Tillbaka

Låt inte byråkrater och politiker bestämma vem som ska använda råvaran

Förra sommarens så kallade ILUC-beslut var en katastrof för marknadsekonomin och frihandeln i EU. I slutändan satt några politiker från EU-parlamentet, kommissionen och rådet och förhandlade om enskilda råvaror och dubbelräkningsprocent. Tanken vara att dela upp råvaruanvändningen för tillverkning av biodrivmedel mellan ”bra” och ”dåliga” råvaror.

Nu är det många politiker, debattörer och lobbyister inom EU-systemet som vill göra liknande reglering av råvaruflödena för fasta biobränslen. Symbolordet är denna gång inte ILUC utan ”cascading”. Reglering enligt kaskadprincipen kan bli ytterligare en katastrof för bioenergibranschen och ytterligare ett misslyckande för den interna frihandeln i EU.

Som så ofta i den politiska debatten är det lätt att förenkla genom att använda ett lagom flummigt begrepp, ett ”buzz-word”. Men vad är egentligen ”cascading”? Lätt att säga, men svårt att tillämpa. Några experter inom IEA Bioenergy T40 har gjort ett försök att analysera begreppet och skrivit en utmärkt rapport om frågan. En av forskarna, Olle Olsson vid Stockholm Environment Institute, redovisade deras tankegångar vid den internationella bioenergikonferens som just nu pågår på Stockholmsmässan (International Wood Biorefining Week, gör ett besök på konferensen och mässan!).

Många använder begreppet ”cascading”, till och med i EU-dokument, men man är långt ifrån ense om vad det betyder. Det finns tre olika varianter, menade Olle Olsson:

• Kaskad i tid. Råvaran används om och om igen för nya produkter, först som jungfrulig råvara, sedan som återvunnen, helst i flera omgångar. Avfallstrappan är ett bra exempel på denna typ av kaskad. Det här är förstås en eftersträvansvärd princip, men det kan finnas problem, till exempel med kontaminering och försämrad kvalitet i varje steg.

• Kaskad i värde. Råvaran används i första hand för den mest värdefulla tillämpningen. Hög kvalitet prioriteras framför lägre. Men kräver detta reglering? I marknadsekonomin kommer ju den som har den mest värdefulla användningen att kunna betala bättre.

• Kaskad i funktion. Man kan använda en råvara på många olika sätt parallellt. Olika delar av ett träd kan användas till olika saker i samma industriella process. Cellulosan blir papper, ligninet blir kemikalier, barken blir energi, osv.

Det finns redan idag en mängd kaskadtillämpningar, och de uppkommer genom ekonomiska beslut och teknisk utveckling. Men behöver de också regleras från politisk och administrativ nivå?

Många i Bryssel tycker idag att det skulle vara alldeles utmärkt att införa en reglering enligt kaskadsprincipen, där man i första hand använder biomassan till att göra produkter, i andra hand återbrukar och återvinner dessa produkter och biomassan till att göra nya produkter och först i sista hand gör drivmedel, el och värme. Ungefär som man idag gör med avfallstrappan. Energianvändning prioriteras alltid ned.

De som argumenterar så här finns både i de traditionella skogsindustriella branscherna och bland miljöorganisationerna, som i dessa dagar intensivt motarbetar bioenergin. De olika kaskadförespråkarna har olika motiv – att skydda sina företagsintressen eller att begränsa användningen av skogsråvara.

Rapportförfattarna är försiktiga med egna råd, men de lyfter fram tre exempel för att visa hur svårt det är att i praktiken reglera en marknad. Sverige hade under 1980-talet en lag som kallades Träfiberlagen. Den som ville bygga ett värmeverk och förbruka mer än 10 000 kubikmeter flis var tvungen att få ett tillstånd. I praktiken gavs den befintliga industrin veto. Ett tag funderade man också på att införa en skatt på spån som användes för energiproduktion, för att skydda spånskiveindustrin mot den framväxande pelletsindustrin. Träfiberlagen avskaffades efter ganska kort tid. Marknadsekonomin vann över planekonomin.

Idag finns en likadan och nyligen införd lag i Belgien (Flandern). Där har man gett den etablerade industrin makt att stoppa biomasseanvändning för energiproduktion om råvaran ”skulle kunna användas” som industriell råvara. Följden har blivit att man hellre importerar biobränsle än att använda den inhemska resursen.

Administrativ reglering leder snabbt till att aktörerna på marknaden försöker manipulera systemet. De ägnar också allt större möda åt lobbying istället för teknikutveckling och effektivisering av verksamheten. Plötsligt kan det löna sig att ”producera avfall” eftersom ILUC-beslutet innebär att avfall ska prioriteras och dubbelräknas. Att hamna i rätt kategori blir viktigast av allt. Lobbykontoren i Bryssel sväller. De politiker och administratörer som trodde att de kunde optimera systemet med sin reglering kommer att upptäcka att man skapat ett system för suboptimering.

En central fråga blir hur man över huvud taget ska värdera vad som är bättre och sämre, vad som har högre och lägre kvalitet och värde, om man inte längre vill lita på marknadens styrning. Är det alltid bättre att producera papper eller byggskivor än att producera värme och el? Prioriteringarna ändras över tid, och skiften kan ske snabbt, som den snabba nedgången för efterfrågan på tidningspapper.

Samtidigt måste det erkännas att också klimatpolitiken riskerar att skapa suboptimering. Om man använder direkta subventioner istället för generella styrmedel stör man den fria marknaden och kan i sämsta fall rycka undan mattan för verksamheter som är bra också ur klimatsynpunkt. Det gäller att använda styrmedel som också fungerar i samklang med den fria marknaden, och som prissätter utsläpp och miljökostnader på ett riktigt sätt, lika för alla. /Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer