När Kina börjar med utsläppshandel kan det bli resultat
Låt oss notera en hoppfull nyhet på klimatområdet: Kina kommer troligen att genomföra ett nationellt system för handel med utsläppsrätter nästa år, 2016. Redan idag finns utsläppshandel på försök i sju regioner runtom i Kina.
Kina är världens ledande utsläppare av koldioxid. Kinas utsläpp passerade EU:s utsläpp 2002 och USA:s utsläpp tre år senare. Idag är koldioxidutsläppen i Kina dubbelt så stora som utsläppen i USA, och Kina står ensamt för 28 procent av alla koldioxidutsläpp i världen. Vad Kina gör för att först bromsa och så snabbt som möjligt sedan minska sina utsläpp är helt avgörande för om mänskligheten ska lyckas bemästra hotet om global uppvärmning. Utan Kinas aktiva medverkan kommer det inte att gå att klara 2-gradersmålet. Så enkelt är det.
När man idag på DN Debatt kan läsa om att vi ska minska våra utsläpp av klimatgaser genom att äta mindre kött och flyga mindre (debattartikeln borde kommenteras separat, men det får bli en senare sak), så ska man hålla i minne att vår största klimatpåverkan utanför Sverige som vi som konsumenter ”orsakar” är alla de koldioxidutsläpp som sker i Kina för att producera de produkter som finns på våra butikshyllor. Jag skriver ”orsakar” inom citationstecken. Det är ju inte vi som styr över hur energiförsörjningen ser ut i Kina. Vi har inte rådighet över den. Men sambandet är ändå klart. En mycket stor del av produktionen av konsumtionsvaror som används i Europa sker idag i Kina. Kina är ”världens verkstad nummer ett”, och vi borde alla, som kunder till Kina, intressera oss för hur varorna framställs och vilken klimatpåverkan produktionen har.
Det är därför i högsta grad glädjande med de signaler som under senaste månaderna kommit från Kina. Den första var att Kinas president i höstas undertecknade en överenskommelse med USA:s president Barack Obama om att gemensamt verka för att lösa klimatfrågan. Kinas president lovade att minska utsläppen från 2030. Det låter inte särkilt radikalt, men när man tittar på kurvan över landets snabbt ökande utsläpp de senaste decennierna inser man att det handlar om ett systemskifte, från ständigt ökande tillväxt med ständigt ökande utsläpp till en balanserad utveckling där kurvan kan börja vika av nedåt.
För att klara omställningen behövs styrmedel – inte bara politiska riktlinjer. Och ett system för utsläppshandel är på gång. Detta är den andra positiva signalen från Kina. Förhoppningsvis tar man beslut i år så att handeln på nationell nivå kan komma igång 2016. Det skulle vara ett positivt besked inför klimatmötet i Paris, som hålls 30 november – 11 december 2015. Om Kina inför ett system för cap-and-trade och lägger det på bordet i Paris sätter det tryck på andra förhandlingsparter och gör det svårt för USA att inte matcha med egna löften om styrmedel.
De kinesiska regionala utsläppshandelssystemen är sju till antalet. De omfattar de folkrika och industrialiserade regionerna Guangdong, Hubei, Shanghai, Tianjin, Shenzhen, Beijing och Chongqing. De har införts under 2013, vid olika tidpunkter för de olika systemen. De samlade utsläppen i de sju regionerna är omkring 1000 miljoner ton CO2, tjugo gånger mer än de svenska klimatgasutsläppen. Man har valt att inkludera lite olika sektorer i de olika systemen. Det finns, precis som i europeiska ETS, ett reduktionsmål inom varje system. Priset har hittills legat på 20 till 55 Yuan per ton CO2, motsvarande 2 – 8 €, vilket är i nivå med det nuvarande priset inom ETS. Det är givetvis en alltför låg nivå för att leda till snabb omställning, men det är i alla fall en start.
Avsikten är nu att under 2016 sammanföra de regionala systemen och skapa ett stort nationellt handelssystem. För Kinas del handlar det inte bara om klimat. Ett lika viktigt argument är luftvård, där situationen är kritisk i många regioner och städer. Man vill gärna få bort alla äldre och smutsiga kolpannor.
En sak är säker: när kineserna bestämmer sig genomför de också vad de föresatt sig. Kanske får vi se den stora vändningen i Kinas klimatpolitik 2016, med ett nytt verksamt marknadsstyrmedel i planekonomin.
/Kjell