IPCC-rapporten möts med en gäspning men också ”back-lash”

Allra mest oroande är att en rad politiska ledare runt om i världen nu öppet motarbetar Parisavtalet och dess anda. Tyvärr har Donald Trump fått efterföljare.

Först några ord om IPCC-rapporten, som publicerades på måndagen. Den bekräftar allt det vi redan visste. Det är säkert också ett skäl till att reaktionerna blev så svaga. Rapportens budskap är entydigt. Om vi vill nå en maximal global temperaturökning på 1,5 °C måste vi minska utsläppen av koldioxid drastiskt från nu. Med den nuvarande utsläppskurvan kommer vi redan om ett par årtionden att ha gjort så stora utsläpp att vi slår i taket. Omkring 2050 måste vi ha nollutsläpp eller helst negativa utsläpp.

För att klara 1,5-gradersmålet måste utsläppen av koldioxid minska drastiskt redan nu, från 2020, och efter 2050 måste vi ha ”negativa utsläpp”. Källa: IPCC

Effekterna av 1,5 graders höjning blir mindre allvarliga än effekterna av 2 graders höjning. Det är självklart. Men skillnaden är inte så stor. När det exempelvis gäller höjd havsytenivå till 2100 är skillnaden troligen bara en decimeter. När det gäller korallreven leder redan försurningen vid 1,5-gradnivån till utslagning av 70 – 90 procent av korallerna, medan effekterna av koldioxidutsläppen vid 2-gradersnivån ger en närmast total utslagning (mer än 99%!). Det här är den mest dramatiska effekten av alla.

I USA har alltså Donald Trump och det republikanska partiet bestämt sig för att ignorera varningssignalerna om klimatet. Genom den kollektiva förnekelsen kan man driva en politik som är populär i breda kretsar, hålla låga bensin- och gaspriser och håva in stödpengar från oljeindustrin.

I Brasilien har just Jair Bolsonaro vunnit den första omgången i presidentvalet. Bolsonaro är en aggressiv högerpopulist, som beundrar tidigare militärdiktaturer, hånar kvinnor och minoriteter, men har lockat till sig breda väljargrupper med sina löften om att rensa upp i kriminalitet och korruption. Ett av Bolsonaros centrala teman gäller miljön. Han tänker avskaffa miljödepartementet, förbjuda miljöorganisationer som Greenpeace och WWF, öppna upp Amazonas för ökad gruvdrift och köttproduktion och bygga asfalterade vägar genom regnskogen. Och precis som Trump vill han lämna Parisavtalet. Det senare kan möjligen bli svårt. Till skillnad från USA har det brasilianska parlamentet ratificerat avtalet, och det blir svårt att bryta upp det beslutet, såvitt inte Bolsonaro genomför en kupp som avskaffar demokratin.

I Dagens Nyheters kulturdel finns idag en bra artikel av Henrik Brando Jönsson om Bolsonaro och klimatet.

Än är han inte vald, men i första omgången fick Bolsonaro hela 46 procent av rösterna, mot 29 procent för den blekare Fernando Haddad, som blir hans motståndare i den andra, avgörande valomgången 28 oktober.

I Kanada pågår en häftig debatt om koldioxidbeskattning. Också här är det konservativa politiker som spelar på människors motstånd mot skatter. Premiärministern i den folkrikaste provinsen, Ontario, Doug Ford, kallar koldioxidskatten ”the worst tax ever”. Den liberala regimen under Justin Trudeau beslutade för ett par år sedan att införa ett samordnat pris på koldioxidutsläpp över hela Kanada på 20 dollar/ton CO₂ 2019. Därefter ska priset höjas med 10 dollar/ton/år upp till 50 dollar. Provinserna kan välja mellan skatt och utsläppsrättshandel. Om man inte inför ett styrmedel tar regeringen i Ottawa över och lägger på en CO₂-skatt. Pengarna återbetalas till hushållen, så det handlar inte om ökat skattetryck, bara en omfördelning som ska få ner utsläppen.

Men det hindrar inte regeringarna i Ontario, Saskatchewan och Manitoba från att protestera och skrämma väljarna med att skatten kommer att hota jobben och drabba invånarna. När de kanadensiska väljarna i opinionsmätningar får frågan om man måste vidta åtgärder mot klimatförändringarna och koldioxidutsläppen håller de med. Men om man frågar om skatten så är de emot.

I Australien är det den nye premiärministern Scott Morrison som följer i Donald Trumps spår. På en fråga i en radiointervju med stationen 2GB om man tänker följa de åtaganden som Australien gjort om att minska utsläppen med 26 – 28 procent från 2005 till 2030, svarade han så här:

Nej, vi är inte bundna av dem alls. Och inte tänker vi tippa några pengar i den stora klimatfonden. Jag tänker inte heller lägga några pengar på globala klimatkonferenser och sådant nonsens.

Den fond Morrison pratar om är den globala gröna klimatfonden som är en del av klimatavtalet. Under åren 2015 – 2018 har Australien gett 200 miljoner australiska dollar till fonden, som stöttar klimatåtgärder i utvecklingsländer. Donald Trump har redan klargjort att USA inte tänker bidra till fonden i fortsättningen.

I Europa finns ett antal länder som aktivt bromsar EU:s gemensamma klimatambitioner. Det är framför allt Visegradgruppen – Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Alla har idag nationalistiska regeringar, med ledare som hyser beundran för Trump eller Putin eller bägge. Gemensamt är också skepsis mot påbud från Bryssel. EU:s energi- och klimatpolitik för 2020-talet formulerades redan före Parisavtalet 2015, och borde sedan ha reviderats med tanke på 1,5-gradersmålet. Det har inte skett, även om målen delvis har räknats upp under förhandlingsprocessen kring de nya direktiven.

EU borde kunna vara en ännu starkare röst i den globala klimatpolitiken. Men länderna i Central- och Östeuropa är bromsklossar.

Sammanfattningsvis: Trots allt tydligare budskap från den klimatpolitiska vetenskapen ser vi en politisk back-lash i flera länder. Donald Trump får efterföljare. De mörka molnen hopas inför nästa klimatmöte, som, symboliskt, hålls i Katowice mitt i det polska koldistriktet, i början av december.

/Kjell