Pumpprispanik både i Sverige och i USA

Foto: Kjell Andersson

Följaktligen fanns det i IRA inget förslag om ens en cent i bensinskattehöjning, trots att bensinskatten i USA legat stilla sedan 1993.

Redan den 6 augusti röstade senaten om IRA efter en 16 timmar lång debatt. Representanthuset antog lagen 12 augusti. I bägge fallen följde omröstningarna strikt partilinjen – alla demokrater röstade för och alla republikaner emot. Den 16 augusti kunde Joe Biden underteckna lagen, som till stora delar genomförs vid årsskiftet, innan den nya kongressen tillträtt.

Det är signifikativt att IRA inte innehåller några energiskatter, men omfattande stöd och subventioner, av allt från solceller till trädplantering i städer. Det är fortfarande helt omöjligt att införa effektiva ekonomiska styrmedel för att driva utvecklingen bort från fossila bränslen i USA.

Allmänhetens ovilja mot skatter och fixeringen vid bensinpriset vid pump gör det omöjligt. Man har inte ens lyckats införa en samlad utsläppshandel för industrin och kraftverken. EU har haft sitt system EU-ETS på plats sedan 2005 och det har gett stora minskningar av utsläppen. Pris på utsläpp fungerar i en marknadsekonomi, men USA:s politiker kan inte ta till sitt detta självklara faktum.

”Med svansen mellan benen”

Joe Biden kom till klimatmötet i Glasgow för ett år sedan ”med svansen mellan benen”. Han hade just tvingats till ett förödmjukande nederlag mot Joe Manchin, som avvisade föregångaren till IRA, som kallades Build Back Better Act. Manchin ansåg att lagen var alltför negativ mot fossila bränslen. I år kunde Biden åka till Sharm el-Sheikh och skryta om den amerikanska politiken.

Sveriges klimatminister Romina Pourmokhtari hade en mindre avundsvärd roll. Hon skulle försöka förklara att Sverige fortfarande driver en framsynt klimatpolitik, trots att den nya regeringen just föreslagit sänkta eller avskaffade skatter på fossila bränslen och gett ett löfte om att kraftigt sänka de fossila drivmedelspriserna vid nästa årsskifte genom att skrota reduktionsplikten. För första gången sedan 1970-talet bedriver en svensk regering en politik som ökar oljeberoendet. Vi har fått en regering som är beredd att frångå de klimatmål som riksdagen antagit med bred majoritet.

Artikelförfattarens hustru pumpar E85 i USA. Foto: Kjell Andersson

Bakgrunden är precis som i USA ”panik vid pumpen” som omöjliggör en rationell och långsiktig klimatpolitik. Joe Bidens fokus har under hösten legat på att få ner bensinpriset. Han försökte påverka Saudi-Arabien att inte begränsa utbudet av olja och därmed hålla uppe världsmarknadspriset. I IRA-paketet finns också lättnader för inhemsk oljeproduktion, bland annat på federala marker. Ett högt bensinpris var den största riskfaktorn för demokraterna i mellanårsvalet i början av november.

Strävan efter maktskifte

I Sverige började de dåvarande oppositionspartierna inför valet bjuda över varandra med löften om att sänka priset vid pump. Sverigedemokraterna hade inga klimatpolitiska skrupler eftersom man i grunden betvivlar vetenskapen kring fossila bränslens påverkan på klimatet. Kristdemokraterna och Moderaterna hakade på. Motivet var strävan efter maktskifte och att inte tappa väljare till Sverigedemokraterna. Men också ett växande tryck från väljare och småföretagare som började fara illa av de höga priserna på diesel och bensin.

Så byggde man upp förväntningar om att kunna sänka priset med 5 – 10 kronor efter valet. Som alla noterat blir det nu bara en sänkning med 40 öre på dieseln och 14 öre på bensinen vid årsskiftet. Svekdebatten är i full gång och vi får nog se en del effekter i väljarsympatimätningarna framöver.

I Svenska Dagbladets söndagstidning finns en utförlig artikel om vad som hänt efter valet. Partierna har tvingats inse att det inte är så lätt att sänka drivmedelspriserna i ett slag. I artikeln finns också en intervju med Bränsleupprorets ledare Peder Blohm Bokenhielm, som drev en framgångsrik kampanj för att få partierna att ge sina vidlyftiga löften. Myndigheterna, Naturvårdsverket och Energimyndigheten, liksom Klimatpolitiska rådet, lägger fram fakta som visar att det är närmast omöjligt att klara redan antagna klimatmål utan att fullfölja bytet från fossil bensin och diesel till biodrivmedel.

Hur ska man kunna åstadkomma en stabil reduktion av utsläppen om man inte klarar att ta debatten om ”priset vid pumpen”?

• Breda politiska överenskommelser verkar inte funka. Partierna antog 2017 en övergripande klimatlag och ambitiösa klimatmål i mycket bred enighet. Reduktionsplikten togs också med stor majoritet. Tre av de partier som då röstade för målen och reduktionsplikten, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, är nu beredda att överge de överenskommelser som tidigare gjorts, särskilt klimatmålet för transportsektorn 2030. Precis som i USA:s kongress tar man gärna beslut i kammaren med någon rösts övervikt. Det bäddar för stora slag i politiken i samband med kommande val. Den långsiktighet som näringslivet önskar sig offras för kortsiktiga politiska vinster.
• Lagstiftning verkar inte funka heller. Det har länge funnits en övertro bland miljövänner att bara man får en tvingande klimatlag och tillräckligt höga mål så kommer regering och riksdag att tvingas ta till rätt åtgärder. En del tror också att man kan driva klimatpolitik i domstolarna. Inte heller detta fungerar. En ny majoritet kan naturligtvis ignorera lagen och därefter ändra målen. I en demokrati är det väljarna som bestämmer.
• Det som återstår är internationella avtal och förpliktelser, särskilt inom EU. Parisavtalet är inte bindande utan bygger på nationella åtaganden och ambitioner. Men EU-direktiven måste följas. Om Sverige får ett krav på att sänka utsläppen med 45 eller 50 procent till 2030 jämfört med 2005 måste Sverige införa politik som gör detta möjligt. EU-kommissionen kommer att sätta press på den nuvarande och kommande svenska regeringar.

Det skulle vara ett gravt underkännande av den svenska politiken om det till sist blir Bryssel som får den svenska klimatpolitiken på rätt köl igen. Kanske kan också ett pågående oljeprisfall underlätta för en omprövning om några månader.

När det gäller Joe Biden och USA:s klimatpolitik stundar konflikt med EU. När USA inte klarar att beskatta utsläppen utan satsar ensidigt på subventioner av inhemska företag och inhemsk tillverkning hotas den globala konkurrensen och frihandeln. Det är upplagt för handelskrig om USA bara ger stöd för egentillverkade elbilar och solceller.

// Kjell Andersson