Tillbaka

Man påminns om de krokiga gurkorna

Svebio ska denna vecka lämna in skriftliga synpunkter till regeringen om EU-kommissionens förslag till nytt Förnybartdirektiv. Det låter torrt, och ingen ska avundas mig som ska försöka sätta mig in i förslagets alla detaljer och vad de kan innebära för vår bransch. Jag kommer att tänka på de nidbilder som gavs av EU-byråkratin inför den svenska folkomröstningen om EU-medlemskap 1994. Argumenten handlade om krokiga gurkor, som EU inte kunde tillåta, och om ankägg!

Ibland känns politiska beslutsprocesser både huvudlösa och motstridiga. Verket heter Agora och utfördes av den polska konstnären Magdalena Abakanowicz.2003 - 2006 och finns nu i Chicago.

Ibland känns politiska beslutsprocesser både huvudlösa och motstridiga. Verket heter Agora och utfördes av den polska konstnären Magdalena Abakanowicz.2003 – 2006 och finns nu i Chicago.

För att illustrera hur byråkratiskt EU är påstod man i debatten att EU har ett direktiv om export av ankägg som innehåller, mycket precist, 26 911 ord. I verkligheten är detta en vandringssägen, som spårats tillbaka till 1951, och i sin ursprungsform handlade om reglering av den amerikanska kålmarknaden (just det, kål som man äter, inte kol som man eldar). I USA användes argumentet för att visa hur den federala byråkratin i Washington krånglar till livet för det amerikanska folket.

I argumentationen jämför man gärna med tio Guds bud som lär omfatta 297 ord, eller Fader vår som bara har 72 ord (gamla översättningen 64 ord).

Washington och Bryssel – symboler för påstått maktmissbruk.

Det finns förstås inget EU-direktiv om export av ankägg, och inte heller något direktiv om gurkor, liksom det inte fanns någon omfattande kålreglering i USA. Men det finns ett förslag till nytt Förnybartdirektiv, och det står inte långt efter nidbilderna från folkomröstningen.

Den 30 november publicerade EU-kommissionen sitt så kallade Vinterpaket, och det innehöll inte mindre än 4 033 sidor text i åtta delpaket om sammanlagt 68 olika dokument: direktivförslag, bilagor, konsekvensanalyser och utvärderingsrapporter. Hur många ord det handlar om har nog ingen räknat, men om vi räknar med 650 ord per sida skulle det kunna vara drygt 2,6 miljoner ord, dvs Vinterpaketet innehåller hundra gånger så många ord som det imaginära ankäggsdirektivet.

Nu ägnar vi och många andra branschorganisationer tiden åt att försöka förstå vad de här direktiven innebär för våra medlemmar och för den svenska politiken.

Förnybartdirektivet är ett av de tyngre bland förslagen. Det innehåller ett EU-mål för 2030 på 27 procent förnybar energi (Sverige ligger redan idag på det dubbla). Man skulle sedan kunna tro att direktivet därefter handlar om hur man ska gynna och utveckla förnybar energi. Det gör det, i någon mån, särskilt för ny och gärna småskalig förnybar elproduktion. Solceller är särskilt inne idag.

Men när det gäller bioenergi handlar förslaget mest om att begränsa och krångla till det. Om man inte rent ut vill avveckla. Ett av huvudförslagen är att biodrivmedel från åkergrödor ska svältas ut fram till 2030.

Det underliggande motivet för alla de regler som man vill ställa upp för biobränslen är en föreställning om att det finns en mängd ”ohållbara biobränslen”, att det är brist på odlingsmark och biomassa, och att det nu gäller att försäkra sig om att bara de hållbara biobränslena får stöd. Ingen har riktigt kunnat peka på vilka de ohållbara biobränslena är, och vilka miljöskador som de orsakar. Men föreställningen är idag allmänt etablerad. I andanom ser man skogsskövling, land-grabbing och exploatering i största allmänhet.

Vi som jobbar med biobränslen har svårt att känna igen oss. Vi tar ju i första hand hand om spill, restprodukter och avfall. Vi ser till att röjningsved och hyggesrester får ett värde. Vi ger skogsägare extrainkomster. Vi odlar grödor för att ge energi. Och vi tycker att vi gör klimat- och samhällsnytta genom att ersätta fossila bränslen. Men så enkelt är det inte ute i Europa.

De regelverk som föreslås är ibland möjliga att leva med. Men ofta handlar det om en byråkratisk fullständighetsmani, som ibland tar sig nästan löjeväckande former. Låt mig ta ett par exempel.

  • Det finns en lista på råvaror som man vill gynna för att producera ”avancerade biodrivmedel”. Man tycker att det är avancerat att göra drivmedel av avfall, cellulosa, alger och bakterier, men inte av sådant som kan odlas på en åker – såvitt inte grödorna är cellulosahaltiga, som gräs. Bland de önskvärda råvarorna finns också använd återvunnen matolja och slaktavfall. De ska också gynnas, men inte alltför mycket. Därför föreslår man dels en positiv kvot för de ”mest gynnade”, men också ett tak för de ”något mindre gynnade” (dvs den återvunna matoljan och slaktfettet) inom denna kvot.
  • En nyhet är att man också flyttat in melass bland dessa ”något mindre gynnade”. Vad är tanken? Sockerbaserade drivmedel hör till det som man vill svälta ut. Sockerrörsetanol anses konkurrera med livsmedelsförsörjningen, oaktat jordens befolkning idag konsumerar ohälsosamt stora mängder socker. Men melassen då? Är det inte bra att ta vara på restprodukterna från sockerbruken? Eller tror man att det kommer att bli en massa fusk där sockerbruken medvetet producerar mer melass för att kunna göra etanol av den?
  • Ett annat exempel gäller återvinning av koldioxid för att göra en produkt. När man gör en växthusgasbalans för ett biodrivmedel har man hittills fått tillgodoräkna sig sådan koldioxid. På Agroetanol i Norrköping återvinner man exempelvis ”grön koldioxid” som kan användas för kolsyrade läskedrycker och ersätta koldioxid som producerats från fossil gas. Det har man hittills kunnat räkna sig tillgodo. Men det vill kommissionen förhindra. Återvunnen koldioxid ska bara få räknas om den används i energi- eller transportsektorn, inte i industrin. Vem hittade på denna nya begränsning? Och varför?
  • Ett tredje exempel gäller el som används i pelletsproduktion. Den ska också bokföras som en del av växthusgasbalansen för biobränslet. Men den ska enligt förslaget räknas som om den kommer från fossilkondenskraftverk, oberoende av var i världen pelletsproduktionen äger rum.

Melass och kolsyra för läskedrycker och pelletsproduktionsel. Tre detaljer bland hundratals i direktivförslaget.

Varför måste man över huvud taget detaljreglera på EU-nivå på detta sätt? Det behöver man naturligtvis inte alls. Vi har använt mycket biobränslen under lång tid i Sverige utan regleringar och administrativt krångel, och utan några kända miljöskador. Med ett enkelt allomfattande styrmedel som en väl tilltagen koldioxidskatt, kombinerad med tydlig miljölagstiftning för att minimera föroreningar och gynna biodiversitet, skulle man kunna låta marknaden lösa detaljerna.

Den största fördelen med ett sådant enkelt system är att det gör en massa lobbyister arbetslösa. Alla de som nu försöker påverka skrivningen i sin egen riktning, så att den egna råvaran eller produkten gynnas, samtidigt som konkurrerande lösningar hålls tillbaka.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer