Mycket i budgeten – men inget om att få igång produktion av biodrivmedel

Det är nu tre år sedan förra valet, och jämnt ett år kvar till valet 2018. I valrörelsen 2014 talade Stefan Löfven om hur viktigt det är att kunna använda vår skogsindustri för att göra miljövänliga drivmedel. I allmänna ordalag. Sedan dess har användningen av biodrivmedel ökat mycket kraftigt, och en femtedel av alla fordonsbränslen är nu biodrivmedel, och mer än 25 procent av alla diesel. Men den här utvecklingen har huvudsakligen skett genom ökad import av biodrivmedel eller råvaror till biodrivmedel. Några större nya inhemska produktionsanläggningar har inte sett dagens ljus.

Och årets budget ger inte så mycket nytt hopp om att det ska komma investeringar.

Så här ser läget ut när det gäller att tillverka biodrivmedel av skogsråvara i Sverige:

Sunpines fabrik i Piteå, som tillverkar råvaran för biodiesel från tallolja, stod klar 2010. Där tillverkas 100 000 kubikmeter, som förädlas av Preem till HVO-diesel som kan blandas i vanlig diesel. Det är den enda fullskaliga, kommersiella anläggningen hittills i Sverige för produktion av skogsbaserat biodrivmedel.

Det har funnits många andra projekt, och en del har byggts i pilot- eller demonstrationsskala, men inga andra har blivit riktiga produktionsanläggningar för marknaden. Sekab har under många år arbetat med sin etanolpilot i Örnsköldsvik och företaget har utvecklat teknik för att göra etanol av skogsråvara med hjälp av hydrolys. I Ö-vik fanns också Chemrecs storskaliga planer på att producera DME vid Domsjö fabriker med teknik som utvecklats i Piteå. I Göteborg byggde man GoBiGas som förgasar trädbränsle i en anläggning på 20 MW. Det är världens största förgasare i sitt slag, och slutprodukten är bio-metan av fordonskvalitet. Men också GoBiGas är en demonstrationsanläggning, inte en kommersiell fabrik. Göteborgs stad har beslutat att inte gå vidare med en ännu större fabrik och GoBiGas är till salu.

Billerud/Korsnäs hade planer på produktion av pyrolysvätska, som man kan göra drivmedel av, och beviljades EU-stöd inom NER300-programmet, men fullföljde aldrig planerna. Också E.on fick ett liknande stöd för förgasning, men stoppade sitt projekt. Metanolplaner finns både i Hagfors och Rottneros. Renfuel utvecklar en ny teknik för drivmedel från lignin i Bäckhammar och SCA har ett liknande projekt i Östrand.

Det finns alltså väldigt mycket teknik på gång och kunskaper som byggts upp genom många år av forskning och utveckling som fått stöd av Energimyndigheten.

Men investeringarna kommer inte tillstånd. Med få, relativt små undantag. Setra har beviljats 117 miljoner från Klimatklivet för att tillverka pyrolysvätska vid sitt sågverk i Gävle. Södra meddelade i förra veckan att man investerar 100 miljoner i Mönsterås bruk för att ta fram metanol, som bildas som en biprodukt i processen vid massabruket.

De här två projekten är berömvärda, men de ger relativt små volymer bränsle. Det skulle behövas produktionsanläggningar som är tio eller tjugo gånger så stora.

Varför har det inte kommit investeringsbeslut?

Ett huvudskäl är att styrmedlen har varit för kortsiktiga och osäkra. Företagen har helt enkelt inte kunnat veta om de kan sälja sina produkter. Nu har vi fått ett nytt styrmedel på plats – reduktionsplikten. Den ska öka mängden biodrivmedel år för år och belöna biodrivmedel med stor klimatnytta, och reformen har brett politiskt stöd. Då borde väl allt vara frid och fröjd?

Nej, mitt tips är att det fortfarande kommer att vara svårt att få till stånd de stora investeringar som behövs. Skälet är att kvoterna för biodiesel och biobränslen i bensin bara sätts fram till 2020. Att planera och bygga en fabrik tar flera år, och sedan måste man kunna sälja sin produkt minst tio år.

Egentligen borde man alltså ha ett kvotsystem som sträcker sig fram till 2030. Men än så länge finns det bara en inriktning till 2030 – att utsläppen ska minska med 70 procent. Det är en inriktning med brett politiskt stöd av alla i Riksdagen utom Sverigedemokraterna. Men det är trots allt bara en inriktning. Och det imponerar nog inte på beslutsfattarna i styrelserummen i skogsbolagen eller de banker som ska låna ut miljarderna till ett bygge.

Det behövs något mer, för att få igång de första investeringarna för att demonstrera den nya tekniken i stor skala. Klimatklivet, som gett Setra stöd, och som ger en hel del pengar till biogasanläggningar, har ett regelverk som styr i första hand mot mindre projekt. Regeringen föreslår i budgeten ett nytt stöd som kallas Industriklivet. Men det har en inriktning främst för att ändra företagens processer, i järn- och stålindustrin, i cementindustrin, i den kemiska industrin och i raffinaderierna. Den handlar inte om att ge stöd till nya anläggningar för produktion av förnybara bränslen. Åtminstone nämns det inte i den kortfattade texten i budgetpropositionen.

• Slutsats 1: varken Klimatklivet eller Industriklivet kommer att de den skjuts som behövs för att få till stånd en inhemsk storskalig produktion av skogsbaserade biodrivmedel. Och bränslebytets kvoter är för kortsiktiga för att ge den säkerhet som behövs för investerarna.
• Slutsats 2: Det behövs något mer, ett Biodrivmedelskliv, så att vi äntligen får fart på utvecklingen och kan börja producera skogsbaserade biodrivmedel i stor skala, för den svenska marknaden och för resten av Europa.

/Kjell