Tillbaka

Påven Franciskus gör skäl för sitt namn och tar tydlig ställning i klimatfrågan

När argentinaren Jorge Mario Bergoglio valdes till påve 13 mars 2013 tog han påvenamnet Franciskus, efter den helige Franciskus av Assisi. Det var ett tydligt ställningstagande. Franciskus grundade franciskanerorden, gråbröderna, som förordade fullständig fattigdom och levde ett liv där de tjänade och vårdade andra, i bön, fattigdom och kärlek.

Franciskus är också känd för sina naturpredikningar. Han levde periodvis som eremit, inte för att fly från verkligheten, utan eftersom han såg Guds kärlek manifesterad i naturen, Guds skapelse. En legend handlar om hur han predikade för fåglarna och hur de tystnade och lyssnade på honom. Han ska också ha omvänt en våldsam varg, som sedan blev hans milde följeslagare.

Den moderna Franciskus har en liknande inställning både till fattigdomen och till naturen, och det präglar också den encyklika som påven Franciskus offentliggjorde den 18 juni, under rubriken ”Laudato Si” (prisa dig), med underrubriken ”om omsorgen om vårt gemensamma hem”. En encyklika är ett påvebrev eller en rundskrivelse med syftet att ge vägledning för kyrkans medlemmar. Det är inget dussinbrev utan ett tungt dokument som anger den katolska kyrkans tolkning av viktiga frågor. Den här encyklikan är på 192 sidor och tar upp en lång rad viktiga frågor kring människans förhållande till naturen och miljön, med klimatfrågan i fokus. Men den handlar inte bara ”klimatpolitik”, utan lika mycket om orättvisan i världen, om fattigdomsbekämpning, om de rika ländernas skuld och om överkonsumtion. Liksom om en lång rad detaljfrågor, alltifrån GMO-grödor och trädplantering till förnybara energikällor.

Det känns i högsta grad som att det är fattigprästen Bergoglio från Latinamerika som satt sin prägel på dokumentet. Det handlar lika mycket om etik och moral som om natur och miljö.

Encyklikan har fått mycket stöd och lovord från olika håll, inte minst från Europa, Afrika och Latinamerika. Men den har också skapat oro och bekymmer för konservativa katoliker i USA, och inte minst för de republikanska presidentkandidater som också är katoliker. När påven kräver en ekologisk omvändelse av sina trogna följeslagare, och skriver om bilpooler, kollektivtrafik, trädplantering, återvinning och att släcka ljuset när man lämnar rummet, då blir det inte riktigt bekvämt för dessa politiker. Men så långt går det nog an. Värre blir det när Franciskus dundrar mot profithunger och kräver att de rika industriländerna ska ta det huvudsakliga ansvaret för de skador som orsakats, och citerar den bolivianske miljöministern. Det var ju Bolivia som vägrade skriva under på klimatmötet i Cancun därför att man inte tydligare la skulden på de rika länderna.

Just kopplingen mellan klimatfrågan och den globala och sociala rättvisan ställer till problem för många politiker, som tycker att påven klampat in på deras område.
Jeb Bush, guvernör i Florida och bror till George W Bush, konverterade till katolicismen för ett par årtionden sedan. Nu vill han också bli president och han kommenterade syrligt påvens encyklika med att ”han inte får sin ekonomiska politik från sin biskop eller sin kardinal eller sin påve”. Den mycket inflytelserika konservativa radiorösten Rush Limbaugh kommenterade så här: ”Vad den här encyklikan i grunden säger är att varje katolik ska rösta på demokraterna. Hur ska man annars tolka det när påven kommer ut och låter som Al Gore när det gäller global uppvärmning och klimatförändringar?”

Många republikaner tycker att påven inte ska lägga sig i vetenskapen. Men talesmän för den katolska kyrkan svarar att inte heller politikerna är experter i frågan.

På en punkt kan man sätta stort frågetecken för påvens tankar. Det gäller punkterna 170 och 171 (av sammanlagt 246), som handlar om styrmedel. I punkt 170 skriver påven om att ”internalisering av externa kostnader”, det vi brukar kalla PPP (polluter pays principle), med formuleringen att detta ”riskerar att för länder med små resurser lägga på tunga åtaganden att minska utsläppen jämförbara med dem som läggs på mer industrialiserade länder”. Sådana åtgärder ”straffar de länder som har mest behov av utveckling”. Påven menar att detta skapar nya orättvisor förklädda till miljöskydd, och de fattiga får betala priset.

I punkt 171 tar påven direkt ställning emot handel med internationella klimatkrediter, typ CDM. Det leder till en ny typ av spekulation och leder inte till globala utsläppsreduktioner, menar påven. Sådana system blir ”bara en ploj som tillåter att man fortsätter överkonsumtionen i vissa länder och sektorer”.

Det är synd att påven och hans rådgivare inte har insett betydelsen av ekonomiska styrmedel, som kan påverka utvecklingen både i rika och fattiga länder, och gynna bättre tekniska lösningar. Här sätter påven i sämsta fall käppar i hjulet för klimatförhandlarna när de samlas i Paris 30 november. Men i huvudsak kommer han encyklika att vara ett starkt stöd för alla de politiker och länder som vill ha ett nytt klimatavtal i Paris.

Den moderne Franciskus har gjort klokt i att följa i Franciskus av Assisis spår.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer