Hur mycket ska man stödja solceller i ett land som är solfattigt halva året?
De senaste dagarna har det uppstått en livlig debatt om den reduktion av skattefrihet för ”egenproducerad förnybar energi” som regeringen vill genomföra. Debatten har, efter en artikel i DN i onsdags, nästan helt kommit att handla om solceller. Det framställs som att regeringen vill dra ner stödet för solceller generellt. Och det verkar ju inte klokt, särskilt av en regering där Miljöpartiet är ett av regeringspartierna. Men vad är sant och vad är rimligt i den här frågan?
Debatten visar vilket genomslag de stora medierna har. När DN tar upp skatten på solceller blir det stort hallå. Men DN har inte brytt sig om att skriva om straffskatten på etanol, som är en mycket större fråga för svensk klimatpolitik, och finns med i samma promemoria från Finansdepartementet, som Svebio ska ge ett remissvar på.
Det här handlar det om: Ett företag som har egen elanvändning men inte ”yrkesmässigt sysslar med elproduktion”, till exempel ett fastighetsbolag, kan investera i egen förnybar elproduktion och slipper då betala elskatt. Det finns ingen övre gräns för mängden producerad el. Det har lett till att en del stora fastighetsbolag, som Wallenstam, och en del kommunala fastighetsbolag, har byggt mycket vindkraft, som man kan använda för egen elförsörjning, så länge man inte säljer. Förutom skattefriheten får man elcertifikat för produktionen. Detsamma gäller om man bygger solceller på taken.
Skatteregeln har från början också haft syftet att exempelvis göra det möjligt för en lantbrukare eller annan småföretagare att sätta upp ett vindkraftverk för sin egen elförsörjning.
Tillämpningen av det här regelverket har skapat en rad snedvridningar på marknaden. Ett kommunalt fastighetsbolag kan investera i vindkraft och solceller. Men om det kommunala energibolaget i korridoren bredvid i kommunhuset vill göra samma investering blir det full beskattning. Inte särskilt rationellt. Det kommunala bolag som är specialister på energiproduktion konkurreras ut av det kommunala bolag som är specialister på fastighetsskötsel. Dessutom konkurrerar stora delar av den svenska vindkraftindustrin på ett oschysst sätt med annan vindkraftsindustri och biokraft från kraftvärmeverk, liksom norsk vind- och vattenkraft inom det gemensamma elcertifikatsystemet. Norrmännen får betala elcertifikatsavgifter på sin elräkning och en orimligt stor del av investeringarna hamnar i Sverige på grund av de gynnsamma skattevillkoren för egenproduktion. Det har väckt ilska i Norge. Och fastighetsbolagen kan använda lågskattad egen el till sina värmepumpar för att konkurrera ut fjärrvärme.
Så var kommer solcellerna in, och hur mycket stöd får de? Egenproducerad solel i stora anläggningar får samma skattefrihet som vindkraft. Och på samma sätt som vindkraften får elproduktion från solceller elcertifikat. Det finns idag omkring 1300 solcellsinstallationer som är berättigade till elcertifikat. Dessutom finns det ett särskilt investeringsstöd för solceller. Det har fram till 1 januari i år varit 35 procent av investeringen, men har nu sänkts till 30 procent för företag och 20 procent för privatpersoner. Från årsskiftet finns också en särskild skattereduktion för småskalig egenproducerad el för villaägare. Den motsvarar 60 öre/kWh upp till 18 000 kronor.
Det är alltså inte så att den svenska staten har slutat ge stöd till produktion av solel. Tvärtom. Det finns flera och delvis överlappande stöd.
När det gäller det särskilda investeringsstödet till solceller som infördes 2009 hade man till och med mars 2015 sammanlagt gett beviljar stöd på 467 miljoner kronor. Skattereduktionen för mikroproduktion av el, som i stort sett bara gäller solceller, kostar staten cirka 25 miljoner kronor om året i utebliven skatt.
Solceller får alltså ett kraftigare stöd en annan förnybar elproduktion.
Konstruktionen av elcertifikatsystemet ger solcellerna ytterligare en fördel. Produktionen av förnybar el inom systemet tilldelas ett certifikat per producerad MWh, oberoende av när produktionen sker. Produktionen från solceller sker i huvudsak under sommaren när vi har stort överskott av el och låga elpriser. Det finns begränsat samhällsekonomiskt intresse av att producera mer el under sommaren – den el som produceras i vattenkraft som inte kan regleras, i biokraft i mottrycksanläggningar i skogsindustrin och i avfallseldade kraftvärmeverk, samt i vindkraft (det blåser även sommartid), räcker ganska långt. Det är därför priserna på Nordpool är låga på sommaren. När det blåser mycket och solen samtidigt skiner kan priset gå mot noll. Men producenten får ändå ett elcertifikat för varje producerad megawattimme, som kan säljas och ge intäkter.
Sammanfattningsvis: Regeringens förslag är högst rimligt. Dels därför att man lovat norrmännen att skapa rättvisa villkor inom elcertifikatsystemet mellan länderna, dels därför att ny förnybar el får stöd via elcertifikaten, och detta stöd bör vara lika för alla kraftslag.
/Kjell