Tillbaka

Nu är inbindningen av kol i skog och mark nästan ikapp våra utsläpp

Häromdagen kom Naturvårdsverkets slutgiltiga siffror för utsläpp av växthusgaser i Sverige för 2015.

I det sammanhanget publicerade verket också siffran för LULUCF (förändring av kol i mark och skog) för 2015. Utsläppen var 53,4 miljoner ton och inbindningen i skog och mark var 50,5 miljoner ton. Sorten är CO2-ekvivalenter; alla utsläpp av växthusgaser räknas om till koldioxid.

Utsläppen har minskat år för år, medan inbindningen av kol i skog och mark ökat, om än inte lika snabbt som utsläppen minskat. Men mellanskillnaden har krympt kraftigt, särskilt de senaste åren, och nu är nettoutsläppet per svensk bara 0,3 ton CO2. Vi närmar oss snabbt 0-påverkan.

Utsläpp - LULUCF

Det är viktigt att betona att detta inte är varje svensks totala klimatpåverkan. Vi ska lägga till de utsläpp som vår konsumtion orsakar vid tillverkningen i andra länder, och vi ska lägga till vår andel av utrikes flyg och vår andel av sjöfartens frakter. Men vi borde också dra av den klimatnytta som våra skogsprodukter, vårt trä och vårt papper, ger genom att ersätta andra mer klimatpåverkande material i andra länder (stål, aluminium, cement, plast). Exakt hur många kilo eller ton klimatgasutsläpp varje svensk orsakar är inte helt lätt att beräkna. Men utvecklingen på hemmaplan har sannerligen gått i rätt riktning, och det ska vi vara stolta och glada för. Och inte gömma undan i klimatdebatten.

Liksom förra året har Naturvårdsverket valt att inte lyfta fram den här aspekten i sina pressmeddelanden. Verket pekar hellre ut att utsläppsminskningen inte gick lika fort som under tidigare år, och att vår konsumtion orsakar stora utsläpp. Bägge delar är sant. Men våra 0,3 ton netto per person är också en anmärkningsvärd nyhet, som hemlighålls för politiker, media och allmänhet. Den nyheten måste man räkna ut på egen hand.

LULUCF-siffran var alltså drygt 50 miljoner ton 2015. Det är den högsta siffra som någonsin noterats sedan man började beräkna LULUCF 1990. LULUCF står för Land Use, Land Use Change and Forestry, och omfattar alla mänskligt orsakade utsläpp och upptag av växthusgaser i mark och i skog, liksom även i träprodukter. Däremot räknas inte utsläpp i jordbruksdriften, som metan från husdjur och lustgas som bildas vid odlingen. Dessa ”utsläpp” räknas i jordbrukssektorn.

Jag pratade med Malin Kanth på Naturvårdsverket om den anmärkningsvärt höga siffran för 2015, och här är ett par saker som man ska minnas:

  • Siffrorna är osäkra för de senaste fem åren. Det beror främst på att förändringarna i skogen beräknas enligt ett rullande schema. Man mäter skogen på 30 000 provytor, men bara en femtedel varje år. Det ger en osäkerhet om förändringar varje enskilt år, men också en utjämning mellan åren; exempelvis innebär det att Gudrunstormens kortsiktiga effekt 2005 fördelats över flera år. Den här effekten ska man ha i åminnelse, men samtidigt är skogssiffran nästan exakt lika under de allra senaste åren, så inget tyder på att ett eventuellt fel skulle vara stort. Men några miljoner ton kan det slå.
  • Siffrorna för åkermark beräknas utifrån en modell, som grundas på forskning och kunskap om kolförändringar i mark, men inte på årliga mätningar, på samma sätt som Riksskogstaxeringen mäter varje år på skogen.

Just siffran för åkermark är den som ändrats mest mellan 2014 och 2015. Den har gått från ett minus på 4,2 miljoner ton till ett plus på 0,2 miljoner ton! Malin Kanth säger att man haft diskussioner på verket innan man fastställde siffran, men att den verkar vara rätt. Om man ser på tidsserien för LULUCF ser man att åkermarkssiffran varierat kraftigt mellan åren. Förklaringen är att den visar på den marginella förändringen mellan åren för en mängd faktorer som finns i modellen. Man skiljer på mineraljordar och organiska jordar (mulljord, dikad torvrik mark) och ser vilka förändringar som skett i användningen av åkern, med olika grödor, fördelningen plöjd jord och vall mm.

Vad den positiva åkersiffran främst visar är att det skett en större inbindning av kol i vallar (grästäckt mark) än det skett avgång av kol genom nedbrytning i organiska jordar. Man kan se det som ett symptom på att vi odlar jorden mindre.

Det leder mig till den övergripande frågan: Är det bra att vi har allt bättre siffra för LULUCF, med allt mer inbindning av biogent kol i skog och mark? Är siffran verkligen ”bra”? 

Att ha en hög siffra för skogen innebär att biomassan i skogen ökar. Det är ett resultat av god och ständigt ökande tillväxt i våra skogar. Det beror på bra skogsskötsel och till viss del också på klimatförändring, som gynnar kalla länder som Sverige. Men siffran kan också ses som ett tecken på att vi inte skördar skog i samma takt som skogen växer till. En lägre LULUCF-siffra för skogen skulle betyda att vi avverkade mer och kunde använda mer av den skörden för att producera klimatsmarta byggnadsmaterial och produkter som kan ersätta fossila material. Vi skulle också kunna göra ännu mer biobränslen, kanske också för export, och ersätta fossila bränslen. För klimatet är det bättre att öka substitutionen av fossilt än att lagra biogent kol i åldrande skogar. Ny ung skog skulle dessutom binda mer kol.

Det är samma sak med åkern. Den positiva siffran för åkern är en kortsiktig vinst. Att lagra upp biogent kol i rotsystemen i dåligt utnyttjade gräsmarker är knappast långsiktigt hållbar klimatpolitik. Då är det ur klimatsynpunkt bättre att plantera skog på marken. Men det skulle ge betydande förluster för biodiversitet och landskapsbild. Bättre vore det att odla all åker. Då skulle man binda in lite mindre kol i marken, men i gengäld kunna producera energigrödor som raps och spannmål och göra biodrivmedel. Substitutionen skulle minska utsläppen i transportsektorn, men ge lite lägre LULUCF-vinst.

För den svenska landsbygden är det bättre att odla och producera än att passivt lagra in kol i träd, rotsystem och ökande torvlager. Det ger jobb och inkomster.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer