Nu tar jag ut min tillgång i kolbanken: två granar

Nu blir granarna ved för köksspisen och kakelugnen, både stammen och grenarna. Riset gick för flisning och hamnar i ett värmeverk, troligen i Eskilstuna.

De som motarbetar bioenergi har de senaste åren pratat mycket om ”kolskulden”. Deras tanke är att man skapar en kolskuld när man avverkar skog och använder ved som bränsle. De säger att det tar mycket lång tid att återbetala kolskulden. Många säger och skriver till och med att biomassa är ”sämre än kol”, eftersom man släpper ut lite mer koldioxid vid förbränningen och det tar lång tid att betala av kolskulden. Atmosfären känner ingen skillnad på koldioxid och koldioxid, säger man.

Det är ett bakvänt resonemang och obegripligt hur det kunnat få så starkt fäste i debatten.

Jag vill hellre tänka på träden som en koltillgång, ungefär som pengarna man har på ett bankkonto. När träden växer är det med deras biogena kol precis som när pengarna växer på bankkontot. Varje år sätter man in ett antal kilo ved på kontot, och en dag när man behöver energi kan man ta ut ved (biogent kol) från kontot. Lika lite som man har pengar bara för att sitta overksamma på bankkontot, lika lite ska vi låta det biogena kolet bara sitta oanvänt i skogen. I Bägge fall är det inkomsten som är viktigast, inte saldot på kontot. Både pengar och biogent kol gör bäst nytta av att användas och cirkulera.

Jag har en relativt stor trädgårdstomt, men kan inte kalla mig skogsägare. På min lilla markplätt finns några lönnar, ett par större tallar, några aspar, äppelträd, plommonträd och körsbärsträd, en syrenhäck och lite buskar. Det bildas en hel del ny ved varje år när träden växer och binder koldioxid med solens hjälp.

När min familj i min barndom flyttade till det här huset fanns det ett par små, nästan nyplanterade granar i ena kanten av trädgården. Granarna har med åren vuxit och blivit riktigt stora och omfångsrika. Genom att de stått fritt har de fått mycket grenar och stammarna är väldigt kvistiga. Inget bra virke att såga, och dessutom: man säljer inte två stammar till en såg. Granarna blir därför ved.

Granarna, som planterades 1955, var fortfarande mycket små när jag konfirmerades 1965. På 60 år hade de blivit riktiga bjässar som tagit över halva gräsmattan.

Genom att hugga ner granarna begår jag enligt de renläriga miljövännerna ett antal miljö- och klimatbrott:

• Om jag lät granarna stå skulle de lagra in kol under ytterligare att antal år.
• När jag hugger ner dem och bränner veden så skapar jag kolskuld.
• Särskilt illa är det att jag använder stamveden. Den anses ge en extra stor kolskuld eftersom det tar så lång tid att bilda en lika stor stam igen.
• Av virket borde jag helst ha byggt ett hus som kan stå i hundra år och fortsätta lagra kolet.

De grövre grenarna har jag också tagit vara på som ved. Men riset, ett mycket stort lass, gick till återvinningsstationen och flisades för att bli bränsle. Den här bränsleproduktionen anses vara mer okej, när nu träden redan avverkats. Ris är ”avfall” och därmed kan det eldas utan skuldkänslor och med mindre kolskuld.

För egen del har jag inga bekymmer för klimatet med att hugga upp stammen till ved. Fast en del andra bekymmer har jag med stamveden. Enda sättet att få isär de stora vedkubbarna är att spräcka dem med kilar, som jag inhandlat på Biltema tillsammans med en stor slägga. Det är tungt jobb.

Granarna har växt mycket sedan min barndom. Stubbarna är grova, och det krävdes en duktig grävare för att få bort dem. Att elda upp stubbarna anses av alla renläriga miljövänner, även de svenska, vara särskilt miljöskadligt. Nu ligger mina stubbar i ett stenröse tvärs över vägen och kommer att ruttna till ingen klimatnytta. Mest för att de är så svåra att göra ved av. Men några skalbaggar blir säkert glada.

Jag har skrivit om en av mina granar i Svebios bok ”Bioenergy – the Swedish experience”. Jag räknade för några år sedan ut att granen innehöll 4,54 kubikmeter ved, eller 9,12 MWh (Megawattimmar). Den andra granen är lite mindre i omfång. Men båda träden har växt ytterligare de senaste åren, med ganska breda årsringar. Jag gissar att den totala mängden bioenergi blir drygt 20 MWh, dvs ungefär 20 000 kWh, motsvarande två kubikmeter eldningsolja.

Det finns också en juridisk aspekt på mina granar och kolskulden. Jag äger träden och har ärvt dem av mina föräldrar. Veden, energin och det biogena kolet är min egendom. Jag tycker att jag har rätt att göra vad jag vill med granarna, utan att regering och riksdag, EU eller några miljöorganisationer ska lägga sig i detta.

När jag räknade årsringarna på stubbarna visade de att granarna var 62 år gamla, dvs att de ”föddes” 1955. De har växt bra under alla år, men de är nu i stort sett fullvuxna och tillväxten skulle avta de närmaste årtiondena.

Om jag hade varit skogsägare skulle jag ha haft en skyldighet att återplantera med produktiva skogsträd. Men nu låter jag ett långsamt växande äppelträd ersätta en snabbt växande gran. Också detta är fel ur klimatsynpunkt. Men jag gör det med gott samvete eftersom jag vet att det finns många andra granar som växer bra i skogen intill. Det viktigaste är vad som händer i hela landskapet. Och jag har ju redan gjort en stor klimatnytta genom att låta granarna växa i 62 år och ta koldioxid ur luften. Alternativet hade varit en ur klimatsynpunkt improduktiv gräsmatta.

I grunden handlar det om att odla och sedan skörda. Och den principen gäller för både åkergrödor och skogsträd, bara med den skillnaden att träden skördar vi mer sällan. Den logiken gäller för all biomassa och dess inlagrade förnybara kol. Man kan inte skörda det som inte först har växt. Därför handlar bioenergi inte om skulder, utan om tillgångar.

/Kjell