Nyplanteringar kring de olympiska spåren – en positiv klimatnyhet

Foto: Kanal 5/ Kjell Andersson

Området kring Zhangjiakou, där skidstadion ligger, präglas av torra bergshöjder, där det inte verkar komma mycket snö under en normalvinter. Därav all konstsnö för att kunna genomföra olympiaden. Låg temperatur och torr blåst präglar vädret, och bergshöjderna ser ut att till stor del täckas av torrt gräs.

Men dessutom har man uppenbarligen planterat en hel del nya träd. Man ser att det måste vara medveten plantering. Det vittnar de räta raderna av barrträd av samma ålder om.

Har de planterats bara för olympiaden? Jag tror inte det. Jag tror istället att de är en del av ett mycket större projekt att återskapa skog i Kina. Under de senaste tjugo åren har Kina planterat 32 miljoner hektar skog, mer än hela den svenska skogsarealen. Sedan 1990 har skogsarealen i Kina ökat från 17 procent av landytan till drygt 22 procent.

Kinas skogsprogram imponerar

Vi läser ofta om avskogning, men medierna rapporterar sällan om den omfattande beskogning som sker i stora delar av världen. Kinas skogsprogram är ett av de mest imponerande.

Bakgrunden till den här satsningen är emellertid tragisk och bottnar i tidigare misskötsel av naturresurserna. Det stora planteringsprogrammet startade efter omfattande översvämningar 1998 längs den största floden Yangtse. Över 4 000 människor omkom i vattenmassorna och de materiella skadorna var enorma. Det var ett uppvaknande för de kinesiska ledarna.

Maos kaos

Översvämningarna berodde på avskogning och erosion som gjorde att vattnet inte hölls tillbaka. Allt går tillbaka till ”det stora språnget”, Maos vansinnesprojekt 1958 – 1962, som orsakade kaos i ekonomin och enligt de flesta bedömare ledde till att 30 miljoner människor dog.

Maos tanke var att i enlighet med den marxistiska teorin frigöra produktivkrafterna och i ett enda slag utveckla Kinas ekonomi. Det skulle ske med stål och spannmål. Kina skulle på bara femton år gå om Storbritannien i stålproduktion. Lösningen var miljontals små masugnar över hela Kina, på bakgårdar och ute i kollektiven på landsbygden, och masugnarna behövde träkol. Spannmål skulle odlas överallt för att föda den växande befolkningen.

Både för att göra träkol och för att öka åkerarealen avverkades skog, och det skedde i massiv skala.

Ingen tilläts ifrågasätta Maos tänkande. Resultatet blev inte bara en ekonomisk och humanitär katastrof utan också en ekologisk katastrof, som bland annat förvärrade översvämningarna 1998 fyra årtionden senare.

Foto: Kanal 5/ Kjell Andersson

Framgångsrik skogsplantering

Mycket har hänt sedan Maos dagar. Men mycket är sig likt. Också i dag gäller centralstyre och kommandoekonomi. Om man gör fel kan det leda till katastrof. Om man gör rätt kan det vara effektivt. Skogsplanteringsprogrammet sedan 1999 är ett bra exempel.

Programmet har av allt att döma varit mycket framgångsrikt. Kanske beror framgången på att människorna på lokalnivå har gett aktivt stöd och uppskattat åtgärderna. Träden har motverkat erosion och skapar bättre lokalklimat.

En del kritik har kommit, främst från ekologer, som anser att man planterat för mycket monokulturer och inte tagit chansen att skapa mer biodiversitet. När man ser barrträdsplantagerna i Zhangjiakou kan man förstå den kritiken, även om nordliga barrskogar ofta naturligt domineras av en eller ett fåtal trädarter. Biodiversiteten kanske infinner sig med tiden.

Positiv klimatnyhet

Nu börjar en del av de här miljardtals träden att bli vuxna, och man måste fundera på hur de ska kunna användas. Skogarna behöver gallras och skötas; naturresursen måste man kunna använda. Vid sidan av det tidigare argumentet om att motverka erosion är klimatet nu ett huvudargument för att anlägga ny skog och sköta den nya skogen. Skogen binder och lagrar koldioxid, och så småningom kan man använda de nya skogarnas biomassa för substitution av fossila material och bränslen.

Jag har inte läst om träden i Zhangjiakou i något enda reportage om olympiaden. De är ju en positiv klimatnyhet. Däremot har det publicerats många artiklar som kritiserar produktionen och användningen av konstsnö vid olympiaden. Redaktionerna prioriterar negativa klimatnyheter.

Det går åt både vatten och energi för att göra snön med kanoner. När man ser de kala bergen och kullarna runt skidstadion förstår man att det inte skulle vara möjligt att genomföra arrangemangen utan tillverkad snö. De som kritiserar att man tillverkar kanonsnö tycks anse att man bara borde tävla på natursnö. Det tyder på en dålig kännedom om villkoren för vinteridrott och skidturism idag.

Minska de egna utsläppen

Snö tillverkas i de allra flesta anläggningar och pister jorden runt, oberoende av klimatförändringarna. Vattenförbrukningen är knappast ett problem. Vattnet finns ju kvar och smälter. Energiåtgången och klimatutsläpp är en större fråga. Eftersom skidanläggningarna hör till de branscher som påverkas mest av de stigande temperaturerna bör det vara en prioritet att minska de egna utsläppen.

I skidanläggningsbranschen SLAO:s (Sveriges skidanläggningars Organisation) färdplan till Fossilfritt Sverige kan man läsa att 25 procent av växthusgasutsläppen vid SLAO:s medlemmars ”kärnverksamhet” kommer från snötillverkningen, medan 75 procent kommer från pistmaskiner och snöskotrar, som främst drivs med diesel. Man har då inte räknat med utsläppen från uppvärmning av byggnader eller gästernas utsläpp från transporterna till och från anläggningarna.

I färdplanen får man också veta att snön tillverkas i huvudsak med förnybar el, och att det skett en snabb energieffektiviseringen i snötillverkningen. 1976 gick det åt sju kilowattimme för att tillverka en kubikmeter snö. Idag ligger energiförbrukningen på en kilowattimme per kubikmeter. Pistmaskiner och snöskotrar kan förstås köras med biodrivmedel och byggnaderna kan värmas med biobränslen. Skidanläggningar kan göras klimatsmarta.

// Kjell Andersson