Ingen konkurrens mellan mat och biodrivmedel – kommer EU att höra budskapet?

Hela grunden för debatten om ”food versus fuel” bygger på felaktiga antaganden och föreställningar. Därmed framstår också EU:s så kallade ”ILUC-beslut” för exakt ett år sedan som felgrundat och missriktat.

Kommer EU att lyssna på seriös forskning eller fortsätta att bygga politiken på missförstånd till skada för energiomställningen och klimatet?

Den vetenskapliga artikeln har rubriken ”Reconciling food security and bioenergy: priorities for action” och finns publicerad på Global Change Biology – Bioenergy den 14 juni 2016. Artikeln har fått stöd från det amerikanska energidepartementet (USDE). Första författare är Keith L. Kline vid Oak Ridge National Laboratory. Bland författarna finns fler tunga namn från Imperial College i London, Universitetet i Sao Paulo, Stockholms Environment Institute, Världsbanken, ett par holländska universitet, m.fl. Experter som vet vad de skriver om.

Artikelns författare noterar i sin inledning att det finns en allmän föreställning om att biodrivmedel från åkergrödor konkurrerar med matproduktion, typiskt illustrerat av politiska teckningar på hur ”majs tankas i bilen medan svältande barn ser på”. Sambanden har kartlagts i många modellberäkningar där forskare använt förenklade och felaktiga antaganden. Få forskare har ägnat sig åt att beskriva möjligheterna att odla både för energi och livsmedel, och rättelser av felaktigheterna har fått litet utrymme.

Några fakta och samband som lyfts fram i artikeln:

• Det finns ingen brist på mark för livsmedelsproduktion. Tvärtemot det vanliga påståendet att marktillgången för odling av mat är begränsad, och att odling av energigrödor därför tränger undan livsmedelsproduktion inom den givna ytan.
• Den areal som behövs för livsmedelsproduktion har inte ökat under de senaste årtiondena. Markåtgången för matproduktion per individ har minskat mycket kraftigt, från 0,45 hektar 1961 till 0,19 hektar idag. En tredjedel av den odlingsbara arealen, eller 1,7 miljarder hektar, räcker för att föda 9 miljarder människor, med denna produktivitet.
• Avkastningen ligger fortfarande långt under den möjliga avkastningen. Den areal som verkligen ”behövs” för att föda befolkningen ligger därför också långt under dessa 1,7 miljarder hektar. Behovet av mark för livsmedelsproduktion kommer troligen att minska framöver.
• Sambanden mellan ökad livsmedelsproduktion och avskogning är sällan så enkla som de ofta beskrivs i forskningsmodellerna. De finns en lång rad olika faktorer bakom avskogning, och de direkta kopplingarna mellan ökad efterfrågan på livsmedel, markomvandling och avskogning ger en förenklad bild.
• De länder som producerar stora mängder livsmedel har under de senaste årtiondena haft större problem med överproduktion än med svårigheter att få fram livsmedel. Följden har blivit olika program för att begränsa produktionen, t ex lägga mark i träda.
• Långvariga perioder med låga livsmedelspriser är ett större problem än de kortvariga prisspikar som vi sett, t ex 2007 – 2008. De alltför låga priserna håller tillbaka investeringar i jordbruket och missgynnar framför allt mindre producenter. De korta prisuppgångarna på världsmarknaden har bara i mindre grad slagit igenom i de lokala prisnivåerna.
• Felkonsumtion och överkonsumtion som leder till övervikt och ohälsa berör fler människor idag än hunger och livsmedelsbrist. Trots en ökande befolkning minskade antalet hungrande med 167 miljoner mellan 2005 och 2015. De här tendenserna – färre hungrande och fler överviktiga – kommer att förstärkas under de kommande årtiondena.
• Under samma period 2005 – 2015 ökade produktionen av biodrivmedel från cirka 30 miljoner kbm till över 130 miljoner kbm.

Bilden är entydig. Det finns livsmedel och potential att öka livsmedelsproduktionen kraftigt på befintlig areal, vilket kommer att minska behovet av åkermark. Det finns utrymme att också odla energigrödor för biobränslen. 

Problemet med ”livsmedelsosäkerhet” (food insecurity) har ingen koppling till biodrivmedlen. Den beror på fattigdom (man har inte råd att köpa mat), dåliga kommunikationer (man kan inte frakta mat till områden som drabbas av missväxt), olika politiska faktorer (krig, konflikter, dålig politik).

Läget kan förbättras genom en satsning på energigrödor inom ramen för en generell satsning på jordbruket, som ger en mer varierad produktion, ökade inkomster för odlarna, bättre priser på livsmedlen för odlarna, vilket stimulerar produktionen, osv.

Det finns mängder av synergieffekter mellan livsmedelsgrödor och energigrödor. Artikeln understöder med sina fakta och argument den nya linjen från FAO, där man säger att det inte handlar om ”food versus fuel” utan ”food and fuel”.

På en punkt förbättras livsmedelssäkerheten entydigt. Genom att odla det artikelförfattarna kallar ”flex crops”, grödor som både kan användas som livsmedel (mat eller djurfoder) eller för energiproduktion, som majs eller sockerrör, förbättras försörjningstryggheten. Om det blir torka, som i USA 2012, kan man styra om råvaruflödet och minska tillverkningen av etanol eller biodiesel. Livsmedelstillgången kan garanteras, medan bilarna får stå tillbaka.

Man kan nu önska att en och annan EU-parlamentariker, tjänsteman på EU-kommissionen och miljöaktivist läser och begrundar. Men det är kanske för mycket begärt. Förenklade ”sanningar” är ofta lättare att ta till sig än något mer komplexa samband och analyser.

EU-beslutet förra sommaren att sätta tak för biobränslen från ”food crops” vilar på felaktig grund och måste rivas upp, så att vi kan utnyttja odlingsmarken för klimatomställningen.

/Kjell