Olje- och gasindustrin har fått igenom hela sin önskelista

I USA är det nu olje- gas- och kolindustrins lobbyister som blivit makthavare och de har vridit om politiken på alla områden. Tidningen the Guardian har gjort en sammanställning om vad som hänt inom olje- och gaspolitiken. Det amerikanska petroleuminstitutet får igenom i stort sett alla sina önskemål.

Kommentatorer och regeringar i andra länder tröstar sig med att det trots allt händer mycket positivt i delstater, städer och kommuner runtom i USA, och att många stora företag bedriver en egen klimatpolitik oberoende av Washington. Det är sant. Men de negativa effekterna av den federala politiken är betydande och får allvarliga konsekvenser för klimatet.

Framför allt eldar avregleringarna på boomen inom skiffergas och skifferolja, med åtföljande stora utsläpp av fossil koldioxid och inte minst fossil metan. Den offensiva politiken pressar också den demokratiska oppositionen som inte förmår driva en tillräckligt stark alternativ linje, vilket inte minst visades när deras gruppledare i Senaten, Chuck Schumer, avvisade alla tankar på att höja den federala bensinskatten, som legat stilla sedan 1994.

Trumps första åtgärd var att placera fossilindustrins män (det handlar nästan bara om män i det här sammanhanget) på alla viktiga poster. Exxon-chefen Rex Tillerson blev utrikesminister, förre Texasguvernören Rick Perry blev energiminister, oljestaten Oklahomas justitieminister Scott Pruitt blev chef för miljömyndigheten EPA och en fossilindustrivänlig politiker från Montana, Ryan Zinke, fick som inrikesminister uppdraget att bana vägen för mer olje- och gasborrning i olika hittills skyddade områden. Folk med bakgrund i fossilindustrin och dess lobbyorgan plockades sedan in på lägre nivåer, samtidigt som man rensade ut kritiker. Ett exempel på en central makthavare är Samantha Davis, som gjorts till biträdande chef på EPA. Hon kommer direkt från Freedom Partners, en del av bröderna Kochs fossila påverkansimperium. Bröderna Koch från Wichita i Kansas har under många år varit ledande finansiärer för ärkekonservativa politiker och klimatskeptiker.

Vid regimskiftet förra vintern presenterade olje- och gasindustrins lobbyorgan, American Petroleum Institute (API), en önskelista på åtgärder. På 25 sidor listade man sina krav, med åtta huvudkrav i centrum, främst på avregleringar som man anser hämmar industrins verksamhet. The Guardian skriver att i stort sett allt på listan nu har genomförts eller föreslagits. Av de åtta huvudkraven är sex tillfredsställda.

Vad handlar då den nya politiken om?

Huvudlinjerna är att öppna upp nya områden för gas- och oljeutvinning, exempelvis i nationalparker och reservat, i Arktis (Alaska) och längs kusterna, att avskaffa eller mildra olika miljöregleringar, exempelvis av läckage och utsläpp av metan och ozon och påverkan på vattendrag, att bygga ut olje- och gasledningar, samt att garantera förmånliga skatte- och avdragsvillkor. I politiken ingår också att försämra stöden till förnybar energi och att dra in resurser till klimatforskningen. Att lämna Parisavtalet är bara toppen på isberget.

Allt handlar om att göra det lättare och lönsammare att utvinna och använda fossila bränslen, och att slippa det man kallar ”red tape”.

Metanläckagefrågan är ett särskilt kapitel. Obamaadministrationen lade fram hårda krav på kontroll och åtgärder för att begränsa läckaget, mycket viktigt för att minska klimatpåverkan från frackningen, skifferoljeutvinningen, där man borrar mängder av hål och risken för läckage är stor. Eftersom metan kortsiktigt är en mycket aggressiv klimatgas har det här stor betydelse för klimatpåverkan. Scott Pruitt har dragit tillbaka regelverket, men beslutet har lett till protester och överklaganden, och frågan ligger nu i domstolarna.

Utvinningen av skiffergas och skifferolja med frackning har på bara några få år vänt upp och ner på den amerikanska olje- och gasindustrin. Den dramatiska förändringen bekräftas i årets upplaga av World Energy Outlook från IEA (International Energy Agency) som kom i början av november. Ett diagram illustrerar utvecklingen. Under en följd av år minskade USA:s olje- och gasproduktion. Det tycktes bekräfta teorin om Peak oil, att man nått ett maximum och att det nu bara skulle gå utför. Ständigt ökande import av olja och gas var ett starkt argument för att satsa på förnybar energi, biodrivmedel och energieffektivisering, vid sidan av klimatet.

Men så kom frackningen, med en enorm expansion i produktionen mellan 2010 och 2015. USA har på några år gått från att vara importör till att bli exportör och är nu också ledande producent av både olja och gas. Det har stor påverkan på politiken, vare sig politikerna är republikaner eller demokrater.

Just nu pågår slutmanglingarna av den skattereform som ska bli Donald Trumps första stora politiska framgång. Också här väntar sig olje-, kol- och gasindustrin återbäring på sina generösa stöd till republikanska politiker. Skatten på företagsvinster sänks från 35 procent till 21 procent. Dessutom sänks inkomstskatten för alla rika ägare av bolagen. Tanken med reformen var från början att man samtidigt skulle rensa i floran av särskilda skatteavdrag och andra förmåner för olika branscher och företag. Men så verkar det inte bli. Åtminstone inte för gas- och oljebolagen. De har sedan länge haft förmånliga indirekta skattesubventioner genom frikostiga avdrag, exempelvis vid undersökning och exploatering av nya källor. De här subventionerna kommer att bestå. Däremot avvecklas en del subventioner till förnybar energi.

Till skatteformen har man dessutom hakat på ett tillägg om att öppna upp för utvinning i den stora hittills skyddade vildmarken i Alaska – Arctic National Wildlife Refuge, ANWR. På så sätt fick man med sin den motsträviga republikanska senatorn Lisa Murkowski från Alaska på den skattereform som annars inte skulle ge särskilt mycket i plånboken för hennes väljare. I gott sällskap med Ryssland och Norge öppnar man nu vägen för olje- och gasexploatering i Arktis.

/Kjell