Klockan 16.04 gick strömmen

Foto: Kjell Andersson

Det är Tekniska verken i Linköping som håller oss med el, märkligt nog. De köpte upp Katrineholms energibolag för ett antal år sedan. Obegripligt att det gamla socialdemokratiska fästet där en gång Göran Persson var kommunalråd under smeknamnet HSB (han som bestämmer) sålde ut sin infrastruktur för energi, men det är en annan historia.

Här satt vi alltså utan el, men en kyckling och hasselbackspotatis i ugnen. Och jag som hade tänkts duscha. Inget lyse, ingen elvärme, ingen fungerande elspis, självklart. Men inte heller något internet. Därmed ingen TV och inget Netflix. Inte heller något vatten, eftersom hela det systemet med den nya djupborrade brunnen kräver el.

Lugn, strömmen är snart tillbaka, sa jag. Det är nämligen min erfarenhet från förr. Det går en stund, och sedan är strömmen tillbaka.

Men nu är klockan snart 8.04 dagen efter. Det har gått 16 timmar utan el.

Vi räddade middagen genom att flytta över all maten från elugnen till en stekgryta på vedspisen. Det blev riktigt gott. Vi höll värmen under kvällen med hjälp av vedspisen och kakelugnen. Och vi spelade domino i skenet av stearinljus. Hela tiden övertygade om att strömmen skulle komma tillbaka vilken sekund som helst, och ge oss det normala livet tillbaka. Men en koll på telefonen visade att det nu var strömlöst också i Valla, Remröd, Stenta, Strångsjö och ytterligare några områden. Jag insåg att stora delar av landsbygden runt Katrineholm saknade el. Det här kunde dra ut på tiden. Man känner starkt med dem som är ute där i blåsten och blötsnön och röjer längs ledningarna.

Vårt lilla hushåll på tre personer som håller oss isolerade från coronasmitta klarar oss bra vid ett strömavbrott. Värre är det för grannen som har en fårbesättning som måste ha vatten. Jag utgår från att de grannar som har svinhus eller mjölkbesättningar har reservaggregat som de kan koppla in. Men barn ska till skolan och andra ska till jobbet. De måste ha frukost och kunna sköta sin morgonhygien. Och husen blir snart nog kalla, även om det nu bara är nollgradigt. 16 timmar är inte heller mycket om man jämför med de långvariga strömavbrott man hade i Roslagen för något år sedan.

Jag gör en paus i detta skrivande för att fixa en kopp kaffe. Normalt använder vi perkolator, som går på el. En sådan här dag önskar jag att vi haft kvar en vanlig gammal kaffepanna. Det får bli neskaffe.

Distributionsnäten har generellt blivit mycket robustare under senare år. Elbolagen har investerat och en hel del ledningar har grävts ner. Men ändå har vi strömavbrott. Det går inte att bygga bort alla risker.

Tur att vi inte har en elbil på laddning över natten, tänker jag. Vi kan åtminstone ta oss härifrån om det skulle bli ett mycket långt strömavbrott. Vi kan åka och handla. Vi kan ta oss till apoteket eller vårdcentralen. Vi kan åka till Burger King drive thru och köpa var sin hamburgare utan att träffa nån.

Om vi hade en elbil skulle den kanske klara några mil, och vi bor inte så långt från stan. Man kan ändå fundera på den övergripande frågan: är det bra att vi håller på att införa ett totalt elektrifierat samhälle? Och hur måste det i så fall byggas för att vara säkert? Kanske är det bra att delar av samhället kan drivas också med bränslen. Här har vi det gamla hederliga bränslet ved som håller oss varma och gör att vi kan koka kaffe och laga mat. Men vi har också det moderna bränslet etanol i bilen så att vi kan transportera oss.

Enkel preppning kan man alltid göra för att klara sig en kort tid. Vi har några dunkar med rent vatten för säkerhets skull. Vi samlar regnvatten under stuprören. Bra att ha nu för att kunna hinka och spola toaletten. Jag ska också värma regnvatten så vi kan tvätta oss och kanske diska. Vi har en liten vevradio för att kunna lyssna på lokalradion, men den har jag ännu inte hittat.

För att kunna fortsätta leva ett bekvämt och fungerande liv måste vi ändå ha tillbaka strömmen.

Foto: Kjell Andersson

Man undrar vem som tar ansvar för en fungerande helhet i det svenska energisystemet. Idag verkar det som om utvecklingen sker utan någon som helst samordning.

Vem tar ansvar för försörjningstryggheten och beredskapen?

Vem tar ansvar för att systemen är balanserade?

Just nu pågår en rasande utbyggnad av vindkraft, och en stor del av utbyggnaden sker på fel ställen i landet. Vi får ökade problem med kraftöverföring och balans i systemet. Vi har fått ett överskott av produktion som pressar ner elpriset till nära noll. 4 öre/kWh när vi vet att det kostar 30 – 50 öre/kWh att producera el, om alla kostnader ska täckas. Om priset är väldigt lågt vecka efter vecka måste det vara ännu högre andra veckor, om producenterna och investerarna ska få betalt.

Tekniska verken gick med rekordvinst förra året. Jag tror de gör ett bra jobb. De producerar själva en hel del el, både med kraftvärme och med vattenkraft och vindkraft. Kanske lever de bra på att köpa billig el på Nordpool och sälja till oss. Men de måste också ha betalt för nätet. Kanske borde de ha lagt lite mer resurser på nätet just häromkring, för här är det ofta strömavbrott.

Även om den rörliga kostnaden är låg blir totalkostnaden rätt hög när de fasta avgifterna ska betalas. Och de kostnaderna lär stiga när man måste bygga mer nät och balansera den ökande variabla elproduktionen från vind och sol. Inom loppet av ett par år kommer vindkraftsproduktionen att fördubblas till 38 TWh från dagens 20 TWh, enligt Energimyndighetens senaste prognos. Då lär vi få nollpris på el många dagar under året. Men ingen ökad trygghet att alltid ha ström i ledningen.

Först klockan 14.54 kom strömmen tillbaka, efter 22 timmar och 50 minuter. Vi har vatten i kranarna igen, och internet.

Tack och lov är det bara storm då och då.

/Kjell