerna inte har lyckats påverka sina partikollegor. För visst anser väl det svenska Miljöpartiet fortfarande att bioenergin är en viktig förnybar energikälla? Att vänster- och socialistpartier tycker om detaljregleringar och tvivlar på marknadens förmåga att klara råvaruallokeringen är kanske mindre förvånande.

Det ska omedelbart sägas att Miljöutskottet också tog en del bra beslut. Man vill höja målet för förnybar energi från 27 procent till 35 procent 2030 – fortfarande en ganska blygsam ambition, men bättre än kommissionens förslag. Och man gav stöd den modell för hållbarhetsredovisning för fasta biobränslen som innebär att vi kan använda vår befintliga skogsvårdslagstiftning och slipper dyra nya kontrollsystem för att visa att våra rishögar inte är miljöskadliga. Om nu någon trodde att de var ett hot mot miljön.

Men över till de två dåliga förslagen.

Med förslaget om råvarureglering förhåller det sig så här:

I artikel 26 i förslaget anges villkoren för att få räkna biodrivmedel, andra flytande biobränslen och biomassebränslen som hållbara, och därmed kunna räkna som förnybar energi och ges stöd. För avfall och restprodukter gäller nu, liksom tidigare, att man enbart behöver ange klimatnytta (växthusgasreduktion). Men nu lägger man till ett nytt villkor för att dessa avfall och restprodukter ska kvalificera. Den engelska texten lyder så här:

However, their production shall be in line with the principle of the waste hierarchy as laid down in Directive 2008/98/EC and shall avoid significant distortive effects on markets for (by)products, wastes or residues.

Alltså: tillverkning av olika andra produkter går alltid före energianvändning. Man får inte göra något som ”stör marknaden för biprodukter, avfall och restprodukter”.

Tillägget fanns med både från vänsteralliansen, med gröna, socialdemokraterna och vänster, och från alliansen av konservativa och liberaler. Så här kan vi inte bara skylla på gröna som vill stoppa biobränslen. Här handlar det om lobbying från flera industrigrupper.

Det kan låta oskyldigt att man vill ha samma råvarutrappa som redan har inom avfallshanteringen, där vi först vill återanvända, sedan återvinna material och näringsämnen och först till sist tar vara på energin i avfallet. Allt för att begränsa deponering. Men när det gäller avfall handlar det om att dela på en kollektiv kostnad som samhället har, och se till att vi gör det bästa vi kan med vårt avfall.

För råvaror för produktion av olika nyttigheter är det en annan sak. Här måste marknaden få fungera. Tillgång, efterfrågan och priser måste få styra. Vem ska annars avgöra? Ska regeringar och myndigheter fatta beslut om varje typ av råvara? Vem vågar då investera och producera?

Några exempel:

• Idag går en stor del av sågspånet vid sågverken till pelletstillverkning, men det går också utmärkt att tillverka spånskivor av spånet. Det sker fortfarande i stor skala, men när pelletsindustrin växte fram krävde spånskiveindustrin skydd från konkurrensen om råvaran. Vi hade i Sverige träfiberlagen, och man diskuterade att införa en spånskatt på spån som användes för bränsletillverkning. De tankarna släppte man och regleringen av träfibrer avskaffades för mer än 25 år sedan. Nu vill EU-parlamentet ha en liknande reglering på EU-nivå. Frågan är vad som nu händer med nya investeringar i pelletsproduktion. Får de bara ske efter omfattande analyser av vilka som annars skulle kunna använda spånet. Spånigt!
• Det tillverkas idag stora volymer biodiesel av tallolja, både i Sverige och i Finland. Det betyder att den här restprodukten från massaindustrin nu fått en ökad användning och kan hjälpa till att minska användningen av fossila drivmedel. Med den föreslagna EU-regleringen skulle satsningen på talloljediesel inte varit möjlig, och risken är nu att inga fler investeringar sker för att göra talloljediesel.
• Det går också att ta ut metanol från massabruken. Det är en restprodukt som idag bränns utan att renas. Men Södra tänker satsa 100 miljoner på produktion av ren metanol vid Mönsterås massabruk. Men tänk om någon annan användare tycker att metanol har högre värde som kemikalie än som bränsle. Ska denne köpare i så fall ha företräde framför drivmedelsföretagen? Detsamma gäller om ”avfallet” lignin skulle få värde som endera råvara för kemikalier eller som råvara för drivmedel. Ska någon myndighet då avgöra om ligninet ska få en ny plats i hierarkin?

IEA Bioenergy gjorde förra året en rapport om problemen med råvarureglering (cascading), där de svenska experterna Olle Olsson, Lena Bruce, Bo Hektor och Anders Roos stod för en stor del av innehållet. Politikerna borde lyssna på experterna.

Förslaget bör förstås kastas i papperskorgen. Detsamma gäller utfasningen av grödebaserade biodrivmedel. Det tillverkas mycket etanol och rapsdiesel i Europa, och det skulle kunna tillverkas ännu mycket mer, eftersom vi har flera miljoner hektar åker som inte odlas (träda eller nedlagd mark). Att fasa ut de här drivmedlen kommer att öka denna outnyttjade areal och leda till mindre inkomster för de bönder som idag levererar råvaran. Istället kommer användningen av fossila drivmedel att bli onödigt hög. Det är dålig klimatpolitik och dålig landsbygdspolitik.

De svenska politikerna, både i EU-parlamentet och i regeringen, måste se till att den här politiken inte blir verklighet. De har några veckor, möjligen månader, på sig att rätta till det som nu blivit fel. Annars får vi ett Förnybartdirektiv som gäller ända fram till 2030 som styr fel och ger onödig byråkrati och onödigt höga utsläpp av koldioxid.

/Kjell