Metan i kretslopp eller fossil metan kan inte räknas som lika. Det har Stefan Edman förstått.
Jag har varit på ytterligare ett möte där man serverade smaklösa linsbiffar till lunch ”för klimatets skull”. Denna gång ordnat av Energimyndigheten. Möjligen kan man numera servera kyckling eller fisk, men nötköttet anses klimatskadligt.
Den huvudsakliga orsaken till att nötkött anses vara mer till skada för klimatet än annat kött är att nötkreatur och andra idisslare släpper ut stora mängder metan vid sin matsmältning. De här djuren kan genom sin sinnrika matsmältning omvandla cellulosahaltigt grovfoder som gräs till användbar föda, åt sig själva och åt oss människor. Det senare i form av proteinrikt kött och mejeriprodukter.
Hur ska man se på denna metan? Och hur ska man se på andra metanutsläpp, som mänsklig aktivitet orsakar? Alla är inte övertygade om att man ska räkna lika, molekyl för molekyl, utsläpp som utsläpp. Många insiktsfulla bedömare anser att det är skillnad på biogen metan och fossil metan, på samma sätt som det är skillnad mellan biogen koldioxid och fossil.
En person som funderat på saken är Stefan Edman, som hade en bra debattartikel om kött och klimat i Bohusläningen den 8 mars. Liknande tankegångar finns i en debattartikel av Livsmedelsingenjören Pär Olsson den 4 mars i Land/Lantbruk.
Stefan Edman har under flera årtionden varit en ledande miljödebattör. Han är bosatt i Ljungskile, en förklaring till att han skriver regelbundet i Bohusläningen i Uddevalla. Han är biolog och blev känd som miljödebattör när han var lärare vid S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö. Han har skrivit ett 40-tal böcker, har varit sakkunnig åt Göran Persson, var huvudsekreterare i Göran Perssons Oljekommission, som ville göra Sverige oberoende av olja till 2020, och gjorde som ensamutredare en statlig utredning med titeln ”Bilen Biffen Bostaden – hållbara laster, smartare konsumtion” (SOU 2005:51).
Ett av de mest uppmärksammade förslagen i utredningen var att satsa på extensiv storskalig köttproduktion, för att hålla markerna öppna och ta vara på våra betesmarker. Stefan Edman ville också kraftigt öka stödet till vallodling. Alltså: mer betesdrift, vallodling och köttproduktion för att gynna den biologiska mångfalden, vårda landskapet och ta vara på resursen gräs och vallväxter.
Nu bemöter han på ett klokt sätt en av de många debattartiklar som skrivits i svenska dagspressen det senaste året av en grupp som kallar sig svensk Mat- och miljöinformation.
Hans argument om kött och metan är att det mesta av metanet relativt snabbt oxideras till koldioxid och återgår i det naturligt kolkretsloppet. Det är en stor skillnad mot det kol som tas upp ur jordskorpan och ökar på överskottet av kol i atmosfären.
Pär Olsson i Land/Lantbruk utvecklar samma tanke så här i sin kritik av en rapport om matens klimatpåverkan, som han menar har en felaktig grundsyn:
”Man har nämligen inte tagit hänsyn till att det existerar två kolcykler, dels den kortvariga naturens kretslopp med ett tidsspann inom hundra år, dels den fossila kolcykeln (kol, olja, naturgas).
De utsläpp som genereras i den korta cykeln, av växter och djur, utgör ett nollsummespel och bidrar i mycket liten del till växthuseffekten, eftersom utsläpp av koldioxid, metan etcetera åtföljs av ett lika stort upptag av växtligheten i naturen. Metan är visserligen en mycket kraftigare gas än koldioxid, men metan är en reaktiv gas med en halveringstid på tolv år och försvinner successivt.”
Det som är utslagsgivande för klimatet är den tillförsel av fossilt koldioxid som sker genom koldioxidutsläppen från fossila bränslen från ”den långsiktiga kolcykeln” (miljontals år, kvar i atmosfären fler hundra år).
Pär Olsson är expert på livscykelanalyser och har jobbat vid Chalmers, samma högskola som står för en stor del av underlaget för antiköttkampanjen.
Är då inte metanet ett problem över huvud taget? Jovisst, men då måste vi ha fokus på det fossila metanet som ger ett nettotillskott, och som inte är en del av den naturliga kolcykeln. Två herrar som förstått detta är Barack Obama och Justin Trudeau. Kanadas unge, nye, liberale premiärminister var på besök i Vita Huset den 10 mars. En av mötets huvudpunkter var klimatpolitik, där den nya kanadensiska regering gjort en helomvändning jämfört med den tidigare, som gick i fossilindustrins ledband. Obama och Trudeau skrev under en överenskommelse om att begränsa utsläppen av fossil metan från utvinning av olja och gas. Målet med programmet är att reducera de här utsläppen med 40 – 45 procent till 2025 jämfört med utsläppen 2012. Inte ett ord sades om korna som klimatproblem från Vita Huset.
Det råder stor osäkerhet inom forskningen om hur stora de här fossila metanläckagen från gas- och oljeutvinningen är. Dessutom släpps det ut mycket metan från befintliga och övergivna kolgruvor. Alla de här metanutsläppen är tillskott jämfört med läget före den industriella revolutionen, och inte en del av ett naturligt kretslopp.
Ibland kan det gå riktigt illa. För några månader sedan började ett stort underjordiskt naturgaslager i en förort till Los Angeles läcka naturgas (metan). Utsläppet pågick flera veckor innan man kunde stoppa det, och totalt läckte 97 100 ton metan ut (142 miljoner kubikmeter), motsvarande ett klimatgasutsläpp på 3,4 miljoner ton CO2.
Fossil metan ska naturligtvis stanna i marken lika väl som fossilt kol i olja, kol och naturgas. Detta metan är en del av fossilbränsleproblemet, och det är huvudfrågan i klimatpolitiken. Inte kornas naturliga utsläpp av metan. Så här skriver Stefan Edman i slutet av sin debattartikel:
”Påståenden som att ’köttindustrin är klimatets värsta fiende’ kan bara glädja de verkliga bovarna, kolindustrin (cirka 40 procent av världens klimatutsläpp) och petroleumindustrin (cirka 35 procent).”