Mjölkkor – andra generationens foderomvandlare
Den här bloggen ska handla om kor. Det är semestertid och vi söker oss ut i hagmarkerna och plockar smultron och ängsblommor. Då tycker jag att vi ska ägna korna och annan boskap en positiv tanke. Det är ju de som håller betesmarkerna öppna. I drivmedelsbranschen brukar man tala om ”andra generationens biodrivmedel”. Man avser då etanol och andra drivmedel som gjorts av cellulosa istället för av socker, stärkelse och vegetabiliska oljor. Kor gör precis samma sak.
Till skillnad från grisar och höns, som använder ”första generationens foder”, sådant foder som i princip också människor kan äta, så kan kor och annan nötboskap ta vara på cellulosahaltigt foder. Det kallas inom jordbruksnäringen för att de använder grovfoder. De kan beta gräs på betesmarker (hagar, ängar och betesvallar) och de kan äta hö och ensilage. Man skulle kunna kalla detta för ”andra generationens foder”.
Det är en stor fördel med betande djur att de kan utnyttja resurser som vi människor inte själva kan konsumera, men omvandla dessa resurser till för oss nyttiga produkter – främst som mjölk och mejeriprodukter, men också som kött. Det handlar dels om cellulosa, som vi inte kan smälta, men som korna kan bryta ner genom att idissla och utnyttja sina fyra märkliga magar – en verklig kemisk fabrik, inte olik en biogasanläggning. Men det handlar också om att utnyttja marker där vi av olika skäl inte kan odla, vare sig foderväxter eller grönsaker. Det handlar om marker som är stenbundna, en marktyp som är mycket vanlig i de nordliga länderna där inlandsisen lämnat stenig morän på stora ytor, och där odling därför inte är möjlig. Det kan också handla om vattensjuka sanka betesmarker och strandängar, eller starkt kuperade marker och branta sluttningar. Det senare är vanligt i bergstrakter som Alperna, där mejerinäringen därför också är viktig. Det kan också vara områden där hög nederbörd eller kort växtsäsong gör odling svår, som i stora delar av norra och nordvästra Europa. På motsvarande sätt kan boskapsskötsel vara det enda alternativet i torra områden.
Korna vidgar alltså basen för livsmedelsproduktionen genom att vara på resurser utanför den odlingsbara åkerarealen.
Men de bidrar också till att göra odlingen på åkermarken mer växlingsrik och mindre ensidig. Odlingen av grovfodret, vallväxter som gräs och kvävefixerande baljväxter, ger stora fördelar i växtföljden och är bra för jorden. I vallodlingen behövs det ingen ogräsbekämpning eller bekämpning av skadeinsekter med kemiska medel. Kornas gödsel är också en stor tillgång i odlingen.
Boskapsskötseln är helt avgörande för att vi ska nå ett av de 16 svenska miljömålen, det om ”ett rikt odlingslandskap”. Betesdjuren har också stor betydelse för målet ”ett rikt växt- och djurliv”.
Men husdjuren, och särskilt nötkreaturen, påverkar också ett tredje miljömål, det om ”begränsad klimatpåverkan”. Det beror på den biogas som bildas i kornas magar och som korna rapar och fiser. Är denna metan ett stort klimatproblem? Är den värre än bensin och diesel, än olja och kol?
Av de svenska växthusgasutsläppen på 54 miljoner ton CO2-ekvivalenter, står husdjurens metanutsläpp för omkring 3 miljoner ton, eller drygt 5 procent. Till det ska man lägga utsläpp orsakade av importerat kött och mejeriprodukter.
Utsläppen från den svenska vägtrafiken var förra året 16,9 miljoner ton. Till det ska läggas 4,6 miljoner ton från ”övriga inrikes transporter inklusive arbetsmaskiner”. Dessutom gav ”utrikes transporter” (tankning av flyg och bunkring av fartyg) 8,3 miljoner ton. Alltså totalt 29,8 miljoner ton. Allt detta var fossila drivmedel och bränslen, som vi kan byta ut mot biobränslen.
Jag tycker man ska lämna korna ifred och låta dem beta gräset och ta vara på detta ”andra generationens foder” för att ge oss nyttiga livsmedel.
Deras metanutsläpp borde vi kunna se som en del av ett naturligt kretslopp på samma sätt som vi ser på det naturliga kretsloppet för biogen koldioxid. Däremot borde vi öka ansträngningarna för att minska utsläppen av fossilt metan från underjorden. Alltså fossil metangas som läcker vid gasfälten och från gasledningarna och från kolgruvorna. Här handlar det om ett stort tillskott som inte ger någon som helst miljönytta.
/Kjell