Kyrkans skog i Växjö stift kommer att finnas i evighet

En artikel i tidningen Miljö & Utveckling (Nr 6/2022) belyser debatten i Svenska kyrkan på ett bra sätt.

Utgångspunkten är Växjö stift. Artikeln är detaljrik om dagens situation, men den saknar ett historiskt perspektiv. Det fick man däremot i en artikel i Smålandsposten i höstas (22 september). För hundratio år sedan fanns det nästan ingen skog i stora delar av Växjö stift, och vid kyrkobygget i Sjösås 1860 hade man svårt att få fram byggnadsvirke i socknen!

Det pågår alltså en debatt om hur Svenska kyrkan ska sköta sin skog, inte minst på tidningarnas debatt- och insändarsidor. Kyrkan är en av landets största skogsägare och förvaltar omkring en halv miljon hektar skog och åker. Det handlar om de gamla prästgårdarnas mark, väl spridda över hela landet.

I den befintliga kyrkoordningen står det att de ska förvaltas så effektivt som möjligt för att ge största möjliga uthålliga totalavkastning (överskottet används till kyrkans övriga verksamhet), och att det ska ske med beaktande av naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Produktion och miljöhänsyn hand i hand, ungefär som svenska skogslagstiftning föreskriver.

Införa kontinuitetsskogsbruk

Men nu finns det en stark rörelse för att kyrkan ska bedriva skogsbruket på ett radikalt annat sätt än andra skogsägare, sluta med kalhyggen och införa så kallat kontinuitetsskogsbruk. Kyrkomötet har tillsatt en utredning om detta, för att ”säkerställa en så ekologiskt, ekonomiskt, socialt och andligt(?) hållbar skogsförvaltning som möjligt”. Jag sätter frågetecken bakom ”andligt”, för jag är osäker på vad som avses med begreppet.

Det är två helt olika synsätt som framträder. Det finns en stor grupp som vill prioritera biodiversitet framför alla andra intressen, inte minst före kyrkans behov av inkomster från skogen.

I botten finns samma motsättningar som i den allmänna debatten om skogen. Det finns en rörelse för att låta skogen stå istället för att användas. Man argumenterar att avverkningar minskar kolförrådet i skogen, och att skogsbruket hotar den biologiska mångfalden.

På den andra sidan finns alla de skogssakkunniga som menar att skogens upptag av koldioxid bara kan garanteras på sikt om vi sköter skogen effektivt och ser till att det alltid finns skog i alla åldrar, inklusive unga, snabbt växande bestånd. Dessutom, menar förespråkarna för aktivt skogsbruk, ger ju skogen intäkter och sysselsättning, och produkterna och skogsenergin ersätter fossila material och energikällor.

Intensiv debatt i Växjö

I Växjö stift pågår en intensiv debatt kring detta. Kanske har stiftet den högsta andelen skog av alla svenska stift, och dessutom skogar som hör till Sveriges mest produktiva, med hög bonitet.

Men det har inte alltid varit så. Det finns ett historiskt perspektiv som vi inte får missa. Det påminner Harald Säll oss om i en intervju i Smålandsposten 22 september. Harald arbetar med skogsfrågor på Linnéuniversitetet i Växjö. Han är också skogsägare, bosatt i Sjösås socken norr om Växjö. Rubriken på artikeln är ”Känner du till det skoglösa Kronoberg? – så här såg det ut för drygt 100 år sedan”.

I artikeln visas två bilder från den västligaste delen av Växjö stift, på gränsen mot Halland och Göteborgs stift. Hunsberget i Lidhult är 230 meter högt, och reser sig på en bild från 1912 (Skogssällskapets arkiv).

Det omgivande landskapet är helt skoglöst. Istället breder sig ljunghedar ut och man ser mycket sten, som visar att marken knappast kan odlas.

Harald Säll har tagit en bild av samma plats i dag. Här var han tvungen att gå upp på berget för att över huvud taget kunna få en vy över landskapet.

Som vi ser är hela området nu täckt av skog, som dessutom är i olika åldrar. Vi ser både ungskog på tidigare hyggen och äldre skog. Men inga av träden kan vara äldre än hundra år.

Harald Säll berättar att det idag finns fem till sex gånger så mycket skog i Kronobergs län som för 100 år sedan. Detsamma gäller för de flesta sydsvenska län. Det gäller förstås också hela Växjö stift, som omfattar Kronobergs län samt södra delen av Kalmar län och huvuddelen av Jönköpings län.

De som är bekymrade över skogens tillstånd i Växjö stift kan alltså glädjas åt detta: det finns 5 – 6 gånger så mycket skog som för hundra år sedan. Det betyder 5 – 6 gånger så mycket upplagrat biogent kol, och mycket stor potential för att göra förnybara produkter och försörja bebyggelsen med biovärme.

Under krigsåren kunde man ersätta kol, koks och olja med ved, och under de senaste fyrtio åren har man tagit bort all användning av eldningsolja. Växjö har ett av Sveriges största kraftvärmeverk som eldas med skogsflis.

Men hur står det till med den biologiska mångfalden?

Var ljunghedarna bättre än dagens skogar? Den största negativa förändringen för den biologiska mångfalden är sannolikt att det försvunnit mycket betande djur och hagmarker. Som också ersatts av skog.

Harald Säll berättar också att det fanns så lite skog i trakterna att när man skulle bygga ny kyrka i Sjösås år 1860 fanns det inte tillräckligt med konstruktionsvirke i hela socknen för bygget av tak och annat som krävde trä.

Bara ett par dagar efter att intervjun med Harald Säll publicerats i Smålandsposten brann Sjösås kyrka. Koldioxiden i virket frigjordes efter att ha varit bundet i ett par hundra år. Men inget varar för evigt. Kolsänkorna i byggnader och stående träd är bara tillfälliga i ett längre perspektiv. Att ersätta fossilt kol med biobränslen ger däremot en effekt som i praktiken är evig, när kolet, oljan och gasen får stanna kvar i underjorden.

Även en livskraftig skog finns kvar i generation efter generation efter generation, i praktiken i evighet, som också noteras i artikeln i Miljö&Utveckling.

Vad bör då kyrkan göra?

Det är även framöver viktigt att få en ekonomisk avkastning från skogen. Bättre ekonomi ger kyrkan möjlighet till goda insatser i samhället. Att spara mer skog ger inte självklart mer biologisk mångfald.

Framför allt bör man fundera över vilka arter som behöver gynnas, vilka som eventuellt hotas, och mäta hur de påverkas av skogsbruket.

Tron är grunden för kyrkans arbete men när det gäller biologisk mångfald kan man veta, om man mäter förändringar blir man också klokare. Det tjänar alla på, inte minst kyrkan.

// Kjell Andersson