Miljömålsmiljard (S) – en politisk luftpaj

Bakgrunden till förslaget är att Sverige inte kommer att nå mer än något enda av de 16 miljökvalitetsmålen fram till 2020 – enligt den utvärdering som Naturvårdsverket har gjort. Därför vill socialdemokraterna dela ut en miljard under fyra år till kommuner, landsting och ”andra lokala aktörer” som genomför ”lokala projekt som innebär att Sverige når miljömålen”. För att få stöd krävs en medfinansiering på 50 procent.

Man kan utgå från att det främst blir kommuner som söker pengar. Det finns i Sverige 290 kommuner, plus 21 landsting och regioner. Det blir alltså mindre än en miljon kronor per kommun och år för att genomföra åtgärder som ska leda till att vi klarar de 14 miljömålen. De pengarna räcker inte långt.

Politikerna älskar att visa handlingskraft genom att dela ut riktade stöd. Göran Persson anslog på sin tid flera miljarder för att genomföra sitt Gröna folkhem – då kallades miljömiljarderna LIP och Klimp. Metoden är densamma nu som då:

• Politikerna på riksnivå anslår en central pott pengar.
• Politiker och tjänstemän ute i kommunerna utformar planer och projekt och skriver fina ansökningar.
• Ansökningarna behandlas av en central myndighet, t ex Naturvårdsverket.
• Några blir nöjda – de som fått pengar. Andra blir besvikna – de som lagt ner mycket tid och möda på att skriva en fin ansökan men ändå fått avslag. Ofta blir de besvikna fler än de nöjda.
• Sammantaget blir det en hel del administration, och många konsulttimmar. Det skapar för all del en del sysselsättning, men kanske inte så mycket miljönytta.

I tidigare program av det här slaget har mycket pengar gått till cykelvägar och biogasprojekt. Om man vill ha bättre villkor för cyklisterna och mer biogasproduktion bör man göra det med särskilda åtgärder. När det gäller biogas finns det redan investeringsstöd.

De allra minsta kommunerna har ofta svårt att få del av pengarna eftersom de saknar den administrativa kapaciteten att söka och hantera projekt. När det regnar manna har den fattige ingen sked.

Det ska erkännas att det också finns ett par goda skäl för den här typen av pengar. Man uppmuntrar till lokala initiativ och lokal samverkan, och det kan finnas åtgärder som aldrig skulle komma till stånd om man inte kunde få ett extra tillskott.

Vad ska politikerna istället göra för att nå miljökvalitetsmålen? 

• För det första ska de se till att målen är så formulerade att de kan uppnås, och att de är tydliga, väl definierade och gäller förhållanden som de svenska politikerna har rådighet över. Det är inte alltid fallet idag.
• För det andra ska de se till att det finns generella och kraftfulla styrmedel, lika för alla aktörer. Klimatmålet når vi inte genom att genomföra enstaka projekt ute i kommunerna, utan genom att ställa om industrin och transportsektorn så att vi slutar använda fossila bränslen.
• Socialdemokraterna borde i den här valrörelsen ge besked om hur man tänker se till att vi kan producera och använda förnybara drivmedel för våra transporter, så att vi blir oberoende av fossila bränslen 2030 eller kort därefter. Konkreta reaktioner på alla de förslag som i vintras fördes fram av FFF-utredningen.
• Partiet bör också tydligt markera att man inte ställer upp på den straffskatt på biodiesel som Finansdepartementet föreslår.
• Socialdemokraterna bör också ge klart besked om hur vi ska kunna få ett högre pris på utsläppsrätter, så att det lönar sig att ta bort fossila bränslen i industrier och kraftverk. Här borde Margot Wallström med sin erfarenhet från EU-kommissionen kunna komma med bra förslag.

Det är de stora systemförändringarna som löser miljö- och klimatproblemen, inte småpengar till lokala projekt.

/Kjell